Läkare: Minnen från tidigare liv – Del 5

Robert Hahn berättelsen om sökandet efter ett tidigare liv som tysk soldat under 1:a världskriget. Kan bilder som kommer under lätt hypnos säga något om existenser före vårt nuvarande liv?

Under mediala seanser som jag sedan snart 20 år haft tillsammans med min fru Marie-Louise så framstår återfödelse som något självklart.  Erfarenheter från tidigare liv medverkar till att styra våra inuititiva reaktioner, preferenser och avståndstaganden. De bidrar till att hela mänskligheten utvecklas. Allt som skett oss minns vi inte, men emotionellt viktiga händelser lagras inte bara i hjärnan utan även i själen. Aktiva minnen från tidigare liv riskerar dock att förvirra oss, och är därför svåra att komma åt.

Den som är intresserad av att undersöka sitt andliga jag och ställa djupare frågor om vilka vi egentligen är kan dock finna mycket bekräftelse i att undersöka tidigare-liv-upplevelser under meditation. Att bekräfta dem som verkliga händelser är e annan sak, och mycket svårare. Just sådant arbete – att söka logik, stöd och bekräftelse i tidigare-liv-minnen – är dock vad den här serien bloggar handlar om.

Detta är den femte bloggen. Du hittar de tidigare på följande länkar:

• Minnen från tidigare liv 1
• Minnen från tidigare liv 2
• Minnen från tidigare liv 3
• Minnen från tidigare liv 4

Jag letar vidare i München

Under 2006 skedde mina två sista besök i München för att söka efter ett tidigare liv som tysk soldat i 1:a världskriget. Nu reste jag inte dit som avstickare från kongressresor utan försökte närma mig min tidigare existens, Franz Müller, i mer avslappnade former. Jag tog in på ett hotell i Schwabing och på samma gata, Occamstrasse, där Franz bodde fram till sitt 14:e levnadsår. Den här gången lyckades jag slutligen hitta logiska platser för alla mina minnesbilder.

Platsen för en stillbild där jag som tonåring står vid en lätt högerkrökt gata med ett torn i bakgrunden hade jag redan sett vid ett tidigare kort besök i Schwabing. Nu var jag där igen. Den här gången framkom att platsen för minnesbilden var belägen utanför familjen Müllers hem på Haimhuserstrasse. Franz bodde just där fram till inkallelsen till militärtjänst på senhösten 1914. Tornet i bakgrunden var för övrigt inget kyrktorn utan tornet på den skola som ligger mitt emot den katolska kyrkan i Schwabing.

Språngmarschen hem

Ett tydligt minne scen var en filmsekvens där jag som litet barn begav mig hem för att äta mat. Jag sprang på trottoaren längs en gata med 3-4 våningar höga hus av stadsbyggnadstyp. Jag tog in till vänster i en port, och hemmet låg på första våningen. Jag fann nu att ett barn kommer precis på det viset om han sprang från traktens lekplats, som då låg utanför den katolska kyrkan, och förflyttade sig mot familjens våning på Occamstrasse (en tvärgata till Haimhauserstrasse). Enligt min släktforskare Fintelmann bodde familjen Muller mycket riktigt på första våningen. Vägen hem var totalt ett par hundra meter.

Ytterligare en minnesbild bestod i att jag såg mig själv som litet barn en bit uppifrån (3-4 meter upp) en sen eftermiddag. Jag började springa mot hemmet från en gräsmatta framför ett större vitt hus med torn. Jag hade uppenbarligen slutat leka och skulle troligtvis även då hem för att äta middag.

För att finna platsen för denna scen hade jag tittat efter vita kyrkor eller skolbyggnader längst min först adressgissning, Sommerstrasse mitt inne i Munchen, men fann snabbt att gatan var alldeles för bred för att stämma med mitt minne. Kunde jag ha börjat språngmarschen från lekplatsen utanför den katolska kyrkan? Här var gatan smal och det var gräs utanför. Ett kort stycke in på området låg lekplatsen, som idag givit plats för en församlingsbostad. Ja, det skulle passa mycket bättre.

Men en detalj stämde inte. Min minnesbild var ju att kyrkan var skinande vit. Dagens var snarast gulgrå. Jag besökte då Munchens stadsmuseum för att söka efter gamla fotografier på området. Ja, hör och häpna, på ett fotografi från 1898, när Franz borde ha lekt på denna plats, var kyrkan verkligen skinande vit. Ett problem för att få min historia att gå ihop hade därmed löst sig.

Möte med Franz systerdotter

Besöken i Schwabing avslutades, men två viktiga uppgifterkvarstod i München. Det första var att få träffa dottern till Franz Müllers syster, som nu var i 80-årsåldern. Hon var svår att hitta på grund av sekretessen i tyska arkiv, men släktforskaren Eva Fintelmann klarade spårningen genom att korsläsa gamla dödsannonser och besöka kyrkogårdar. Jag fick nu tillgång till en del kunskap om familjeförhållandena samt det enda fotografiet på Franz Muller som tycks vara bevarat. Fantastiskt!

