I Sverige är varje akt offentlig per se. I Italien är varje akt hemlighetsstämplad per se. Anna Böhlmark träffade två Italienska journalister för att undersöka skillnaden mellan den svenska och den italienska offentlighetsprincipen. I bägge länder finns denna princip lagstadgad.
Text: Anna Böhlmark, NewsVoice utrikeskorrespondent
Giuliano Marrucci, som är reporter för statliga televisionen och ett av Italiens populäraste samhällsgranskande program på Rai 3, har tidigare rapporterat om den svenska öppenheten. När vi möts i November 2013 vet han ingenting om den nya lagen som nu inskränker på den offentlighetsprincip han då höjde upp i sitt reportage.
Större makt åt läkemedelsföretagen, mindre makt åt den lilla människan. Det var kontentan efter riksdagens genomröstande i förra veckan, torsdag den 21 november. Trots att Sverige är ett föregångsland när det gäller offentlighetsprincipen, backar vi nu. Om det sker genom påtryckningar från EU, de stora företagen eller från lobbyverksamhet från andra länder, kan man bara spekulera i. Det är ännu oklart vad som ligger till grund för ett sådant beslut.
Den nya lagen innebär en ny sekretessbestämmelse vilket kan leda till att svenska myndigheter kan förlora möjligheten att självständigt bestämma över allmänhetens rätt att ta del av allmänna handlingar. Vid internationellt samarbete kan alltså offentlighetsprincipen urholkas kraftigt.
Redan 2007 åkte den Italienska journalisten Giuliano Marrucci till Sverige för att dokumentera den svenska offentlighetsprincipen. Programmet sändes sedan i en av de stora statliga kanalerna, Rai 3, på bästa sändningstid. Report är bland Italienarna den populäraste plattformen för att ta upp viktiga samhällsproblem. För några år sedan hade man med flera good news – den svenska offentlighetsprincipen var en sådan – men på senare år har man gått från de goda till att bara ta upp bad news.
–Giuliano, vad var ditt intryck av den svenska offentlighetsprincipen i jämnförelse med den italienska?
”Som standard i Italien är varje officiell akt hemlighetsstämplad. I Sverige har man vridit på principen 360 grader. Standarden där är att varje officiell akt är offentlig. Italiens offentlighetsprincip blev lag för tjugo år sedan, men tyvärr appliceras lagen dåligt bland myndigheter.”
För en italienare, är den offentlighetsprincip som gäller i Sverige alltså ett drömrike. I programmet ser man Kristina Svahn Starrsjö vid justitiedepartementet.
”Den svenska offentlighetsprincipen grundlades i konstitutionen redan 1766, alltså innan Sverige ens blev en demokrati”. Sedan säger advokat Peter Danowsky ”Principen är en nödvändig motvikt mot makten, utan insyn ska övermakten inte ha rätt att regera”.
Marrucci tar oss sedan med till Statsarkivet i Stockholm, där vem som helst har rätt att få ut vilket dokument som helst som kommer från de olika departementen. Ibland händer det tom att människor läser dokument där innan ens mottagaren får dem. Statsarkivet är ett mycket viktigt tillhåll för journalister då de kan kontrollera att myndigheterna följer lagar och inte slösar bort medborgarnas skattepengar. Claes Jernaeus, chefen för UD:s pressrum visar upp ett brev som inkommit till statsministern och som offentligheten har rätt att läsa, innan han själv ens hunnit öppna det.
–Giuliano, finns det ett statsarkiv i Italien liknande det som finns i Sverige?
”Nej det existerar inget sådant varken på statlig eller regional nivå. Man hänvisas till varje enskilt kontor när man vill få ut en akt. På de flesta myndighetskontoren anser man att dokumentationen är hemlig och man måste komma med en anledning till varför man vill få ut ett dokument. Det känns som att man stampar dem på fötterna. Myndighetsanställda kommer alltid med motstånd då de anser att handlingarna är sina.”
Helena Jäderholm, domare vid hovrätten, berättar:
”Principen att få ut offentliga handlingar, ska enligt lag vara mycket enkel. Man behöver inte fylla ut någon formell efterfrågan, och dokumenten kan efterfrågas både via email, per telefon, fax eller via post. Sedan ska det gå snabbt att få tillgång till dem”.
Hon tillägger:
”Skulle en privatperson förnekas rätten till ett dokument kan man alltid överklaga till oss, utan behov av varken advokat eller pengar. Inom några månader får man svaret.”
–”Finns det någon liknande instans i Italien där man kan överklaga ifall man inte får ut dokumenten man efterfrågat?”
”Ja det finns en ombudsman som jobbar för varje kommun där man i princip kan överklaga. Men funktionen är ganska okänd bland allmänheten, och används mycket lite även bland journalister. En sådan instans finns inte på statlig nivå”
När Berndt Fredriksson vid UD berättar att departementens alla utgifter registreras och kan granskas av vem som helst höjer italienarna extra mycket på ögonbrynen.
”För något år sedan granskade en journalist ministrarnas telefonräkningar. Han upptäckte skyhöga summor: uppemot 30-40 000 kronor per kvartal och minister. Efter att nyheten hamnat på förstasidan i en av de stora dagstidningarna skärde man ner rejält på utgifterna. 6 månader senare var journalisten tillbaka och upptäckte att utgifterna hade mer än halverats. Jag tror att det ger en bra bild av användbarheten i det här systemet”.
