Mammor i Sverige och mammor i Schweiz

Så var det dags. I ett enda kaos gjorde vi oss av med det mesta vi ägde, lämnade det trygga småbarnslivet i Sverige, och immigrerade till hemmafruarna och de stinkiga ostarnas hemland – Schweiz.

Text: Turid Lundberg | Foto: Stan Shebs

Jag hade bott här ett par år, innan barnen föddes. Jag trodde att omställningen mellan den svenska kulturen och den schweiziska inte skulle bli så stor, med tanke på vår anknytning till Schweiz och att jag alltid känt mig väldigt hemma här. Men jag hade fel. Jag glömde att jag blivit mamma, en svensk mamma, sedan jag lämnat alplandet.

Det är nämligen stor skillnad på att vara mamma i Sverige mot att vara mamma i Schweiz. Säkert stor skillnad på att vara pappa också, men det är inget jag kan fördjupa mig i.

I Sverige är det lättare att vara mamma. Här får man (om yrket så kräver) graviditetspenning, föräldrapenning och garanterad plats på dagis till fantastiskt låga priser (jo, jag vet att många svenskar gnäller om för höga maxtaxor, men de har ingen aning om hur tacksamma de ska vara, för utan statlig hjälp är dagis en lyx som få kan unna sig).

Barnen får lunch i skolan och möjlighet till fritidsplats. Då kan mammorna i Sverige vara föräldralediga när de ammar och när de vill, och senare studera eller jobba. De kan faktiskt vara mer än bara mammor. De behöver inte ge upp sitt liv för sina barns. Vardagen är ett pussel med hämtnings- och lämningstider, handling, matlagning, hushållsarbete och fredagsmys efter en avklarad vecka. Det är rörigt, men man hjälps åt, och det går bra.

I Schweiz är det annorlunda. Mamman, som ju valt att få barn, pausar sitt liv och njuter av att bli familjens engagerade hembiträde. Därför är det självklart att mamman tar hand om barnet hela dagarna tills barnet fyllt fem år, då barnet börjar förskolan.

För vem har råd med en dagisplats som kostar mer än lönen ger? Och dessutom, vilken mamma skulle vilja jobba, nu när hon fått barn, för man skaffar väl inte barn för att lämna dem till någon annan? När barnet börjat förskolan ser mamman till att det med nystrukna kläder alltid kommer några minuter innan det ringer in på morgonen.

Tre och en halv timma senare står mamman åter utanför förskolan, för nu ska barnet hem till lunch. För i Schweiz finns ingen skollunch, utan systemet kräver att det finns en vuxen hemma som ser till att det finns mat på bordet. Pappan jobbar långa dagar, så honom är det synd om när han halv sju på kvällen kommer hem, trött och sliten.

Därför är det självklart att mamman, som ju ändå bara är hemma hela dagarna, tar hand om allt hushållsarbete helt själv, utan att gnälla. Dessutom är det prestige i att ha ett rent och prydligt hem, för annars har ju mamman misslyckats i sin nya yrkesroll som hemmafru. Att rollerna skulle vara ombytta, med en hemmaman, skulle aldrig komma på tal.

Det var en stor omställning att komma som mamma till Schweiz jämfört med att vara mamma i Sverige. Här är det enbart mina barn som protesterar högljutt i affären eller på bussen, och det är bara här folk stirrar och ger kommentarer.

Ett tag fick jag för mig att schweiziska barn nog inte har några stämband, för man hör dem aldrig. Schweizarnas förvånade reaktioner över att ett barn kan skrika spädde på min teori: ”Men barnet, det gråter ju!” ”Jo, jag vet. Det är normalt.” var det enda logiska svaret på den onödiga upplysningen. Sveriges ”sköt dig själv och skit i andra” heter i Schweiz snarare ”Märks du inte så stör du inte och då är vi nöjda”. En annan teori är att de schweiziska hemmafruarnas brist på innehållsrikt liv gör att de istället bryr sig för mycket i andras.

Med tiden har inte mina barn blivit tystare, jag har inte blivit hemmafru och min sambo har inte tillåtits att sluta hjälpa till med hushållsarbetet. Trots det har anpassningen gått ganska bra och jag har vant mig vid att vårt sätt att leva är ögonbrynshöjande i hemmafruarna och den godaste chokladens hemland. Mitt nya hemland. Schweiz.

Text: Turid Lundberg