Ingela Bel Habib: Analogi mellan psykets funktionssätt och fysikens lagar

Sambandet mellan naturvetenskap och beteendevetenskap kan tyckas långsökt, men likheterna mellan dessa är större än vad man skulle kunna föreställa sig. Inom psykologi och atomfysik kan man till exempel etablera en analogi mellan det mänskliga psykets och atomsystemets struktur och funktionssätt.

Text: Ingela Bel Habib, fil doktor i psykologi och forskare, belhabib2[at]gmail.com

Dessa fungerar båda vid en närmare anblick enligt samma grundläggande princip och kan beskrivas som gravitationssystem med en psykisk respektive fysisk kärna som utövar dragningskraft på individen/elektronen i olika omfattning. Det mänskliga psyket skulle metaforiskt kunna beskrivas som ett atomsystem med en grundkonflikt, en psykisk kärna som individen kretsar kring på olika avstånd i analogi med elektronens intagande av bana runt atomkärnan.

I likhet med ett atomsystem kan det mänskliga psyket sägas var organiserat och kretsa kring en kärna, en psykisk driftskärna. En av denna kärnas viktigaste aspekter, med stor påverkan på vårt beteende, är den psykosexuella dimensionen. Denna dimension formas och danas, enligt Freuds teori, under tre psykosexuella utvecklingsfaser i barndomen, som kan beskrivas som psykiska gravitationsfält organiserade enligt samma principer som ett atomsystem. I den första av dessa faser, den orala fasen, är centrum för det psykiska gravitationsfältet lustförnimmelser knutna till munnen, i samband med att barnet suger mjölk ur mammans bröst. Mot slutet av det andra levnadsåret kan man observera en förskjutning av lustcentrum från munregionen till analområdet och dess produkter. Barnet har nu kommit in i den andra, anala fasen och driftkärnan i det psykosexuella gravationsfältet har förflyttas till ändtarmsöppningen, i takt med att barnet upptäcker avföringsfunktionen.

Vid fyra års ålder kan man iaktta ett ökat intresse för genitalierna, då barnet inträder i den tredje och sista pregenitala fasen, den oidipala fasen. Könsorganet är under denna period driftkärnan och centrum för lustupplevelserna i det psykiska gravitationsfältet, samtidigt som psykosexuella impulser riktas mot den motkönade föräldraparten. Denna fas är mer komplex än de tidigare, eftersom den vilar på ett relationsdrama, med rötter i våra djupaste överlevnadsinstinkter.

Kärnan och komplexiteten i människans psykosexuella natur kan därmed sägas vara de konflikter som utspelar sig under och karakteriserar den oidipala gravitationsfasen. Enligt Freud äger ett drama rum under denna utvecklingsperiod i barnets föreställningsvärld, en kamp om den ena föräldern, vars upplösning ofta har livsavgörande betydelse. Freud gav denna upplevelsekonstellation namnet oidipuskomplexet efter den grekiske diktaren Sofokles saga om konung Oidipus, som ger en konkret gestaltning av det psykologiska skeendet i denna psykosexuella utvecklings – och gravitationsfas.

I sagan förutsägs att Oidipus kommer att mörda sin far och gifta sig med sin mor. Trots att Oidipus försöker undvika profetians uppfyllelse, begår han båda brotten – dock omedveten om att det är fadern han mördat och modern han gift sig med. När han så småningom blir medveten om sina handlingar, grips han av skuldkänslor och som straff sticker han ut sina ögon med glödande järn.

Barnet försöker efter hand med varierande framgång att hantera och lösa denna kraftfulla och ångestladdade konflikt genom att istället för att konkurrera med föräldern av samma kön identifiera sig med denne, denna mamma eller pappa som barnet också älskar. Men samtidigt är det affektiva innehållet i denna driftkärna så starkt och djupt rotat i vårt psyke att den kan sägas förbli mer eller mindre olöst livet ut och därigenom komma att kvarstå som centrum, det gravitationsfält kring vilket vårt känsloliv organiseras och kretsar i analogi med atomkärnans dragningskraft på elektronen.

En anledning till detta kan vara att konflikten delvis handlar om överlevnad, om att få tillhöra gruppen.”Det är inte jag som när jag har växt upp ska behöva lämna familjen, det kan lika gärna vara den andra föräldern. Min trygga borg och min kärlek finns här. Här tänker jag stanna”. Förhärligandet och idealiseringen av den ena föräldern bildar också grunden för den romantiska kärleken senare i livet och utgör centrum för innehållet i den psykiska kärnan i det oidipala gravitationsfältet.

När barnet gått igenom den affektladdade oidipala fasen inträder en latensperiod, som sträcker sig fram till puberteten. Under denna period är barnets sexuella driftimpulser nedtonade och en stor del av den psykiska energin är inriktad på ett gravitationsfält med en annan driftkärna med fokus på utveckling av kognitiva och motoriska färdigheter. I och med puberteten blommar åter sexualiteten upp med förnyad kraft och den unge individen träder nu in i den sista av faserna, den genitala fasen.

