Kvacksalveri – Ju fler diagnoser som ställs desto mer pengar får vårdcentralerna

Desinformation inom sjukvården tycks tillåtas få existera av skilda skäl, inte bara genom att man inom landstingsvården i vissa delar av landet berikat sig genom att förse patienter med ett antal olika diagnosförslag – av vilka många egentligen inte har med grundorsaken till varför patienter sökt sig till vården. Många exempel på detta fenomen har rapporterats senaste tiden.

Att felaktigt ange skäl för att ge extra ekonomisk avkastning är en form av bedrägeri, som måste bekämpas med alla medel. Att se mellan fingrarna på beskrivet sätt kan inte få tolereras bara för att få bättre ekonomi på t ex en vårdcentral.

Desinformation på likartat sätt förekommer i andra verksamheter, vilka indirekt har med mindre god vård att göra – men som ännu inte uppmärksammats tillräckligt mycket.

Antag att någon drabbats av en trafik- eller fallolycka, som medfört att arbetsförmågan allvarligt påverkats. Olika former av försäkringar skulle då hjälpa en drabbad att få kompensation under viss tid för att inte dennes ekonomi skall kraschlanda. I vårt välorganiserade samhälle finns institutioner som Försäkringskassan och försäkringsbolag, som då skall träda in och hjälpa den drabbade.

Dessa verksamheter har anställda läkare, vilka i rollen som välbetalda tjänstemän skall bedöma om den drabbades besvär rimligtvis orsakats av inträffad olycka.

Sådana medhjälpare brukar kallas för försäkringsmedicinska rådgivare (FMR) eller ”sakkunniga”. Med hjälp av sin mångåriga erfarenhet inom sjukvården skall FMR förhindra att bedragare skall få utnyttja möjligheterna till ersättningar, som de inte är berättigade till. Sina slutsatser drar de genom att läsa journaler och intyg – utan att träffa den drabbade – en betydande källa till felslut gällande sambandsfrågor! Många grava misstag av Försäkringskassans anställda har återkommande rapporterats i våra massmedier under de senaste åren.

Då många skadedrabbade ansett sig ha blivit felaktigt hanterade av sina försäkringsbolag eller Försäkringskassan har handikapporganisationer, som t ex Nackskadeförbundet, börjat jämföra uppgifter från journaler och intyg, med vad FMR framfört i domstolsprocesser.

Det visar sig då att påfallande ofta har FMR framfört uppgifter, vilka inte stämmer med vad som hände i den enskilda olyckan. Vid systematisk analys visar det sig att många FMR använder i stort sett samma återkommande och odefinierade argument. Dessa brukar användas för att förneka att samband råder mellan inträffad olycka och de besvär som uppkommit.

Återkommande skäl för att underkänna en skadedrabbads krav på ersättning har t ex varit begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, som inte bygger på gediget genomförd forskning!

Kontroll med myndigheterna Socialstyrelsen och SBU, samt med Sveriges Läkarförbund gav ett förbluffande besked! Förteckning saknas över vilka metoder för utredning och behandling som uppfyller villkoret att kunna användas i sjukvårds- eller försäkringssammanhang!

Kontroll med lagstiftaren, Justitiedepartementet och Regeringskansliet visar att det uttrycket inte ens är definierat!

Sedan många skadade i Sverige förnekats ersättning både från Försäkringskassan eller det egna försäkringsbolaget – med hänvisning till detta uttryck som saknar både innehåll och definitioner kontaktades EU-kommissionen.

Vid mötet den 30 april 2013 med EU-kommissionen gavs beskedet att det var totalt förbjudet att få använda begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet” i medicinska och juridiska sammanhang. Samtidigt framhölls även att liknande odefinierade begrepp också skulle vara totalt förbjudna inom EU/EES-området.

En stor genomgång av domslut, journaler och intyg har påvisat att påfallande många påståenden från FMR inte stämde med vad ledande internationell forskning kommit fram till.

Således finns betydande likheter mellan hur man inom sjukvård och försäkringssystemen berikar sig på ett bedrägligt sätt. I det ena fallet genom att hänvisa till inte adekvata diagnoser, i det andra fallet genom att förneka att samband råder mellan inträffade olyckor och uppkomna besvär!

Skall det få gå till på beskrivet sätt i ett samhälle, som säger sig stå för god vård, trygghet och omsorg?

Är det inte meningen att Hippokrates etikregler skall gälla för alla läkare, även när de fungerar som ”sakkunniga” eller ”försäkringsmedicinska rådgivare”?

Kanske skulle dessa saker kunna vara något för Janne Josefsson och Uppdrag Granskning att ta tag i? Varför har så inte skett ännu? Är det några som inte önskar att dessa saker blir granskade?

Är det inte dags att Regering och Riksdag ser till att våra grundläggande medborgerliga rättigheter återupprättas? Eller är det budgetskäl som förhindrar att en granskning sker?

