Oro och krig skakar just nu östra Europa och Mellanöstern. Robert Hahn spekulerar i vad man kan göra åt konflikterna. Tvärtom jämfört med vad som sker, är hans vanligaste svar.
Sovjetunionens fall blev en stor förödmjukelse för Ryssland. Ekonomiska och militära storhetstankar kom på skam. Därefter har ryska minoriteter i de forna Sovjetiska satellitstaterna, t.ex. i Baltikum, setts över axeln i hemländerna. Officiellt är de kanske inte andra klassens medborgare men, med tanke på historien, ses ryssarna som ”femtekolonnare”. Det gäller även ryssarna i Ukraina.
Rysslands stöd till Syrien
Rysslands agerande i världen just nu måste ses mot bakgrund av den förlorade hedern och sina utspridda sargade minoriteter. President Putin vill behålla landets styrka och strategiska militära utposter. Ryssland har militära intressen i Syrien, bland annat via anläggningar för signalspionage, och vill inte heller minska sitt inflytande i Mellanöstern genom att förlora sin främste allierade. Om oppositionen vinner kriget kan landet, efter ett initialt kaos, närma sig Europa eller blir islamistiskt istället för att behålla vänskapen med Ryssland. Framtiden för de militära intressena förefaller därmed oklar. Därför är det säkrast att stödja den sittande presidenten Assad. Jag tror inte att ryssarnas resonemang är så värst mycket mer komplicerat än så.
Krim en oroshärd
Ryssarnas annektering av Krim bör ses mot samma bakgrund. Här har ryssarna sin främsta militära hamn och enda öppning mot Medelhavet. Vid ett revolutionsliknande övertagande av makten i Kiev så framskymtar plötsligt en västvänlig regim, vilket hotar den strategiskt viktiga militära hamnens framtida existens. Det ville Ryssland helt enkelt inte gå med på, utan annekterade halvön. Mot bakgrund av Rysslands tidigare långtgående ambitioner som militär stormakt tror jag säkert att västvärldens militära experter och politiker hade ganska stor förståelse för detta drag.
Fortsättningen på Krim-historien handlar mer om att ryska minoriteter vädrat morgonluft och drömmer sig tillbaka till en gammal storhetstid. Då är det frestande för Putin att stöd för sådana ambitioner, även om han helst vill stödja upproriska rörelser i lönndom. Först nu reagerar omvärlden på allvar mot ryssarnas beteende på ett sätt som varken ägde rum varken efter Syrien eller Krim. Ryssland utsätts för handelssanktioner och utmålas allmänt som en militärt alltmer hotfull och opålitlig skurknation. Svenska medier har gladeligen hakat på dessa tongångar.
Ironiskt nog tycks Putin ha omfattande stöd för sin politik i sitt eget land. Utan erfarenheten av den förlorade hedern och rollen som stormakt samt de utsatta minoriteterna f.d. Sovjetunionens satellitstater så kan detta stöd vara svårt att förstå.
Isolering är kontraproduktivt
Hur bör västvärldens politiker hantera situationen? Min åsikt är att man bör göra tvärtom mot vad som sker nu. Politiska tal borde fokuseras på att utmåla Ryssland som en stor och viktig nation av avgörande betydelse för Europas framtid. Önskan om fredlig samexistens borde kopplas till och en ursäkt för tidigare erövringståg – Karl XII, Napoleon och Hitler, många har anfallit Ryssland – och garantier för en trygg framtid och samexistens med Väst.
Beröm och uppmuntran, med andra ord, och försäkran om att Ryssland är en stor nation även utan att vara en militär stormakt. Isolering kan tyvärr göra saken värre, med ökat risk för krig. Genom att knyta Ryssland närmare till sig skulle en möjlighet yppas att helt sudda ut polariseringen mellan detta stora land och övriga Europa. Kort sagt – Ryssland är stort utan annekteringar och militär upprustning.
Är detta naivt? En del läsere tycker nog det. Men att försöka bli vän med sina potentiella fiender är en absolut en hållbar politik. Det är smartare än att försöka isolera dem. Och det gäller särskilt ett så stort land som Ryssland, som dels klarar sig långt med inhemsk varuproduktion och dessutom kan utöka handelsförbindelserna med Kina och övriga Asien istället för att buga sig för politiska krav från Europas och USA.
Kriget i Gaza
Kriget har också återkommit till Gaza. Det nära nog eviga krigstillståndet är en påminnelse om hur det kan gå när man tänker och agerar i termer av hämnd. Israel menar att den militära operationen avser att oskadliggöra kommunikationstunnlar som anvönds av Hamas för att bl.a. skicka raketer mot Israel. Om så vore fallet har jag inget att invända. Men den militära aktionen har i så fall skrämmande dålig precision. Hus och hem skjuts i bitar. Säkerligen har väldigt få av de över tusen palestinska dödsoffren inte ett vitten med raketbeskjutningen av Israel att göra.
