Helen Rosell: Hur kan vi minska vårt höga fossilberoende?

DEBATT. Medan vi som vanligt obekymrat skyndar iväg till våra jobb och våra utbildningar, så fortsätter isarna i Antarktis sin nedsmältningsprocess, stora landområden blir öken, haven fortsätter som vanligt sin försurning och koldioxiden i atmosfären slår nya rekord. Vi engagerar oss inte särskilt mycket i det, eftersom vår strävan ligger på ett helt annat plan. Vår strävan ligger i linje med samhällets politik för övrigt – att skaffa oss en utbildning, för att sedan kunna försörja oss.

Text: Helen Rosell

Dagens sysselsättning bestående av global handel och en uppsjö av tjänster har alla vuxit fram tack vare industrisamhället. Vi har vant oss vid en förhöjd livsstil och ett otal tjänster som ska utbilda oss, ta hand om oss, få oss nöjda och glada, fördela pengar, och göra oss friska.

Företagsamheten, tjänstesektorn och utbildningssektorn behöver växa kontinuerligt för att skapa mer sysselsättning, eftersom maskiner, datorer och robotar tar över allt mer av mänsklig arbetskraft.

Och allt eftersom utbildningssektorn och tjänstesektorn växer så behöver företagsamheten växa, så pengar och varor kan fördelas ut och komma utbildningssektorn och tjänstesektorn till del.

Den växande marknaden behöver avsättning för sina produkter och skapar behov som vi knappt visste att vi hade tidigare. Vi ska lockas att konsumera resor, byta bostäder, kläder, skor, ha exklusiva utrustningar till våra fritidsaktiviteter. Vi ska byta båtar, bilar, kök, möbler, trädgårdsinredningar, TV-apparater, mobiler, datorer, elektronik … för att öka företagsamheten och sysselsättningen och få in skattemedel – resurser – till bland annat skola, vård och omsorg.

Vi måste med andra ord konsumera oss till vår skola, vård och omsorg. Den globala handeln medför även att vi är känsliga för andra länders konsumtionsförmåga. Sjunker konsumtionsförmågan i USA eller Kina, så påverkas även vår BNP.

Vi lider ständigt av för dåliga ”resurser”. Därför är ”vi” (det är trots allt vi som röstar fram den här politiken) tacksamma när SCB meddelar att konsumtionen, och därmed BNP ökar igen, eftersom det har gått lite trögt den senaste tiden.

Ur den ekonomiska krisen 2011 föddes handelsavtalet, TTIP, mellan EU och USA, där en egen domstol och egna advokater ska kunna bana bättre väg för handeln, och kunna stämma stater om t ex miljöregler missgynnar konsumtionen och företagsvinsterna påverkas. Vår svenska regeringen är positiv, för det kommer gynna handeln, sysselsättningen och konsumtionen!

På skolverkets webbplats finns det över 30 000 utbildningar att välja mellan som är starka skäl till att konsumtionen måste öka – för att alla ska ha möjlighet att utbilda sig -och upprätthålla systemet.

All politik syftar till att öka företagsamheten och sysselsättningen, så vi kan konsumera varor och tjänster, och generera skatt och upprätthålla en god fördelningspolitik till bland annat mer och bättre utbildningar, bättre vård och omsorg – så alla kan få sysselsättning och komma ut i arbete.

Att backa och sänka tempot är otänkbart. Då uppstår arbetslöshet och allt vad det medför. Att jobba hemma som man gjorde förr, odla, sköta om sina egna barn och gamla, sitt eget hus osv. är otänkbart. Då betraktas man som arbetslös. Det genererar ingen lön och är socialt oaccepterat. Man får inga pensionspoäng och man bidrar inte till samhällets utveckling och välfärd.

Våra utbildningar – där självförsörjning och jordbruk aldrig inkluderats i kunskaperna – leder oss fram till våra nuvarande försörjningskällor, som ligger helt i fas med den kraftiga miljöförstöring som pågår. Det är svårt, närmast omöjligt, att ställa sig utanför det samhällssystem som syftar till ständigt ökad företagsamhet och en växande tjänstesektor – och som gör det ofattbara allt mer realistiskt:

Vi riskerar, genom vår livsstil, att redan inom några år drabbas av en oåterkallelig klimatkatastrof!

Politiker och ekonomer är mentalt fastlåsta i tanken om vårt utbildningssystem och vårt ekonomiska system som trygghetssystem, och har inga andra visioner. Vi själva är fastlåsta i samma tankemodell. Vi spelar ett högt spel med oss själva och med alla andra arter här på jorden.

Medan vi fortsätter att bejaka en politik som grundas på industrialismens tillväxtsystem, så försämras förutsättningarna för att våra – dina och mina – barn ska få uppleva ett lika bra liv som vi själva har haft i rekordfart!

