Det blev en offerkofta

Stockholmsforskningen på Stadsmuseet höll ett panelanförande om segregationen främst utifrån södra Järvafället med betoning på Rinkeby och Husby.
Jag blev inbjuden att sitta i en bipanel men hade nog läst fel i inbjudan då jag uppfattade att det skulle fokusera på vad gör vi nu, goda exempel, bygga framtidstro, sy till något inspirerande men det blev inte ens en tumme.
Istället blev det mycket offerkofta på och ”Varför har det gått åt helvete?” och ”det är naturligtvis politikernas fel!”
Tidigare var klyschan : ”Det är samhällets fel!”
Det fanns indikationer från några i panelen som arbetade för att ta tillvara på enskilda initiativ men moderatorn valde att fokusera på varför det gick snett. Ja denna afton handlade mest om att dra tjocka streck under tillkortakommanden.
Då det återstod en knapp halvtimme och folk redan börjat gå begärde jag mikrofonen och berättade om mina upplevelser av dessa områden från pionjärperioden då jag kom dit som lärare 1972. Jag nämnde också min uppväxt i Bagis som kom att kallas Stockholms Texas under 1960-talet och en plats dit polisen slutade åka. Försökte styra över till kulturens möjligheter och de goda initiativen men avbröts av moderatorn som uppenbarligen fann detta spår opassande. Så tillbaka till det destruktiva och varför är polisen så dålig?
Polisen gillar inte heller att lockas till Rinkeby för att bli stenad. Man stoppade till och med bussturer då bussarna utsattes för regelbunden stenkastning. Här kunde man knappast skylla på polisbrutalitet. Men visst det finns poliser som inte klarar sin rädsla och som inte har kompetens att gå in i ett område under kris. Det är en utbildningsfråga och en läggningsfråga. Här måste polisen centralt lära upp en styrka som agerar mer hjälpande och kommunicerande. Man nämnde under kvällen att det också fanns sådana poliser under Husbykravallerna.
Forskare har tagit initiativ till en ofinansierad studie som omfattar intervjuer med boende i Husby för att presentera enskildas upplevelser av Husbykravallerna. Och naturligtvis förstärktes martyrkänslan. Men det fanns också positiva korn som en ”Vikänsla” och att boende tog tag i problematiken. En ung kvinna gav vittnesmål om sin kamp, sina framgångar och motgångar och slutligen utbrändhet.
Man berättade om några unga kvinnor som demonstrerade mot våldet i Husby genom att gör en tyst vandring, den uppmärksammades inte av media på samma sätt som brinnande bilar. Ja möjligen var det så att kvällspress bar ansvaret för att trigga igång sådana aktiviteter för att mordbrännarna skulle stoltsera med att de hamnat i tidningen.
Jag återkopplade till några i panelen som jobbat med ungdomar och som försökte skapa goda aktiviteter. Den unga kvinnan som varit utbränd ville nu starta en förening för utsatta kvinnor. Det borde väl redan finnas tänkte jag men visst förökning genom delning kan ibland behövas för att få göra saker på sitt sätt. Där satt jag med flera tankar om vad man skulle kunna göra, inte bara typ festival, konst och idrott utan också andra engagemang, inte minst den Fristad som jag skrivit om på Demokraterna. Istället kom en man (stadsplanerare?) fram och menade att det borde byggas exklusiva dyra bostäder för att locka dit dem med pengar. Jag tror nog att flera än jag fann förslaget kontroversiellt. Men visst kan områden lyftas och bli populära om de rustas.
Med en vänsterpolitiker i panelen återkom vi ofta till den sociala nedrustningen. Jag håller med, den är avskyvärd och en väsentlig orsak till konflikter. Människor utan medel, resurser och möjligheter hamnar i en vanmakt. När unga ser sina föräldrar och vänner lida byggs en frustration. När de själva känner sig chanslösa leder det till all slags destruktivitet.
Men det finns också företagsamhet, goda krafter och vilja. Om man vill ändra på den politiska styrningen är valet knappt ett år bort. Tyvärr ser jag inte att viljan och kompetensen finns hos alltför många av de partier som sitter i stadshuset eller i riksdagen. Därför skrev jag också ett eget partiprogram Demokraterna.
Problemet med riskkapital i skolan har jag skrivit i flera artiklar och en publicerad på Humanism & Kunskap, ”Svenska skolan i riskzonen pga nedrustning och kvalitetsförsämring” för 19 månader sedan förvarnade om konsekvenserna med konkurser, förlorade skattemedel och ett stort antal unga elever i förvirring. Innehållet i den artikeln har som alla vet besannats. Även om jag då fick höra att det var propagandanonsens. Nåväl nu har vi facit. Skolan ska drivas av samhället. Ett annat område rör vården och omsorgen som också måste skötas på ett mer kontrollerat och ambitiöst sätt, utan vinstuttag. När de som arbetar känner vanmakt slutar de och vi får en ständig omsättning och ingen trygghet hos vare sig skolans elever, boende i området eller vårdtagare.
Hur som helst så blev det under avslutningen av kvällen en kort stund om framtiden som snabbt drogs tillbaka till ”Varför har staden delats?” Bitterhet, frustration och offerkofta kom att prägla även slutet och hela upplevelsen av kvällen. Jag som gick dit i förhoppningen om att kunna få höra goda exempel och diskutera sådana, blev för vilken gång i ordningen gruvligt besviken.
Visst gav kvällen en bakgrund och viktig kunskap om dagssituationen men som vanligt blev det för mycket rotande i skiten och för lite lyft mot lösningar.
Den stora skillnaden från idag och för några decennier sedan är att då fanns många ideella krafter som var villiga att ge av sig själva. Idag har de flesta försvunnit och få ersatt dem. Samtidigt kräver det att samhället ger förutsättningar. Jag tycker nog att det finns väldigt mycket av denna vara men det verkar som att de passiva och inaktiva inte kan ta tillvara på det. I min värld finns hur mycket som helst och i ett fritt land alla möjligheter.
Jag vet inte om problemet är bidragssverige, man anser sig har rätt till dessa bidrag utan att behöva göra något. Och så blir det politikernas och samhällets fel om man inte får tillräckligt. Ja det låter kanske inte så bra men om vi nu ska diskutera frågan så varför inte också denna. Bland de driftiga i panelen nämndes att man lyckades få samhället att anställa 20-talet ungdomar för att måla och återställa Tensta torg. Sådana aktiviteter är goda förebilder. Människan vill kunna försörja sig och bidra.
Med kulturer som drar åt olika håll kan det bli konflikter. Blundar man för detta så fastnar man också i en rävsax. Staden är inte enhetlig utan mångkulturell. Att integrera människor är något människor själva måste vilja. Samhället ska erbjuda en palett av uttryck. Vid ett återbesök i mitt gamla Bagis märkte jag att det blivit en internationell by där vår gamla kyrkosal tagits över av afrikaner som använde den med sina religiösa uttryck. Jag mindes våra tvångsmötena där som tråkiga. Nu fanns en glädje och gemenskap. Jo vi svenskar har mycket att lära av andra kulturer liksom andra kulturer kan lära av Norden och Svenskarna. Så har utbyten och kulturer utvecklats i alla tider.
Börje Peratt ( V, W , L )