USA är i kris, men vart tar den amerikanska dollarn vägen?

Jag tror att när det gäller den rapportering som sker angående ekonomiska spörsmål i vårt land och vår omvärld egentligen handlar om att måla upp orosmoln vilka är riktade till gemene man – alltså i princip alla, förutom de få (utvalda) som håller i trådarna då. Det är mycket sällan som något mediaorgan säger att här eller där går affärerna bra och alla är belåtna.

Exempelvis: Ingen industri vill ha positiva omdömen om sin framväxt eftersom det riskerar krav om högre löner när arbetarna i samma industri blir medvetna om detta. Det måste hela tiden basuneras ut att vi är på väg mot ruinens brant, ty det är det enda som får hjulen att snurra. Hängde ni med där? Jo, vad allt egentligen handlar om är att få arbetarna runt omkring i vår värld att gå till sina jobb klockan sju på morgonen, arbeta ordentligt, för att sedan gå hem klockan fyra, umgås med vänner/familj och sedan gå och lägga sig. Det enda som kan motivera en människa att göra så är att det finns en liten oro i magen som hela tiden gnager: Du måste arbeta och stå i så att du tjänar dina pengar innan det är för sent. Det värsta som kan hända (angående den globala ekonomin) är att människor (arbetare) börjar fundera i andra banor, t.ex. gå med en hippierörelse eller pyssla med samhällskritisk verksamhet. Flera förgrundsfigurer till hippierörelsen dog när de var 27 år! Dock blev Lennon 40.

Om man tillåter att något sådant sker och att a n d r a människor/arbetslösa mer och mer tyr sig till en sådan samhällskritisk rörelse, så är risken stor att ineffektiviteten ute på arbetsplatserna växer sig allt större och större. Och då har man ett synnerligen allvarligt problem som överskuggar alla ekonomiska system. Detta system och som det pratas om här har ju visat sig vara lite skevt om man utrycker sig milt. Pengar är vårt betalningsmedel och så länge man har ont om dem så måste man oroa sig. Det är oron som är samhällets motor vars bränsle är pengar, fast: Ju mer man snålar desto snabbare går motorn.

Jag tror de flesta håller med om när jag påstår att även sjukvården är skev. Att resurserna är knappa är känt sedan länge. Någon generaldirektör i samspråk med likasinnade har helt enkelt dragit åt snaran. Denna snara strävar man alltid att dra i men det är alltid de berördas klagan som bestämmer när snaran ska släppa till, inget annat. Accepterar man situationen, ja då får man snällt finna sig i kärvare tider. Eller kan man med propaganda få folk att arbeta hårdare – frågan står öppen… Branscher med ett starkt fack eller som befinner sig i den närande sektorn är alltid vinnare, såsom t.ex. Byggnads. När det gäller cancerdrabbade personer så är det svårt att inte lägga märket till vilka det är som dör. Det är sällan som någon högt uppsatt person dött i cancer – är det någon mer som har lagt märket till det? Om man nu skulle råka hitta ett botemedel mot cancer – vilka följdverkningar skulle det få?

Dom sa: Man kan aldrig bli lycklig av pengar och det kanske stämmer – men: Med pengar kan man köpa frihet och då ökar chanserna att fånga lyckan!

Det här med olika folkrörelser som figurerat under årens lopp och polisens inblandning däri tycker jag är mycket intressant att studera. För inte så länge sedan var festivalen: Peace & love tvungna att lägga sig pga. höga poliskostnader. Ja, man kan förstå att det krävs viss polisinsats i denna typ av festival… Tacka drogerna för det! Jag kan gärna utveckla detta resonemang ytterligare om någon vill?