Medan världen fortsätter att öka transportsektorn och pendeltrafiken, och spy ut sina gifter och luftföroreningar så försämras förutsättningarna för att bromsa klimatförändringarna för varje dag som går. Är det ett försvarbart sätt att fortsätta bygga våra samhällen på?

Politiker hjälp oss! Vi lever i ett samhälle som ända från dagis och skola, till yrkesliv, sjukvård och äldrevård baseras på välfärdens ”resurser”, dvs på kraftig energianvändning med mycket pendeltrafik och hög användning av fossila bränslen. Hjälp oss att ändra på dessa förhållanden. Vi vill inte förstöra miljön ännu mer!

Frågan uppstår: Vad är meningen med livet?

Inte kan väl meningen med livet vara att vi måste plikta våra liv med studier och arbete som är irrelevanta till vad vi egentligen behöver – om det dessutom visar sig förinta miljön och klimatet? Inte borde det heller vara att ställa oss till ”arbetsmarknadens förfogande”, eller vara i händerna på övernitiska handläggare eller vara i händerna på de stora vinstdrivande aktörerna på den globala arenan – för att skapa mer välfärd?

Vad meningen med livet är kommer våra barn tydligt få erfara. Meningen med deras liv kommer bli att återställa det vi har ställt till med – om de kan.

På något sätt behöver vi vända trenden av ”ökad sysselsättning” och ökad konsumtion och ta ett litet kliv tillbaka. Vi behöver försöka vända den uppåtgående spiralen på något sätt.

Hur!

Med klimatförändringarna i åtanke och framtida generationers bästa framför ögonen bör vi betrakta alla aspekter som möjliga lösningar.

Även om det tar emot att ta ett steg bakåt, istället för att ”positivt och innovativt” fortsätta framåt så behöver vi fundera över om vi inte borde återgå till ett lugnare liv med ett lugnare tempo.

En basinkomst – eller rentav en genomsnittslön – för att jobba med sitt eget igen hade kunnat vända spiralen.

Hur då?

För människor runt om i världen hade en medborgarlön kunnat utgöra en unik möjlighet att stanna kvar i sina småjordbruk eller återgå till jordbruksnäringen. En medborgarlön skulle kunna användas som ett kraftfullt vapen mot de negativa konkurrensbetingade marknadskrafter som effektivt slår ut och förringar en ”positiv och innovativ” miljöpolitik.

Tillsammans med minskad administration, minskade utgifter för utbildnings- och sysselsättningspolitiken, minskade bidrag, minskade utgifter för sjukersättning, dagis och äldrevård, minskade kostnader att betala någon annan för det arbete man kan utföra själv, och den pendelkostnad man slipper bekosta så hade man förmodligen snart tjänat in sin hemmalön; utslaget på statens reducerade utgifter och ett genomsnitt av befolkningen.

Tillväxtfrenesin hade lagt sig, och man hade inte blivit lika beroende av konsumtionen för att öka produktionen för att skapa mer sysselsättning.

Vi hade för första gången på länge sett en naturlig och självvald minskning av koldioxidutsläppen – att t ex jämföra med det resultatlösa och resurskrävande arbetet med miljöavgifter och klimatavtal, klimatforskning och pengar till klimatfonder (pengar som fordrar god tillväxt – alltså miljöförstöring).

I dag, år 2014, står världens städer för 70 % av de globala koldioxidutsläppen. 90 % av luftföroreningarna i städerna kommer från trafiken. Det är inte ”positivt och innovativt”. Det är negativt!! Om hemarbete blev vanligare igen så hade en omedelbar och direkt effekt varit en minskning av den massiva pendeltrafiken. Den minskade pendeltrafiken hade åstadkommit vad inga trängselsavgifter kan åstadkomma, och vad inga klimatavtal har åstadkommit på 40 år.
Klimatarbetet hade tagit ett stormsteg i rätt riktning!

Genom lön för hemarbete hade man kommit åt själva kärnan av klimatproblemen på ett slugt sätt. Många människor hade frivilligt anslutit sig, och anpassat sig successivt. Lönen hade kunnat minskas i takt med en ökad självförsörjningsgrad, och en successiv övergång till en annan form av ekonomi och mer begränsad handel hade kunnat bli genomförbar.

Med lite god vilja och samarbetsförmåga och med det ödesdigra alternativet i åtanke – en självförstärkande växthuseffekt med en döende ekofauna och en obeboelig värld – så hade människors förmåga till anpassning av en ny livsstil kunnat åstadkomma vad inga klimatavtal, ekohandel eller hållbar tillväxt hittills har lyckats åstadkomma.

Även de som inte gör så mycket mer än lever av sin hemmalön skulle bidra till en klimatvinst bara genom andelen minskade bidrag och tillhörande administration och den minskning av pendeltrafiken som hade uppnåtts.

Slutsats: Mer hemmajobb för båda könen mot en lön kan minska vårt höga fossilberoende.

Text: Helen Rosell