Om man en mörk, klar vinternatt på landet ser upp mot den stjärnbeströdda himlen kan man se en båge av ljus som sveper över rymden högt där uppe. Det är den mäktiga Vintergatan, en väldig spiralgalax bestående av 200 – 400 miljoner gnistrande stjärnor (dvs. solar). Den är den del av Vintergatans spiralarm som vi tillhör och som vi ser från vår snurrande jord.
Text: Kersti Wistrand
Kersti Wistrand kommer att i två artiklar göra en personlig betraktelse över energier. Den första handlar om universums energier.
Landsbygdsmänniskan uppfylls lätt av en andäktig känsla och en förundran över universums storhet och människans litenhet i kosmos. Det är hisnande perspektiv. Som barn hade jag en dröm om att bli astronom. Jag växte upp på landet och studerade ständigt dessa majestätiska natthimlar, som tyvärr undanhålls nutida städers ungdomar på grund av de ljusföroreningar som oftast döljer skönheten och storslagenheten i rymden.
Just under midvintern, då det var som mörkast var stjärnhimlen som vackrast, och jag lärde mig många stjärnbilder och stjärnor. Den närmaste stjärnan var Sirius, som ligger i Stora hunden, drygt åtta ljusår bort. Ljuset färdas bortemot 300 000 000 meter per sekunder och det har tagit drygt åtta år att komma hit. Ett svindlande perspektiv! Inte undra på att Sirius spelat en stor roll i många kulturer. Flera tempel utmed Nilen tillägnades t.ex. Sirius.
