Trond Skaftnesmo berättar i sin bok Folkefiender om tre välmeriterade forskare som hängts ut som lurendrejare i media. Den ene dristade sig att ifrågasätta de genmodifierade grödornas säkerhet, den andre varnar för att mobilstrålning kan leda till ohälsa och den tredje har påstått att vacciner i vissa fall kan göra oss sjuka.
Sådant säger man tydligen inte ostraffat, hur välmeriterad och ödmjuk man än är som forskare.
”Folkefiende” nummer 1: Árpád Pusztai
Árpád Pusztai är biokemist och forskare och en av världens främsta experter på lektiner, en grupp av proteiner som finns i våra vanligaste livsmedel, till exempel vete och baljväxter. Pusztai har publicerat 270 vetenskapliga artiklar och tre böcker inom området. Hans ”brott” var att upptäcka att genmodiferad potatis orsakade stora inre skador hos försöksdjur. I ett TV-program 1998 sade Pusztai att genmodifierad mat inte är säker och att man rimligen inte kan använda människor som försökskaniner.
Det skulle han inte sagt!
Tre dagar senare avskedades han och all forskningsdata beslagtogs. Han förbjöds att yppa något om sin forskning offentligt. Skaftnesmo berättar i boken om alla turerna i häxjakten på Pusztai som styrdes från högsta nivå, det vill säga den nivå där industriella och politiska intressen gått samman.
”Folkefiende” nummer 2: Olle Johansson
Olle Johansson, docent i neurovetenskap vid Karolinska Institutet, är den andre obekväme forskare som Skaftnesmo lyfter fram. Johansson har publicerat över 500 artiklar om elektromagnetiska fält och dess hälsorisker. Han har deltagit som inbjuden talare vid mer än 300 konferenser och symposier och anlitats som sakkunnig vid förhör och rapporter om riskerna med elektromagnetisk strålning.
Enligt Skaftnesmo personifierar Olle Johansson sinnebilden av den oberoende forskaren, vars kärlek till sanningen är omutbar. En ”vetenskapens själ” som resulterat i att Johansson gång på gång offentligt underkänt till exempel de slutsatser om den elektromagnetiska strålningens ofarlighet den norska Statens Strålevern och den svenska motsvarigheten Strålsäkerhetsmyndigheten baserar sina så kallade gränsvärden på . ”Gränsvärden” som är helt i linje med telekomindustrins önskemål för övrigt.
Olle Johansson har istället sagt att vi måste slå till bromsen, inte minst i de frågor som inkluderar barn och ungdomars exponering för elektromagnetiska fält.
Att de så kallade gränsvärdena staten för fram måste sänkas oerhört mycket radikalt.
För detta har Olle hamnat i kylan. Och Tronds initierade skildring av hur en engagerad och sanningsälskande forskare sofistikerat baktalas, mobbas, ställs utan lokaler och anslag bör göra varje rättsinnig mamma och pappa fly förbaskad. Är det såhär vi vill att de som försvarar våra barn och ungdomars hälsa ska bemötas? Medan de forskare som följsamt går industrins och statens ärende istället tycks bada i pengar och prestige.
Trond exemplifierar i sin bok. Jag mår illa!
”Folkefiende” nummer 3: Andrew Wakefield
Andrew Wakefield, medicinare och specialist på mag- och tarmkanalen, är det tredje exemplet i boken. 1998 upptäckte Wakefield en speciell tarmsjukdom hos barn med autism. Wakefield fann vidare en koppling mellan tarmsjukdomen, den autistiska regression och MPR-vaccinet (kombinationsvaccinet av mässling, påssjuka och röda hund). Wakefield har sedan dess blivit utsatt för såväl person- som yrkesmässiga angrepp av läkemedelsindustrin, olika länders smittskyddsexperter och journalister.
Frågan är komplicerad men så enkel som den framställs i ”gammelmedia” är den då rakt inte, påvisar Skaftnesmo, som noga går igenom alla turer i affären.
Osökt går mina associationer till den svenska statens agerande kring de hundratals barn och ungdomar som drabbats av narkolepsi som en biverkan av svininfluensavaccinet Pandemrix. Till följd av massvaccinering gick det att förstå att narkolepsifallen nu orsakats av vaccinet.
