NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Det var inte mycket jag visste om detta område innan jag började läsa Maciej Zarembas texter om svensk sjukvård, skriver Pia Hellertz som läst boken: ”Patientens pris – Ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden”.
Text: Pia Hellertz | Foto: Bengt Boberger
Jag visste exempelvis inte att olika patienter hade olika pris på sig och att det var lönsammare att behandla många småkrämpor snabbt än att verkligen hjälpa patienter med svåra skador och sjukdomstillstånd som tar tid.
Jag visste inte att en psykolog kan tvingas träffa sin patient flera gånger än nödvändigt eftersom en behandling som är kortare tid än sex möten bara ger betalt för ett möte.
Jag visste inte att det sitter byråkrater och gör upp prislistor på vad sjukvården ska prioritera.
Jag visste inte att de flesta landstingen i Sverige anslutit sig till detta ”ekonomistiska” system som vilar på en ideologi som kallas New Public Management, NPM.
Jag visste inte att många av de brister och den kritik som under något decennium förts fram mot läkare och sjukvården av enskilda och i media har sina rötter i NPM och att det håller på att avprogrammera sjukvårdsprofessionen.
”Läkare och sköterskor som studerat för att ta ansvar för hela människan skall nu läras att utföra punktinsatser och strunta i resten” (s. 84).
Jag visste inte att NPM-systemet ligger bakom att läkare numera använder bara 31 procent av sin tid till patienter, eftersom de behöver resten av tiden till rapporter, debiteringar, dubbla och överlastade journalser, uppföljningar och enkäter som politikerna kräver för att förstå hur de ska göra vården ändå effektivare.
Jag visste inte… jag bara visste att något var mycket fel. Zarembas berättelser är upprörande och avslöjande. Plötsligt förstår jag så mycket mer. Och jag undrar: Hur gick det här till? Vad hände? En läkare säger:
”Förr i tiden uppskattade läkare komplicerade fall. Då kunde man visa sig på styva linan. Men nu, om man har en patient med multipel skleros och pneumoni på IVA – erkänt svårbehandlat – vill varken neurologen eller infektionen ta den.” (s. 18)
Boken bygger på fyra artiklar som publicerats i Dagens Nyheter under februari och mars 2013.Dessutom medverkar en läkare, Magnus Lind, med ett kapitel om sina erfarenheter. Två statsvetare, docent Shirin Ahlbäck Öberg och professor Sten Widmalm vid Uppsala universitet gör i ett slutkapitel en mycket intressant analys av hur och varför NPM-systemet infördes i Sverige och i många andra länder.
Jag tror det var denna analys som gjorde mig mest upprörd. Ahlbäck Öberg och Widmalm berättar om hur lite våra beslutsfattare egentligen förstod om de beslut de var med om att införa. Utan någon diskussion, utan någon politisk debatt.
Text: Pia Hellertz
Maciej Zaremba är reporter på DN. Han är en av landets mest prisbelönta journalister och flera av hans tidigare reportage har uppmärksammats stort. För den förra, ”Skogen vi ärvde”, utsågs han till årets miljöjournalist. Han har även skrivit om bland annat skolan, psykvården, arbetskraftsinvandring och tvångssteriliseringar.
När jag var på vårdcentralen och beskrev olika symptom, fick då svar att jag kan bara få hjälp under ett besök för en sjukdoms symptom och inte för de andra symptomen som tydligen var en annan åkoma….
Det förvånade mig, eftersom allt i kroppen hänger ihop!
Det bekräftar faktiskt det som Zaremba skriver om.
Ja.visst är det ytterst sorgligt och förfärligt Pia! Zarembas artiklar är tyvärr rätt träffsäkra och sanna beskrivningar.
Efter att ha arbetat mer än 25 år som sjukhusläkare har jag nu bestämt mig för att ta en paus.
Vi. läkare är på väg att mista vår proffesionalism. NPM ekonomi och politiker utformar vårdens mål istället för oss som faktiskt besitter kundkapen.
Wille B du är sannerligen det dysfunktionella etablissemangets grindvakt. 😉
Etablissemanget är jättebra om det är funktionellt, men när det är dysfunktionellt måste man beskriva det precis som Zaremba gjorde. Tom etablissemangstidningen DN har förstått det. Det var därför de lät publicera hans artikelserie.
Kan vi lita på Socialstyrelsen (SoS) och dess anställda? Är de i praktisk verksamhet; vårdar sjuka och skadade; ägnar sig åt annat än att läsa,och tolka regelverk; skriva promemorior?
Begreppet ”Vetenskap och beprövad erfarenhet” används ofta av SoS. Det saknar förteckning över vad som fungerar eller inte i vården; saknar definition i lagstiftningen. Råder ”munväder” när SoS hänvisar till något SoS glömt att SoS själv förklarat saknar ett innehåll!
