För vissa som kommer till Ubatuba, en liten kustort och naturparadis i mellersta Brasilien, går det aldrig att lämna platsen igen. Den har en energi, en atmosfär som gör att man lätt sugs in i den. Som en cyklisk våg som man surfar in i, och aldrig igen vill ta sig ur från. Så var det för Anders Martini som hamnade här för första gången som 22-åring och som inte tagit sig härifrån.
Text och foto. Anna Böhlmark | Bild: stranden där världsmästerskapen i Skim-board hölls
Anders är min kusin och visste inte om att jag var på resa i Brasilien. Jag ville inte att han skulle veta eftersom det överraskningsmoment jag tänkt göra då skulle gå förlorat. Men det visade sig att det inte skulle bli som jag planerat – han hade precis slutat jobba på den pousada (gästgiveri) dit jag hade adressen till.
Så Anders – ja han överraskade mig istället!
Det är tur att området i utkanterna av Ubatuba är så litet, vilket gjorde det lätt att hitta hem till Anders. Mitt överraskningsmoment fick ändå sin rätt när jag stormade in i hans kök där han satt och programmerade.
Det speciella med Ubatuba är troligtvis kopplat till att det är så okänt för en internationell turism. Vi träffar bara inhemska semesterfirare eller folk som kommer hit över helgen. Med tanke på närheten till Sao Paolo (knappt tre timmar med bil) är det många paulister som tar sig hit. Valet står mellan denna kusten eller Ilha Belha, en annan dold pärla, som ligger inte långt härifrån.
Vad som är aktuellt med Ubatuba är att första deltävlingen i världsmästerskapen i Skim-board hölls här för tre veckor sedan, en tävling som pågått i en vecka och där flera deltagare från hela världen medverkade.
Denna relativt okända sport är det inte så många svenskar som känner till. Inte heller Ubatuba är en plats dit många svenskar finner fram till. Därför vill jag slå ett slag för denna plats, och rekommendera de resande som föredrar att komma bort från de turist-täta ställena som Rio eller Bahia att ta sig hit istället.
Bildtext: Anders Martini på väg till Capoiera kurs tillsammans med grannpojken Nothing
Med en liten varning att ha med i åtanke innan man åker – man riskerar att aldrig ta sig härifrån!
Det har gått ett och ett halvt år sedan Anders lämnade allt i Sverige och flyttade hit.
”Jag har inga planer på att lämna Ubatuba. Allt som jag behöver och vill ha finns här: havet, solen, människorna, den lugna rytmen, vågor att surfa på, capoeiran, säger Anders. Han är inte som en vanlig medel Svensson som kanske drömmer om en ny bil, en villa vid havet eller att skaffa barn.”
”Min livsfilosofi går ut på att njuta så mycket som möjligt av livet, och det gör jag här! Jag har inga som helst planer på att flytta tillbaka till Sverige. Så länge jag trivs här så stannar jag.”
Vad finns då i Ubatuba? En bensinstation, ett pizzaställe, två sushiställen, en italiensk restaurang och en stor supermarket. Sedan ligger någon restaurang längs med stränderna. Förutom de många pousadorna (gästgiverierna) som ligger utspridda i byn. Det finns också en hel del glada avslappnade människor, en skola som har gratis capoiera-kurser två gånger i veckan, några av Brasiliens vackraste stränder och säkerheten här är hög.
Bildtext: Kör man in genom välkomstskylten i Ubatuba riskerar man att aldrig komma ur vågen.
”Senaste gången någon fick inbrott här var för ett år sedan under karnevalen. Folk lämnar dörrar och bilar olåsta och man kan gå på gatorna vid vilken timme som helst på dygnet. Det är stor skillnad mot Rio.”
Andra skillnader mot Rio som kan nämnas är vattenkvalitén. Vattnet i Ubatuba är kristallklart och innehåller inget skum så långt ögat når. I Rio de Janeiro, i motsats till vad de flesta turister tror, har i stort sett alla stränder vatten med allt för höga nivåer av föroreningar. De brasilianare som läser dagstidningen vet – där publiceras dagligen giftnivåerna för de olika stränderna (Copacabana, Ipanema). De senaste åren har nivåerna alltid legat över vad som anses vara hälsosamt för kroppen.
Och mästerskapen i skim-board hur gick det med dem? Årets vinnare kommer från inget mindre än: Ubatuba! Det tog domarna över fyra timmar att avgöra – antingen led de av värmesting eller så var resultatens utgång hårfin. Anders Martini var inte en av medtävlanden även om han siktar på att kunna deltaga om två år. Tills dess tänker han träna och njuta av vardagen.
”Jag skulle kunna arbeta med att vara stand in åt en surfare. En dag stod jag bland alla surfare när en stor folkhop kom emot mig och ville ha autografer. Men jag sa nej, att de hade tagit fel på person, men de var övertygade om att jag var han, så jag tvingades till att skriva autografer och bli fotad. Det var inte det värsta jag varit med om i livet.”
Bildtext: Ubatuba är så pass säkert att man kan ha en gås istället för hund för att vakta huset.
Mycket intressanta och udda saker händer i Ubatuba, så mycket är säkert. Min moster och man blev inbjudna till en svensk som äger en flott villa i byn och blev uppassade av servitörer med Dry Martinis – tack vare att de såg blå – gula saker inne i deras trädgård och blev nyfikna. Jag själv blev bjuden på middag hos ägaren till pousadan jag bodde på: risotto med kokt bläckfisk och broccoli. Godaste maten i Brasilien. Anders Martini fick syn på en sengångare nära vägen, en trafikerad väg som det tar sengångaren en timme att korsa.
Det sägs att den som föds som sista syskon i en kull går sina egna vägar. Det uttrycket skulle kunna stämma bra på min kusin, Anders Martini. Eller kanske snarare: han går inte sin egen väg, utan han surfar på sina egen våg.
Så vad säger jag till min unga kusin som har glimten i ögat och bara Ubatuba på horisonten?
”Surfa vidare i den där vågen så länge den varar!”