En sådan insyn vore otänkbar i Italien, där det mesta av vad myndigheter och politiker sysslar med sker bakom lyckta dörrar.
–Kan du berätta om ett fall i Italien där du nekades att få ut de handlingar du efterfrågat?
”Ett påfallande fall är del av mitt senaste reportage som visades i förra veckan. Vid mina undersökningar av föredetta ministern Brunettas fastighets-affärer framkom det att han betalat en strunsumma för ruiner eller fallfärdiga hus som han sedan, mirakulöst, fått tillstånd att rekonstruera, och sedan sålt för 15-20 gånger de investerade pengarna. Jag efterfrågade dokument i kommunen Salerno, där Brunetta byggt hus, och fortfarande (efter en månad) har jag inte fått dem. Mekanismen är följande: man lämnar in en efterfrågan, sedan får berörda parter motsätta sig att lämna ut informationen inom tio dagar. Efter det ska kommunen ta sitt beslut, om de vill lämna ut den efterfrågade informationen eller ej.”
Kristina Svahn Starrsjö vid justitieministeriet medger dock att det finns undantag även för den svenska offentlighetsprincipen:
”Secrecy act, bestående av sexton kapitel innehåller paragrafer för vad för typ av dokument som får hållas hemliga. I stort baserar sig hemlighetsmakeriet på två principer: nationens säkerhet och beskydd av privacyn.”
Sedan tillägger hon:
”Resultatet av offentlighetsprincipen i Sverige är väldokumenterat i en studie för tio år sedan. En journalist försökte få ut 20 dokument både från svenska myndigheter och från EU. Medan man lyckades få ut 18 dokument från Sverige, fick man bara ut 4 stycken från EU.”
Det var även ett av motiven bakom den svenska polemiken i ett medlemskap. Stora diskussioner som hölls då, har de senaste åren tyvärr helt få stå i skuggan. Nu behövs på nytt en sådan het diskussion där samtliga samhällsaktörer får bli representerade.
EU-ministern 2007, Cecilia Malmström, pekar på vissa ljusglimtar trots den mörka bilden av EU:s generella avsaknad av offentlighetsprinciper:
”När Sverige tog över presidentskapet i EU 2001 lyckades vi för första gången officiellt genomföra fri tillgång till dokumenten inom EU:s tre största institutioner: domstolen, rådet och kommissionen. Liksom i Sverige tvingas nu dessa tre att hålla ett register över alla handlingar, och förutom vissa undantag är allting offentligt. Även om stora skillnader mellan Sverige och EU återstår, anser jag att det är ett viktigt resultat. Inte minst eftersom det är allmännt kännt att det finns ett intimt förhållande mellan offentlighetsprincipen och korruption”.
–Giuliano, har du erfarenhet av EU:s offentlighetsprincip?”
”Jag har aldrig varit i direkt kontakt med EU personligen. Men av det jag hört från andra journalister ser situationen där ut ungefär som den gör bland italienska myndigheter.”
–Hur gör du då för att få ut din information, som du enligt lag, ändå är berättigad till?”
”Systemet i Italien ser annorlunda ut än hur det gör i Sverige. Här får man informationen genom kontakter. Inom ministerier, åklagarmyndigheter eller hos kommuner. Det bygger på att vi journalister har goda relationer med vissa personer som ger oss information.”
En annan italiensk journalist, Giampaolo Simi, som jobbar för Italiens största tidning, Repubblica, uttrycker det så här när jag frågar honom om den italienska offentlighetsprincipen:
”I grunden tror jag inte att öppenheten som finns i Sverige är något som italienarna eftersträvar. Förhållandet mellan stat och medborgare har alltid varit svag. Historiskt sett vill italienarna helst inte att staten har insyn i våra liv, och därför anser vi inte ha rätt att veta vad staten sysslar med heller”.
–Giuliano skulle du önska att Italien skulle bli mer likt Sverige vad gäller offentlighetsprincipen?
”Den svenska offentlighetsprincipen vore en dröm för mig som journalist. Den skulle minimera all den tid jag lägger ner på att försöka få ut handlingar, så att jag kan fokusera på andra, mer viktiga saker. Men det kan bli svårt att nå den nivån som finns i Sverige. Delvis beroende på att det Italienska folket inte är uppväxta med en mentalitet där det är normalt att granska myndigheter. Det finns inte den typen av kultur här. Vi är inte protestanter, vi är katoliker.”
Vad den nya lagen innebär är ännu oklart. Men troligt är att nya principer införts i Secrecy act. Frågan är vem som nu ska skyddas? Är det den lilla människan, EU eller de stora bolagen?
I och med beslutet om utökad svensk sekretess den 21 november 2013 kommer troligtvis Secrecy act att utvidgas. Hur tjock den kommer bli, kan man bara spå om idag. Om Sverige inte vill hamna där Italien är med journalister som tvingas stampa myndigheterna på fötterna så krävs det att den svenska befolkningen nu sätter ner foten för att försvara den svenska offentlighetsprincipen.
Text: Anna Böhlmark
Relaterat
