Kan man tillåta att TV-team fritt får filma på sjukhus utan att bryta mot sekretess och etiska regler? Absolut inte, svarar Robert Hahn, och förklarar varför.
Vi har alla läst historien i tidningarna (såsom Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet) om familjen som fick se sin pappas dödskamp framför TVn. Upprörda över att rimliga förväntningar på både integritet och tystnadsplikt åsidosatts stämde man sjukhuset/landstinget på skadestånd, men förlorade målet i tingsrätten. Domen har begripligt nog väckt uppmärksamhet.
Nu tycks det vara fritt fram för vinstdrivande TV-bolag att filma din egen, dina föräldrars eller dina vänners kamp för livet på skattefinansierade sjukhus och kabla ut som vilken underhållning som helst. Personalen har dessutom meddelarfrihet till media vilket betyder att vadsomhelst ur journalen öppet kan röjas utan att någon risk för påföljd. Var finns nu allt tal om sekretess och tystnadsplikt?
Förlikning mest logiskt
Jag tycker att Akademiska sjukhuset och Uppsala Läns Landsting borde ha bett om ursäkt och ingått förlikning med familjen. Att historien då kostar landstinget en peng är ändå en struntsumma i förhållande till den prestigeförlust Akademiska sjukhuset, Uppsala Läns Landsting och alla landsting nu drabbats av. Det budskap man nu ger till svenska folket är nämligen ångestskapande och direkt destruktivt för allmänhetens förtroende för sjukvården.
Domstolen kom främst att avgöra frågan om tystnadsplikten brutits. Fokus har varit på de två sjuksköterskor som uttalat sig i TV-programmet. De må vara skyddade av meddelarfriheten. Enligt min mening har de lurats in i situationen av att landstinget givit TV-bolaget rätt att filma på sjukhuset utan restriktion.
Min mening är dock att sjukvårdens sekretess brutits av landstinget dels genom att ge alls obegränsad tillåtelse till filmning och dels genom att patientens och de anhörigas tillstånd till filmningen av patienten inte inhämtats på ett korrekt sätt.
Anhörigas åsikter viktiga
De inledande raderna i Sekretesslagen för sjukvården (2009:400) att ”Sekretess gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men.” När man läser denna lag ter det sig obegripligt att landstinget i Uppsala skulle vara utan skuld skulle när man tillåtit ett TV-bolag att fritt filma bl.a. döende människor. Lagen säger dessutom att den sjukes tillstånd inte räcker. De anhörigas reaktion på röjandet av uppgifter är också av central betydelse.
En central fråga är förstås om den döende mannen själv givit sitt tillstånd till filmningen. Låt oss stanna vid den frågan en stund. Om man ger sitt tillstånd eller inte är en knepigare fråga än man kan tro. Den kräver bland annat att dne som tillfrågas förstår följderna av sitt beslut.
Patients medgivande knepig fråga
När jag bedriver forskning försäkrar jag mig alltid om både muntligt och skriftligt tillstånd från patienter. Syftet är att undvika ifrågasättanden i efterhand om vad som egentligen sagts.
I det här fallet anser jag att inte ens det räckt. En döende person kan inte förväntas vara vid sina sinnens fulla bruk. Bedömningsförmågan kan förutsättas vara grumlad av både sjukdom och dödskamp. Lugnande mediciner, som den döende förmodligen fått för att bemästra sin ångest inför döendet, kan också ha bidragit. I ett sådant läge kan patienten godkänna i stort sett vadsomhelst. För att sortera ut situationen borde en medicinsk bedömning ha gjorts, och sådana insikter har knappast ett TV-team.
Även vid ”sinnens fulla bruk” bör förstås patienten ha informerats om att avböjande av filmningen inte skulle påverka vården och behandlingen. En sådan passus är obligatoriskt när man frågar patienter om de vill deltaga i forskning. Patienter går ofta i tron att deltagande i forskning eller annat medför en fördel i form av ett bättre omhändertagande. Någon sådan fördel kan jag inte se i fallet Uppsala-fallet. Enligt etiska principer borde patienten alltså informerats om detta innan han gav sitt samtycke.
Sjukvårdens hårda regler
Lullandet med sekretess och tystnadsplikt inom landstinget i Uppsala står i skarp kontrast till de krav på sekretess som ställs på sjukvårdspersonal. Det har länge varit tveksamt om en läkare ens får slå upp patientens journal i efterhand för att se ”hur det gick”. Jag får, trots att jag är läkare minte slå upp mig själv i sjukvårdens journalsystem för att se vad det står. Skälet är att jag inte har någon sjukvårdsrelation till mig själv. Det anses vara data-intrång och är straffbart.
Årets sämsta uttalande
Årets sämsta uttalande görs av Jens Larsson, chefsjurist på Landstinget i Uppsala. Han kommenterar domen med att den är ett kvitto på att Akademiska sjukhuset i Uppsala kan hantera svåra etiska frågor. Jag menar precis tvärtom. Sjukvården bör bedriva sin verksamhet i enlighet med etiska principer och styras mer av dem än av juridiska hårklyverier. Endast så kan man återupprätta.
Jens Larsson har snarast medverkat till att ge etiken i Uppsala ett nackskott.