Desinformation inom sjukvården tycks tillåtas få existera av skilda skäl, inte bara genom att man inom landstingsvården i vissa delar av landet berikat sig genom att förse patienter med ett antal olika diagnosförslag – av vilka många egentligen inte har med grundorsaken till varför patienter sökt sig till vården. Många exempel på detta fenomen har rapporterats senaste tiden.

Att felaktigt ange skäl för att ge extra ekonomisk avkastning är en form av bedrägeri, som måste bekämpas med alla medel. Att se mellan fingrarna på beskrivet sätt kan inte få tolereras bara för att få bättre ekonomi på t ex en vårdcentral.

Desinformation på likartat sätt förekommer i andra verksamheter, vilka indirekt har med mindre god vård att göra – men som ännu inte uppmärksammats tillräckligt mycket.

Antag att någon drabbats av en trafik- eller fallolycka, som medfört att arbetsförmågan allvarligt påverkats. Olika former av försäkringar skulle då hjälpa en drabbad att få kompensation under viss tid för att inte dennes ekonomi skall kraschlanda. I vårt välorganiserade samhälle finns institutioner som Försäkringskassan och försäkringsbolag, som då skall träda in och hjälpa den drabbade.

Dessa verksamheter har anställda läkare, vilka i rollen som välbetalda tjänstemän skall bedöma om den drabbades besvär rimligtvis orsakats av inträffad olycka.

Sådana medhjälpare brukar kallas för försäkringsmedicinska rådgivare (FMR) eller ”sakkunniga”. Med hjälp av sin mångåriga erfarenhet inom sjukvården skall FMR förhindra att bedragare skall få utnyttja möjligheterna till ersättningar, som de inte är berättigade till. Sina slutsatser drar de genom att läsa journaler och intyg – utan att träffa den drabbade – en betydande källa till felslut gällande sambandsfrågor! Många grava misstag av Försäkringskassans anställda har återkommande rapporterats i våra massmedier under de senaste åren.

Då många skadedrabbade ansett sig ha blivit felaktigt hanterade av sina försäkringsbolag eller Försäkringskassan har handikapporganisationer, som t ex Nackskadeförbundet, börjat jämföra uppgifter från journaler och intyg, med vad FMR framfört i domstolsprocesser.

Det visar sig då att påfallande ofta har FMR framfört uppgifter, vilka inte stämmer med vad som hände i den enskilda olyckan. Vid systematisk analys visar det sig att många FMR använder i stort sett samma återkommande och odefinierade argument. Dessa brukar användas för att förneka att samband råder mellan inträffad olycka och de besvär som uppkommit.

Återkommande skäl för att underkänna en skadedrabbads krav på ersättning har t ex varit begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, som inte bygger på gediget genomförd forskning!

Kontroll med myndigheterna Socialstyrelsen och SBU, samt med Sveriges Läkarförbund gav ett förbluffande besked! Förteckning saknas över vilka metoder för utredning och behandling som uppfyller villkoret att kunna användas i sjukvårds- eller försäkringssammanhang!

Kontroll med lagstiftaren, Justitiedepartementet och Regeringskansliet visar att det uttrycket inte ens är definierat!

Sedan många skadade i Sverige förnekats ersättning både från Försäkringskassan eller det egna försäkringsbolaget – med hänvisning till detta uttryck som saknar både innehåll och definitioner kontaktades EU-kommissionen.

Vid mötet den 30 april 2013 med EU-kommissionen gavs beskedet att det var totalt förbjudet att få använda begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet” i medicinska och juridiska sammanhang. Samtidigt framhölls även att liknande odefinierade begrepp också skulle vara totalt förbjudna inom EU/EES-området.

En stor genomgång av domslut, journaler och intyg har påvisat att påfallande många påståenden från FMR inte stämde med vad ledande internationell forskning kommit fram till.

Således finns betydande likheter mellan hur man inom sjukvård och försäkringssystemen berikar sig på ett bedrägligt sätt. I det ena fallet genom att hänvisa till inte adekvata diagnoser, i det andra fallet genom att förneka att samband råder mellan inträffade olyckor och uppkomna besvär!

Skall det få gå till på beskrivet sätt i ett samhälle, som säger sig stå för god vård, trygghet och omsorg?

Är det inte meningen att Hippokrates etikregler skall gälla för alla läkare, även när de fungerar som ”sakkunniga” eller ”försäkringsmedicinska rådgivare”?

Kanske skulle dessa saker kunna vara något för Janne Josefsson och Uppdrag Granskning att ta tag i? Varför har så inte skett ännu? Är det några som inte önskar att dessa saker blir granskade?

Är det inte dags att Regering och Riksdag ser till att våra grundläggande medborgerliga rättigheter återupprättas? Eller är det budgetskäl som förhindrar att en granskning sker?