Att återberätta allt detta är knappast möjligt i en blogg. Men jag fann i princip stöd för det jag redan visste – Franz var rädd för sin pappa men stod mycket nära sin mamma. Han var en försynt och tystlåten pojke, och begrep knappt alls vad kriget var när han blev inkallad ett par månader efter 1:a världskrigets utbrott. Människor på den här tiden visste föga om krigets fasor.

ag fick tillgång till ett 10-tal brev som Franz skickade från kriget. Han skrev med så slarvig handstil att familjen i nutid inte kunnat läsa dem. Eva Fintelmann var dock tränad i att läsa gammaltyska, och översatte den till nutidstyska. De var verkligen mycket rörande, både själva texterna och de  mediala intoningar som min fru Marie-Louise gjorde genom att hålla vart och ett av breven. Du som vill veta mer bör läsa boken Gudomlig väg.

Krigsarkivet

Den andra uppgiften var att  återigen besöka Munchens krigsarkiv. Jag kände till vilken krigsplacering Franz hade haft och kunde därför följa vad som hänt honom ända fram till hans död. Hans bataljon låg i skyttegravsställningar strax utanför den franska staden Montauban och jag visste, efter att ha köpt skyttegravskartor på DVD, precis hur stridslinjerna gick 1915. Från anteckningar som bevarats framgick exakt vilket frontavsnitt Franz kompani ansvarat för. Det var precis i en böjning av skyttegravslinjen.

Min minnesbild från dödsscenen bekräftades också – jag vet att inga stora strider förekom, utan att Franz dödats av en mer eller mindre förflugen granat, kanske inkastad som en terrorhandling. I bataljonens dagbok för denna dag stod: ”Ein Mann tod” (=en man död). Inget annat. Inga strider förekom värda att rapportera. Och här stod annars det mesta antecknat.

Till fronten

Nåväl, det fanns inget annat att göra än att resa till Montauban och ta sig en titt. Jag tog in på ett pensionat som drevs av en krigshistoriker specialiserad på att guida engelsmän som ville se var farfar stupat under kriget. Lite förvirring här – jag var svensk och hade dessutom ingen släkting i kriget. Dessutom sökte jag efter en händelse som ägt rum strax före engelsmännen på allvar strömmande anslöt sig till fransmännen på västfronten.

Tillsammans med min guide och printade skyttegravskartor orienterade jag mig i krigsområdet, som nu bestod av uppodlade fält. År 1915 var här också bördiga fält, men marken låg i träda på grund av kriget. Jag gick längs stridslinjen – ingen arg bonde syntes till – och tog kort på de vyer som Franz måste ha sett. Jag närmade mig nu kröken där Franz kompani skulle ha varit placerat, och precis i böjen fick jag mitt livs absolut största deja vú-upplevelse! Detta var precis den landskapsbild som motsvarande mitt minne av landskapet från dödsögonblicket. Här fanns sluttningen ner mot av mindre dalsänka, en mindre samling träd till höger och ett tätare bevuxet område till vänster (kanten av vad som kartor kallas Talus Boisé). Inga hus bakom, bara flackt land.

Jag har lagt in ett fotografi som visar den bild jag såg. Jämför gärna den med skiss jag tidigare visat (i Blogg 2)  och som gjorts endast med min minnesbild som stöd. Jag gjorde den skissen för att slippa störas av mentala efterkonstruktioner. Innan jag reste till Montauban uppskattade jag avståndet från skyttegraven till dalsänkan från min minnesbild till att vara 200-300 meter. Det var ganska korrekt. Min guide berättade att landskapet ser ut idag som det gjorde 1915, med undantag för att kriget medfört att marken blivit flackare. Små kullar har jämnats ut.

Franz kröp upp på skyttegravskanten för att speja. Det var en solig dag, vilket bekräftas av väderleksrapporterna från kriget. Franz lockades av någon aktivitet i dalsänkan, och jag minns att något rörde sig till vänster strax framför det täta buskaget. Nu såg jag på mina skyttegravskartor att fransmännen faktiskt hade en skyttegravar precis där. Förmodligen kom också den dödande granaten därifrån. Jag är säker på att Franz ville se om fienden smög upp längs sluttningen, men han såg ingen. Efter kanske en halvminuts spejande kom så något mörkt flyga i luften till höger, det kom från ovan, och explosionen som därefter ägde rum dödade honom.

Min guide var synnerlig kunnig om krigskonst och miljö kring Montauban vid tiden för 1:a världskriget. Det var på denna plats man för första gången i världen använt tanks. Jag hade inget minne av något sådant vidunder, och de sattes mycket riktigt in i striderna senare än Franz Mullers olyckliga död i juli 1915.

