DEBATT. Tidningen Dagens Juridik blåser ännu en gång liv i frågan om kravet på juristexamen för högre polischefsjobb. Den har tyvärr inte blivit mera relevant av att väckas upp på nytt. Föga har ändrats. Det skulle möjligen då vara att ett stort antal yrkespoliser numera fått chansen att styrka att de med god framgång kan ta högre ledning av och inom polisiära enheter ända upp till länsnivå.
Text: Claes Cassel, fd polis med 45 års erfarenhet | Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Juridik 2013-02-13
Jag ifrågasätter inte att juridiska kunskaper kan vara till stor nytta polisiärt. Jag har i gott minne en händelse utanför ett MC-gängs tillhåll där en av våra minst sympatiska kändisadvokater dök upp och trodde att han kunde köra med alla oss närvarande i uniform. Oturligt nog för honom var en av dessa både polis som nått en hög chefspost och därtill jurist. Honom kom han ingen vart med.
Skämt åsido – en polischef behöver inte vara jurist. I en stor myndighet som den jag tillhörde finns inte bara en utan flera verksjurister som snabbt kan reda ut svåra juridiska problem och ge högsta chefen goda råd om nu denne saknar den kompetensen.
I mindre myndigheter finns alltid möjligheten att vända sig till exempelvis RPS. Och i framtiden kommer det inte att finnas några små myndigheter. Det förekommer i princip aldrig att det är fara i dröjsmål i de här situationerna – en fara som skulle tvinga den höga chefen att fatta ett beslut ensam utan sina juristutbildade medarbetares underlag.
Det exempel som dras upp i Dagens Juridik där en hög polischef fattade ett oriktigt beslut till följd av bristande juridisk kompetens känns helt obegripligt. Vederbörande hade ju juridisk kompetens på armlängds avstånd – bara att sträcka sig över skrivbordet och greppa telefonen. Det känns som om det i det fallet inte vara kunskapen som brast utan omdömet.
Om man nu ska tillsätta en hög polischef och grubblar över vilka kompetenser hos de sökande man ska prioritera känns valet i praktiken rätt lätt.
En chef utan juridisk kompetens kan omge sig med svärmar av jurister. Besluten som ska fattas på det området är sällan operativa. Det finns tid och det finns rådrum. Juridik är en akademisk disciplin – den kan läsas in på kammaren och tas in under föreläsningar.
Den tysta kunskap som en erfaren yrkespolis bär med sig kan inte inhämtas på skolbänken. Det är helt omöjligt. Den förvärvas endast ute i den inte alltid helt angenäma och civiliserade verkligheten där våld, hot och hat är beståndsdelar som ingen som vistas där kommer undan.
Att ha det yttersta ansvaret för den operativa ledningen av poliser i skarpa lägen kräver denna tysta kunskap. Den kan inte ersättas ens med en doktorshatt i juridik. Att förstå hur poliser tänker, känner, reagerar i trängda situationer är oundgängligt för den som ska ha högt chefsansvar inom Polisen.
Jag började inom Stockholmspolisen 1962 och kom att jobba där i 45 år – de absolut flesta åren på gatan. Jag har upplevt en månghövdad och synnerligen brokig skara kommenderingschefer som med mycket varierande framgång ledde oss i synnerligen kritiska situationer. I början var en absolut majoritet av dem jurister utan polisbakgrund. Det gick si och så – i några väl kända fall rent åt pepparn med mycket tråkiga konsekvenser.
Sedan under mina senare år började det dyka upp yrkespoliser i de här rollerna. Utan att nämna några namn – flera av dem utmärkte sig för mycket gott omdöme och framförallt för mycket hög handlingskraft. Vi ute i leden märkte skillnaden och deltagande i högriskkommenderingar gick från att genomföras med liv och hälsa som insats till att vara jämförelsevis trygga föreställningar där man kunde lita på att chefens tysta kunskaper bidrog till förståelse för vår situation, till långt drivet förutseende och liten risk för att vi skulle lämnas i sticket därute.
Varför skulle hög ledning av poliser anförtros personer som saknar dessa tysta kunskaper och aldrig kommer att förvärva dem under sitt yrkesliv? Svara på det den som kan.
Text: Claes Cassel