Driftkällan och driftkärnan i det psykiska gravationsfältet är återigen knutna till genitala områden, men i motsats till den oidipala fasen har nu hormonella och fysiska förändringar ägt rum som möjliggör sexuell drifttillfredsställelse.

I puberteten kan de pregenitala drifterna från de föregående psykosexuella gravitationsfaserna sägas smälta samman i formningen av en genital drift. Av kvarstående pregenitala tendenser, som hos den vuxne framträder dels i det sexuella förspelet och dels utgör grunden för sublimeringar, räknas orala, anala, sadistiska och exhibitionistiska tendenser.

Sublimering kan beskrivas som en process som transformerar och inriktar energin i de pregenitala drifterna på icke-sexuella objekt, genom att öka avståndet till innehållet i den psykosexuella kärnan i analogi med en elektrons hopp till en yttre bana i ett atomsystem vid energitillförsel. Denna transformation och objektförskjutning kan ta yttringar i form av skapande, konsumtion, konst, religion och vetenskap. De pregenitala drifterna kan alltså omvandlas till en effektiv och kraftfull källa för aktivitet, verksamhet och skapande.

Hur den unge individen har lyckats hantera de oidipala konflikterna i det psykosexuella gravitationsfältet under den tidiga barndomen har en avgörande betydelse för hur kärlekslivet och parbildning växer fram och formas under denna period och senare i livet. Hur väl barnet har fått sina behov av tillhörighet och kärlek tillfredsställda i den oidipala gravitationsfasen och hur denne i samspel med föräldrarna har lyckats lösa konflikten formar en upplevelsebild av relationen till mamma och pappa.

Denna bild projiceras sedan på det egna kärlekslivet och val av partner hos den unge och senare vuxne individen. Förloppet av relationsdramat i den oidipala gravitationsfasen kan därför sägas ha en avgörande betydelse för val av kärleks – och livspartner, hur vi förhåller oss till konkurrenter och hur vi senare lyckas hantera konflikter i parrelationen.

Kärnan i människans psykosexuella natur kan alltså sägas vara den oidipala gravitationskonflikten. Dragningskraften i den oidipala driftskärnan varierar från individ till individ beroende på intensiteten i driftimpulserna och livssituation. Den kan sägas vara proportionell till graden av konflikt. Ju starkare oidipala konflikter hos individen, desto större dragningskraft och bundenhet till kärnans tematik.

Man skulle i detta avseende kunna likna människans psykosexuella funktionssätt med beteendet hos den enklaste atomen, väteatomens, enda elektron. Den oidipala konflikten skulle då metaforiskt kunna beskrivas som en psykisk atomkärna med individen som kretsar kring den på olika avstånd i analogi med de fysikaliska lagar som bestämmer väteelektronens intagande av bana kring atomkärnan.

Det utmärkande för beteendet hos elektronen är att den har möjlighet att inta olika banor beroende på dess energitillstånd. Ju mer energi som tillförs elektronen, desto större blir dess benägenhet att hoppa till någon av de yttre banorna. Elektronens intagande av en yttre bana är emellertid inte beständigt och när energin avtar tenderar den att återgå till sitt grundtillstånd, sin innersta bana.

Denna risk löper också individer med olösta psykosexuella konflikter. Benägenheten att likt väteatomens enda elektron befinna sig i sitt grundtillstånd, dvs i den närmaste banan kring kärnan ökar med graden av konflikt. Detta ökar också risken för psykisk ohälsa och destruktiva beteenden som kan främst tar sig uttryck i nedbrytande beroenden och separationer av olika slag.

Ett sätt att skapa avstånd mellan oidipustematik och individ är att tillföra energi till det psykiska grundtillståndet via sublimering och därigenom skapa en bättre balans och öka förutsättningarna för psykisk hälsa. Individen skapar då distans till sin kärntematik i analogi med väteelementarpartikelns hopp till en yttre atombana vid energitillförsel. De psykosexuella aspekterna av det mänskliga psyket kan därmed sägas fungera i analogi med atomfysikens lagar.

Istället för att vara underordnad de starka driftimpulserna i den oidipala gravitationstematiken, kan individen omvandla den inneboende kraften i sina konflikter till en energikälla för mer konstruktiva aktiviteter, syften och mål i större överensstämmelse med sociala värden. Att ligga för nära sin oidipala kärngravitationstematik, att befinna sig i sitt grundtillstånd, ökar risken för psykisk ohälsa och att likt Ikaros, som flög för nära solen, få sina vingar uppbrända och falla till marken.

Text: Ingela Bel Habib, fil doktor i psykologi och forskare, belhabib2[at]gmail.com

Relaterat

SR.se: Språkkunskaper lönar sig ekonomiskt