Men hur har staten agerat? Ytterst motvilligt! Som medborgare och medmänniska till de skadade är det beklämmande att se hur man in i det längsta velat lämna de drabbade i sticket. Och man lämnar ännu de drabbade i sticket som inte uppfyller kriterierna för ersättning då man satt snäva åldersgränser för den (alltför låga) ersättningen. In i det längsta tycks det som om Läkemedelsverket föredrar att skjuta budbäraren.
Är det nu samma mekanismer vi ser i fallet Wakefield? Den motvillighet och prestige med vilken staten har tar sitt ansvar i frågan om Pandemrix-vaccineringen; kan den ses som en parallell till den klappjakt som bedrivits på Andrew Wakefield?
Var finns sanningslidelsen? Ödmjukheten? Vetgirigheten?
Eller det som Skaftnesmo kallar ”Vetenskapens själ”?
På senare år tyder mycket på att Wakefields rön bekräftas av flera oberoende forskargrupper runt om i världen. Så sent som i mars i år sade Wakefield följande i ett pressmeddelande:
”Det råder mycket liten tvekan om att vacciner kan orsaka och orsakar autism. Bevisen för en negativ reaktion i form av hjärnskada efter MPR-vaccinering, vilken utvecklas till en autismdiagnos, är överväldigande. Det är nu en fråga om att räkna konkreta fall. Föräldrarnas berättelser var riktiga hela tiden. Regeringar måste sluta att leka med ord medan barn fortsätter att ta skada. Min förhoppning är att ett erkännande av tarmsjukdom hos dessa barn kommer att leda till en lindring av deras lidande.”
Tänk om han har rätt? Vågar vi ens tänka tanken att han har rätt?
Skaftnesmo ställer frågan om vetenskapens själ – att våga söka sanningen trots dess ibland ohyggliga konsekvenser.
Noggrann redogörelse
En styrka i boken är den noggrannhet som Skaftnesmo visar då han redogör för de komplicerade turer och mekanismer som drabbat Pusztai, Johansson och Wakefield. Här går förtal och rökridåer hand i hand med medias vinklade reportage och korta och förenklade TT-meddelanden.
Det är inte utan att frågan väcks om media, kanske på grund av underbemanning och med den en svårighet att analysera ett material, blivit en megafon för industriella och statliga intressen? Skaftnesmo går i boken till botten med de tre forskarnas rön, slutsatser och hur de bemötts. De tre får en unik möjlighet att ge sin syn på saken. Tala ut. Det är välgörande och en mycket intressant läsning.
Skaftnesmo skriver: ”Var och en har stämplats som folkefiender men om de har rätt i sak, kommer det att få dramatiska konsekvenser och för alltid ändra vår framtid”.
Utrotningshotade forskare?
I bokens avslutande kapitel sätter Trond Skaftnesmo fingret på en öm punkt och menar att oberoende forskare är på väg att bli en utrotningshotad art. Särskilt som det numera är industrin som allt mer bekostar och sätter regelverket för vad som ska beforskas och på vilket sätt. Vi kan således inte räkna med att vi för all framtid har ”samvetsfångar” som Pusztai, Johansson och Wakefield bland oss.
Skaftnesmo uppmanar oss därför till ett uppvaknande och inte bara det. Han kräver att vi tar ställning. Vi måste ta ansvar för vår framtid. Ingen annan kan göra det åt oss – allra minst de statliga organ vi gett mandatet att utvärdera risker; det klarar de tydligen inte av. De tycks alltför snärjda av industri, pengar och prestige.
Trond Skaftnesmo är verksam vid The Norwegian University of Life Sciences (UMB). Hans bok måste helt enkelt översättas, spridas och läsas.
Vi ojar oss ibland över censuren i Kina och Ryssland, men är det inte på tiden att vi oroar oss över den sofistikerade censur vi själva sysslar med.
Idag råder en obehaglig tystnad i dessa viktiga frågor.
Vilken censur är värst, den öppna eller den dolda?
Text: Johan Bonander
