NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
För tre veckor sedan berättade jag om den otroliga historien om hur Bertil, en vanlig svensk man, i början av 1990-talet kom att dömas för våldtäkt på sin dotter – trots att han var helt oskyldig. Efter att han dömts till tio års fängelse utvidgades anklagelserna till att gälla såväl Bertil som ett stort antal andra falskt utpekade män. Alla skulle enligt Bertils dotter och den lokala kvinnojouren ha ritualmördat barn.
Text: Patrik Nyberg är frilansjournalist och idéhistoriker. Som idéhistoriker har Nyberg studerat tidsandans inverkan och betydelse på omdiskuterade rättsfall. | Artikeln är tidigare publicerad på Nyhetsverket 9 juni 2013
När anklagelserna blev så uppenbart tokiga, fick Bertil resning och frikändes – efter drygt två år bakom lås och bom.
Bertil tvekar inte på frågan om vilka som var drivande bakom justitiemordet: Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer, ROKS.
”Att detta alls kunde ske berodde sannolikt på att min dotter fick ett felaktigt bemötande när hon först kom till BUP-kliniken i Umeå. Psykologen Ann-Mari Friesendal där gjorde en total felbedömning av min dotter, och skickade henne vidare till fundamentalisterna inom ROKS-jouren i Umeå. De pressade min dotter ytterligare och fick henne att fabricera anklagelser mot inte bara mig, min dåvarande sambo och dotterns morbror utan en hel hop andra människor.”
”Jag menar också att åklagaren i målet, Axel Holmberg, inte brydde sig det minsta om vad jag hade att anföra. Dessutom förvägrades jag rätten att åberopa viss bevisning, så som min dotters dagböcker – vilka kunde visa min oskuld. Någon gynekologundersökning genomfördes aldrig, trots att min dotter gjorde ett tjugotal besök på kvinnokliniken. Hon vägrade och kom undan med det. Trots den totala bristen på stödbevisning tog sig rätten friheten att sätta likhetstecken mellan trovärdighet och tillförlitlighet, och det torde vara förklaringen till de huvudlösa domsluten.”
Bertil beskriver de två och halvt åren han satt fängslad som en svår tid.
”Tiden i fängelset var ett fysiskt nedbrytande helvete, även om jag spelade mycket badminton med personalen och joggade på löpband. Mitt psyke kunde varken staten eller någon annan knäcka eftersom jag hela tiden var medveten om min totala oskuld till varje anklagelse. Detta tillsammans med vetskapen om vad jag som medborgare i en rättsstat, om än förment, har rätt att kräva gjorde att jag var helt övertygad om att sanningen en dag skulle segra. Jag visste bara inte när.”
Bertil berättar att han har förlåtit sin dotter och säger att de nyligen träffades för första gången – drygt 20 år efter den första felaktiga domen.
”Vi har träffats och hon är oerhört ångerfull. Hon kan inte förstå varför hon gjorde som hon gjorde. Hon bär på en ofattbar skuld och ångest … men jag har förlåtit henne fullt ut.”
Under den svåra tiden hade Bertil mycket stöd av arbetskamrater och vänner som aldrig tvivlade på hans oskuld. Om Erik Rodenborg och andra extremfeminister som på ett cyniskt sätt fortsatt spekulera om Bertils skuld, säger han:
”Vad gäller extremisten Erik Rodenborg så bryr jag mig inte ett dyft om vad han skriver eller säger – en människa som inte visste ett dugg om livet i min familj. Jag vet att den så kallade religionsforskaren Erik Rodenborg, före detta professorn Eva Lundgren och professorn Christian Diesen är hjältar bland extremfeministerna, men inte hos mig.”
Text: Patrik Nyberg
Fotnot: Pappans namn är fingerat
Relaterat
- Dacostaarkivet: ”Rituell satanism”