Viktiga detaljer

Genom guiden fick jag bekräftelse på några viktiga frågor. Först: hur hade någon kunnat slänga en granat ända från den franska skyttegraven? Avståndet ar ju ganska långt. Han kommenterade att den enda typ av granat man kunde se i luften som kom från så långt avstånd var en granat man sköt via sitt gevär. Det fanns egentligen ingen anledning att kasta dem. Att göra så för att skapa oro hos fienden var vanligt.

Nästa fråga – vad fanns i dalgången? Ett mysterium från min minnesbild var nämligen att något långsmalt glänste i botten av dalgången. Det skimrade. Jag spekulerade flera år före min resa till Montauban att det var floden Somme som flöt där. Skimrandet påminde om vatten. Hypotesen avfärdades dock så snabbt när jag såg en karta över området. Somme var en betydligt bredare flod. Det skimrande område, som sträckte sig längs med dalgången mellan de två buskagen, var högst några meter brett. Kanske bara en meter. Jag fastande för att det måste ha varit en å eller ett mindre vattendrag.

Min guide gav lösningen. I botten av dalgången fanns inget vattendrag men en smalspårig järnväg som länge använts för transporter. Den är numera helt borta, och kanske förstördes spåren senare under kriget. Det var alltså skimret från de två järnvägsspåren som fastnat på min minnesfilm. Poletten föll ner igen. Den gjorde så ganska många gånger under resorna till Munchen och Montauban.

Resten av sökandet efter mitt tyska liv handlade om att undersöka hur skuggorna föll i min minnesbild. Det var ganska skapa skuggor som kom från höger, och det bekräftade att Franz måste ha legat åt det håll jag funnit vid min undersökning för eftermiddagen på sin dödsdag. Jag anlitade också en franska krigsforskare för att undersöka vad som stod i de franska krigsdagböckerna från denna plats och denna dag. Inga avgörande uppgifter tillkom dock.

Är det mina minnen?

Min sammanfattning från sökandet efter ett tidigare liv i Tyskland för 100 år sedan är att alla minnesbilder är fullt möjliga och logiska. Jag anvisades en identitet genom en kombination av minnesbilder och mediala utsagor. På ett otal punkter har dessa efter hand bekräftats genom arkiv och eget sökande. Det som är mest övertygande för mig är förhållandena kring dödsscenen.

Om vi diskuterar själva scenerna som sådana är har Franz sett de flesta med sina fysiska ögon. Men alla är inte det. Bilden när jag står på den krökta gatan mitt i Schwabing är definitivt inte från mitt perspektiv. Det kan dock ha varit ett fotografi som fastnat i mitt minne. Just detta var ju en stillbild. Alla andra är korta filmer (c:a 10 sekunder) i färg och som även innehåller intuitiva känslor och tankeverksamhet. I dödsscenen tänker jag exempelvis aktivt på att jag misstänker att fiender smyger upp längs sluttningen.

De två scenerna från småbarnsåren är intressanta att jämföra. Jag har senare förstått att de två minnesbilderna handlar om samma händelse. Min lek avslutas en sen eftermiddag och jag springer hem. Den första är från en plats utanför och ovanför mig själv medan den andra ser omvärlden från mina (Franz) ögon. Hela historien låter därmed omöjlig och overklig, men för den som är andligt intresserad är detta mindre besynnerligt.

I boken Gudomlig väg, där du kan läsa betydligt mer detaljerat om mitt sökande efter det tyska livet, framkommer att sökandet skedde med nära interaktion med min Andlige Ledare. Detta är en andeperson som inkarnerat färdigt och som följer oss nära och stödjer oss genom flera liv. Människan och Ledaren har typiskt levt tillsammans i ett jordeliv är då funnit själsliga samband med varandra som gör att man vill följas åt även i fortsättningen, även om samarbetet sker på ett andligt plan.

Den Andlige Ledare jag har idag är samma munk som följde mig under det korta tyska livet. Jag tror att viktiga andepersoner kan påverka oss och ge oss minnesbilder som de själva upplevt, eller som de vill överföra. Det är ju principen bakom ”uppenbarelser”. Även för den Andlige Ledaren är det förstås bekant att jag är intresserad av att lösa dessa gåtor.

Jag och min frus intoningar som redovisas i boken Själars samband berättar att jag levt tillsammans med min Andlige Ledare i ett ännu mer avlägset liv som jag också har några tydliga minnesbilder från. Då hamnar vi i 1400-talets Italien. Hur den historien hänger ihop, och hur sannolik den är, skall jag berätta om i en senare blogg. Också om en del som hänt därefter och som inte står att läsa i Gudomlig väg.

Kan man minnas 1400-talet?