Detta är just min invändning – alltför många oskyldiga skadas i detta krig. Det är inte fel att söka upp och bestraffa dom som är ansvariga för och genomför raketbeskjutningar av Israel. Men då måste man lägga ner större ansträngning för att hitta just dom. Nu har kriget karaktären av en straffexpedition där det skall visas bli dyrbart för det palestinska folket att internt acceptera den subversiva raketverksamheten. Detta är hämnd, och just ett sådant tänkande har medfört att det aldrig blir någon lösning på den här konflikten, som snart pågått i 100 år (sedan Balfour-deklarationen i slutet av 1:a världskriget).
Stridstuppar inom Hamas kommer nu, om jag gissar rätt, också att vilja hämnas i sin tur, och fler raketer är att vänta i framtiden. Hämnd leder till hämnd skapar en evig spiral.
Israels retorik när dessa militära aktioner kommer på tal är att hänvisa till att Hamas mål är att utplåna staten Israel. Frågan är vad de har för möjligheter till det. Raketerna räcker inte långt. Det är även många militanta grupper som säger sig vilja utplåna USA, men man saknar hel enkelt förmåga till sådant. Att föra krig kräver enormt med kunnande, resurser och planering.
Det andra argumentet att hänvisa till att kritiken representerar antisemitism. Med det argumentet skulle staten Israel inte kunna kritiseras för någonting alls, och det är inte bra för någon. En europeisk motvilja mot att rikta öppen kritik mot Israel förklaras också av en kvarvarande mental skuldbörda från Holocaust.
Stödet från USA
USA stödjer Israel även i denna konflikt. Argumentet är att Israel bör tillerkännas trygga gränser. Jag tycker att det är riktigt, men det ger dock ingen stat carte blanche att skjuta ett i praktiken militärt försvarslöst land sönder och samman. Som jag redan anfört har man istället ett stort ansvar när det gäller att finna just de skyldiga till att gränserna är otrygga. Det är den stora utmaningen.
USA kan heller knappast kritisera Israel eftersom man själv agerade på samma sätt för 10 år sedan, fastän i större skala. När World Trade Center störtat samman och 3.000 personer dödats så brydde sig USA föga om att straffa de ansvariga bakom attacken. Istället startade man två fullskaliga krig – både i Afghanistan och Irak – som dödade långt över en miljon människor. Budskapet var – här skulle asiaterna få smaka på vad som händer om någon anfaller New York och hotar västvärlden på det sätt som då skedde!
Som jag skrivit i boken Den rena källan (2003) så är detta beteende liktydigt med att bomba hela Stockholm därför att det finns några terrorister här. I våra ögon vore det otänkbart. I Mellanöstern förekommer just sådana hämndaktioner. Det saknaa proportion mellan övertramp och konsekvens. Det manar inte till läkning och fred utan snarast till mer varaktig söndring mellan länder.
Vägen till fred
Vilken är då vägen till fred? Ganska självklart är det att Israel är öppet för både judar och palestinier på samma villkor. Idag är palestinierna en andra klassens medborgare, och det är inte bra. Gaza står under ekonomisk blockad, och det inte heller bra eftersom det motiverar dessa tunnelbyggen som också används för att smuggla vapen och raketer.
En internationell fredskonferens borde anordnas, gärna i FN:s regi, där frågorna gås igenom med alla inblandade. Den för gärna hålla på i ett helt år. Men om motsättningarna pågått i 100 år är det ingen lång tid. Få med de största palestinska organisationerna, som förstås garanterar trygga gränser för Israel. Om några pro-palestinska extremist-organisationer uteblir kan inte hjälpas. Men med en stabil fred och samexistens så kommer deras intressen med tiden att vattnas ur.
De inblandade borde inse att hämndspiralen måste upphöra och att ett vettigt slutresultat måste, såvitt jag kan se, innefatta fredlig samexistens där folk är medborgare på samma villkor. Klockan kan inte skruvas tillbaka – nu bor två folk i detta landområde, och de måste enas. Att blanda befolkningar är möjligt i andra delar av världen, så varför inte här?
Jag får det kanske att låta enkelt, och jag vet att läget är svårare än så här. Många intressen är inblandade, fler än jag nämnt och säkert fler än jag vet om. Jag är övertygad om att många läsare av min blogg invänder mot mina resonemang. Med jämte kritiken så bör du som skriver dina kommentarer till bloggen också berätta hur din slutgiltiga lösning på den palestinska frågan ser ut.