Zarembas artiklar fick många att våga öppna munnen och berätta om sina problem med vården,
SoS utnämner Vetenskapliga Råd, som innan de skickas ut för att informera om ”vad som skall gälla i vård och domstol” skall underteckna jävsdeklarationer – vilket inte alltid skett. Ansvarig för vaccinationer avlönades av producenterna. Professorer, vilka även var välavlönade ”sakkunniga” åt försäkringsbolag, fick åndå representera SoS. Satt de då inte på ”två stolar” (var jäviga) när de vägledde domstol i processer där svårt trafikskadade tvingades slåss mot egna försäkringsbolaget – för att försöka få utlovade ersättningar enligt trafikförsäkringslöften de årligen betalat för – om de skulle råka bli trafikskadeoffer!
Hos SoS tycks inte obligatorisk jävsdeklaration alltid behöva undertecknas! – Eller hittas inte alltid?
Varför har endast få av tusentals anmälningar om vårdens brister behandlats hos SoS?
Varför dök drabbades klagomål upp i olika medier, först efter Maciej Zarembas artiklar publicerats? Var det att en välkänd journalist vågade beskriva och utmana ”Makten över vården”?
Varför finns socialministern plötsligt nu med i debatten och ”funderar högt” om inte landstingens tid nu borde vara över.
Är verkligen Maciej Zarembas artiklar tendensiösa? Får verkligheten kanske inte presenteras?
Frågan är kanske om Socialstyrelsen är den part medborgarna kan lita bäst på?
Hur trovärdiga är egentligen våra myndigheter? Hur många av dess representanter återfinns i den svenska sjukvården?
Hur många av dem fungerar i praktisk verksamhet ute bland ”fotfolket” och tar hand om sjuka och skadade? Hur många av myndigheternas anställda ägnar sin tid åt annat än att vid sitt skrivbord läsa regelverk och tolka dessas innehåll, samt skriva promemorior av skilda slag?
”Vetenskap och beprövad erfarenhet” låter säkert gediget och bra, men när begreppet granskas visar det sig att det saknar det både förteckning över vad som fungerar eller inte fungerar i den svenska vården. Det finns dessutom inte definierat i lagstiftningen, men ändock hänvisas till detta begrepp i många olika sammanhang när administrativa ärenden skall avgöras, – som om man redan glömt bort att inte ens Socialstyrelsen själv har funnit att det har något innehåll! Borde inte detta betraktas som ”munväder” då?
Zarembas artiklar har gjort att många drabbade äntligen tycks våga öppna sin mun och berätta om hur det faktiskt ser ut i många delar av sjukvården. Det finns många grupper med skilda åkommor, som tidigare varit tysta.
Visserligen har Socialstyrelsen tillgång till Vetenskapliga Råd, vilka innan de skickas ut i olika sammanhang får instruktioner om vad som skall gälla för vård och omsorg! Dessa har skyldighet att underteckna jävsdeklarationer, men på senare tid har det visat sig att det har de inte behövt – av skilda skäl.
Vetenskapsjournalisten Atterstam kunde påvisa att den, som skulle ha vaccineringar av svenska folket på sin lott, tydligen hade ett ”samarbete” med den delen av läkemedels-industrin. Nackskadeförbundet kunde t ex konstatera att professorer, vilka utnämnts till Vetenskapliga Råd, dels fungerat som välavlönade ”sakkunniga” åt försäkringsbolag, dels varit representanter för Socialstyrelsen och dess Rättsliga Råd – när svårt trafikskadade tvingades att processa mot sina försäkringsbolag – för att få ut de ersättningar, vilka utlovats i de trafikförsäkringar de betalat under många år, innan de skadades i trafikolyckor!
Inte heller dessa Socialstyrelsens representanter hade behövt undertecknat några jävsdeklarationer! I alla fall hittades inte några sådana dokument där.
Hur kommer det sig att de, vilka inte fått rätt vård i tid, eller fel behandlingar ännu inte fått sina anmälningar om brister i sjukvården hanterade av myndigheten – trots att det gått år sedan den borde ha hunnit behandla dessa ärenden?
Varför har det först efter Maciej Zarembas artiklar blivit så många rapporter i olika tidningar om betydande brister i vården? Var det därför att ett känt namn vågade att utmana dem med ”makt över vården”? T o m socialminister Göran Hägglund finns plötsligt därefter med i debatten och ”funderar högt” på om inte landstingens tid borde vara över nu.
Är verkligen Maciej Zarembas artiklar tendensiösa? Är sanning kanske något tendensiöst?
PIA
Innan Du tror för mycket på vad som står i i Zarembas mycket tendensiösa artiklar borde Du kanske dubbelkolla med exempelvis Socialstyrelsen.
Jag gjorde detta genom bekanta och de bara skakade på huvudet.
På grund av DN,s kraft så valde man att inte gå i svaromål då detta sannolikt skulle tröskas om och förvanskas på samma sätt som alla lögnerna om Koppargården i Råcksta.
Du minns väl tramset om blöjvägning mm.
ERICOSCAR
JAN 2014