Nya domstolsavgifter – Det kan bli svårare att driva små rättsmål

Nya domstolsavgifter – Allt tyder på att det kan (tänk ”skall”) bli svårare att driva små rättsmål.

Hur skall detta kunna förhindras? Hur agera mot översåtarnas önskningar och förhoppningar? Är inte detta ännu ett försök att förhindra att den lilla människan skall kunna få rätt mot myndigheter, gällande misstag i vården? Eller kanske mot stora företags normalt förekommande stora övertag mot den vanlige medborgaren?

Redan idag går det att ifrågasätta om det överhuvudtaget finns en rättssäkerhet i vårt land. Hur ofta får t ex skadade och sjuka rätt mot försäkringsbransch eller Försäkringskassan?

Är inte lagarna skrivna på sådant sätt att myndigheter, försäkringsbransch och samhäll skall kunna känna sig försäkrade mot att drabbas av prestigeförlust och kostnader för vård, som visserligen utlovats både av regering, EUdomstol och EUkommission. Men med hjälp av påhittade nya regler om inskränkningar skulle givna löften kanske inte behöva uppfyllas?

Ett gammalt ordspråk – ”Ge och ta igen – är tjuvens bästa vän” – tycks passa in i sammanhanget. Redan idag sker detta gång på gång bland annat genom omtolkningar av EUdomstolens domar, eller med hänvisning till begrepp som ”vetenskap och beprövad erfarenhet” eller ”inte uppfyller internationell vetenskap” – uttryck vilka saknar definitioner och förteckning enligt SBU, Socialstyrelsen, Sveriges Läkarförbund, Regeringskansliet.

Detta har bekräftats i epostmeddelanden till Nackskadeförbundet från ovan uppräknade källor.

Samtidigt har sådana uttryck totalt blivit förbjudna att bli använda – enligt ledande personer vid EUkommissionen, när Nackskadeförbundet nyligen hade möte med dem nere i Bryssel.

Riskerar inte det nu föreslagna påfundet med nya avgifter, att bli så betungande att svårt skadade och sjuka inte kommer att våga ifrågasätta vad makten med sina myndigheter beslutar i deras ärenden? Eller var det kanske rentav detta som förslagställarna hade som avsikt?

Redan idag avhåller sig många från att våga ta en dust med myndigheter och försäkringsbolag för att få sin rätt prövad i domstol. Lagstiftningen är redan utformad på sådant sätt
att den svagare parten har den mot sig. I trafik- och fallolyckor är det den skadedrabbade som skall bevisa att olyckan där besvären startade verkligen var orsaken. Hur skall svårt skadade med dålig hälsa och ekonomi efter år av besvär ha tillräcklig medicinsk och juridisk kunskap, när varken domare eller advokater har det?

Nackskadeförbundet har från alla Sveriges domstolar krävt svar om domarkåren har tillräcklig medicinsk kunskap för att kunna avgöra vilken parts sakkunnigläkare som talar sanning. Inget enda svar bekräftade att sådan kunskap fanns! ”Man dömde som man tyckte!” – Skall det kallas för rättvisa och rättssäkerhet när det får gå till på det sättet?

Givetvis anas att framstående domare, vilka haft en karriär i kanslihuset, de facto har varit med utformat rådande regelverk, samtidigt som de fungerat som rådgivare åt försäkringsbranschen!

Kommer EUdomstol, Europadomstolen för mänskliga rättigheter eller EUkommissionen att tillåta att detta får ske?

Redan idag finns många exempel på att domstolarna dömer till fördel för Försäkringskassan, och stora försäkringsbolag när det gäller processer mellan drabbade och deras trygghetssystem.

Byråkratin försöker hela tiden med hänvisning till sina egna tolkningar av de egna reglementen och egen praxis att ”slinka från sina skyldigheter”.

Detta gäller t ex LÖF (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag), som trots felbehandlingar i vården på alla sätt försöker undvika att betala ut skadestånd till drabbade.

Det gäller även hur Försäkringskassan genom omtolkningar av EUdomar vill förhindra att skadedrabbade får sjukersättning eller ersättningar för egna kostnader för utredningar och vård i EU/EESområdet i enlighet med vad EUdomstol och EUkommissionen bestämt vad som skulle gälla för ”gränsöverskridande vård” när den svenska Landstingssjukvården inte ens klarat av att ge drabbade korrekta diagnoser och behandlingar – eftersom internationellt väl fungerade metoder aldrig introducerats i Landstingsvården.

Det gäller även hur Socialstyrelsen misslyckats att klara ut alla fall av misstag i vården. Att mängden med anmälningar kraftigt ökat sedan myndigheten tagit över detta ansvar från HSAN är ett faktum som sällan berörs i våra massmedier! Att man hos myndigheten med hjälp av byråkratiska manövrer försöker minska möjligheterna att få rätt mot sjukvårdens brott mot fastställda regler, genom att t ex sätta upp tidsgränser för att överhuvud få möjlighet att överklaga felaktiga beslut, eller felaktigheter i drabbades journaler och intyg.

Hur skall svårt sjuka och skadade utan egen kunskap om medicinska symtom eller juridiska bestämmelser – inom viss tid inse att det föreligger felaktigheter och/eller brister i deras journaler? Att den drabbade inte ens fått rätt diagnoser eller behandlingar?

Givetvis är det plågsamt för myndigheter och ledande politiker med ansvar för vården, när deras fadäser blir uppenbara, men att försöka tysta debatten genom att minska möjligheterna för drabbade att få påtala fel och brister, samt kräva skadestånd genom att med nya pålagor lägga ökade kostnader på dessa – kan knappast vara korrekt hantering av problemen eller rätt väg att gå.

Att införa nya pålagor för redan svårt drabbade kan vara ett sätt för att tysta kritiken! Genom att inga rubriker uppstår när ingen vågar ta strid för sin sak i domstol – när kostnaderna för att driva en process blir för stora – kommer naturligtvis inga fällande domar mot myndigheterna och deras företrädare kunna presenteras i medierna.

Det blir heller aldrig uppenbart för allmänheten hur illa systemen faktiskt fungerar!

Förslaget hör hemma i papperskorgen och kan inte få förekomma i ett rättssamhälle!