Oro och krig skakar just nu östra Europa och Mellanöstern. Robert Hahn spekulerar i vad man kan göra åt konflikterna. Tvärtom jämfört med vad som sker, är hans vanligaste svar.
Sovjetunionens fall blev en stor förödmjukelse för Ryssland. Ekonomiska och militära storhetstankar kom på skam. Därefter har ryska minoriteter i de forna Sovjetiska satellitstaterna, t.ex. i Baltikum, setts över axeln i hemländerna. Officiellt är de kanske inte andra klassens medborgare men, med tanke på historien, ses ryssarna som ”femtekolonnare”. Det gäller även ryssarna i Ukraina.
Rysslands stöd till Syrien
Rysslands agerande i världen just nu måste ses mot bakgrund av den förlorade hedern och sina utspridda sargade minoriteter. President Putin vill behålla landets styrka och strategiska militära utposter. Ryssland har militära intressen i Syrien, bland annat via anläggningar för signalspionage, och vill inte heller minska sitt inflytande i Mellanöstern genom att förlora sin främste allierade. Om oppositionen vinner kriget kan landet, efter ett initialt kaos, närma sig Europa eller blir islamistiskt istället för att behålla vänskapen med Ryssland. Framtiden för de militära intressena förefaller därmed oklar. Därför är det säkrast att stödja den sittande presidenten Assad. Jag tror inte att ryssarnas resonemang är så värst mycket mer komplicerat än så.
Krim en oroshärd
Ryssarnas annektering av Krim bör ses mot samma bakgrund. Här har ryssarna sin främsta militära hamn och enda öppning mot Medelhavet. Vid ett revolutionsliknande övertagande av makten i Kiev så framskymtar plötsligt en västvänlig regim, vilket hotar den strategiskt viktiga militära hamnens framtida existens. Det ville Ryssland helt enkelt inte gå med på, utan annekterade halvön. Mot bakgrund av Rysslands tidigare långtgående ambitioner som militär stormakt tror jag säkert att västvärldens militära experter och politiker hade ganska stor förståelse för detta drag.
Fortsättningen på Krim-historien handlar mer om att ryska minoriteter vädrat morgonluft och drömmer sig tillbaka till en gammal storhetstid. Då är det frestande för Putin att stöd för sådana ambitioner, även om han helst vill stödja upproriska rörelser i lönndom. Först nu reagerar omvärlden på allvar mot ryssarnas beteende på ett sätt som varken ägde rum varken efter Syrien eller Krim. Ryssland utsätts för handelssanktioner och utmålas allmänt som en militärt alltmer hotfull och opålitlig skurknation. Svenska medier har gladeligen hakat på dessa tongångar.
Ironiskt nog tycks Putin ha omfattande stöd för sin politik i sitt eget land. Utan erfarenheten av den förlorade hedern och rollen som stormakt samt de utsatta minoriteterna f.d. Sovjetunionens satellitstater så kan detta stöd vara svårt att förstå.
Isolering är kontraproduktivt
Hur bör västvärldens politiker hantera situationen? Min åsikt är att man bör göra tvärtom mot vad som sker nu. Politiska tal borde fokuseras på att utmåla Ryssland som en stor och viktig nation av avgörande betydelse för Europas framtid. Önskan om fredlig samexistens borde kopplas till och en ursäkt för tidigare erövringståg – Karl XII, Napoleon och Hitler, många har anfallit Ryssland – och garantier för en trygg framtid och samexistens med Väst.
Beröm och uppmuntran, med andra ord, och försäkran om att Ryssland är en stor nation även utan att vara en militär stormakt. Isolering kan tyvärr göra saken värre, med ökat risk för krig. Genom att knyta Ryssland närmare till sig skulle en möjlighet yppas att helt sudda ut polariseringen mellan detta stora land och övriga Europa. Kort sagt – Ryssland är stort utan annekteringar och militär upprustning.
Är detta naivt? En del läsere tycker nog det. Men att försöka bli vän med sina potentiella fiender är en absolut en hållbar politik. Det är smartare än att försöka isolera dem. Och det gäller särskilt ett så stort land som Ryssland, som dels klarar sig långt med inhemsk varuproduktion och dessutom kan utöka handelsförbindelserna med Kina och övriga Asien istället för att buga sig för politiska krav från Europas och USA.
Kriget i Gaza
Kriget har också återkommit till Gaza. Det nära nog eviga krigstillståndet är en påminnelse om hur det kan gå när man tänker och agerar i termer av hämnd. Israel menar att den militära operationen avser att oskadliggöra kommunikationstunnlar som anvönds av Hamas för att bl.a. skicka raketer mot Israel. Om så vore fallet har jag inget att invända. Men den militära aktionen har i så fall skrämmande dålig precision. Hus och hem skjuts i bitar. Säkerligen har väldigt få av de över tusen palestinska dödsoffren inte ett vitten med raketbeskjutningen av Israel att göra.
Detta är just min invändning – alltför många oskyldiga skadas i detta krig. Det är inte fel att söka upp och bestraffa dom som är ansvariga för och genomför raketbeskjutningar av Israel. Men då måste man lägga ner större ansträngning för att hitta just dom. Nu har kriget karaktären av en straffexpedition där det skall visas bli dyrbart för det palestinska folket att internt acceptera den subversiva raketverksamheten. Detta är hämnd, och just ett sådant tänkande har medfört att det aldrig blir någon lösning på den här konflikten, som snart pågått i 100 år (sedan Balfour-deklarationen i slutet av 1:a världskriget).
Stridstuppar inom Hamas kommer nu, om jag gissar rätt, också att vilja hämnas i sin tur, och fler raketer är att vänta i framtiden. Hämnd leder till hämnd skapar en evig spiral.
Israels retorik när dessa militära aktioner kommer på tal är att hänvisa till att Hamas mål är att utplåna staten Israel. Frågan är vad de har för möjligheter till det. Raketerna räcker inte långt. Det är även många militanta grupper som säger sig vilja utplåna USA, men man saknar hel enkelt förmåga till sådant. Att föra krig kräver enormt med kunnande, resurser och planering.
Det andra argumentet att hänvisa till att kritiken representerar antisemitism. Med det argumentet skulle staten Israel inte kunna kritiseras för någonting alls, och det är inte bra för någon. En europeisk motvilja mot att rikta öppen kritik mot Israel förklaras också av en kvarvarande mental skuldbörda från Holocaust.
Stödet från USA
USA stödjer Israel även i denna konflikt. Argumentet är att Israel bör tillerkännas trygga gränser. Jag tycker att det är riktigt, men det ger dock ingen stat carte blanche att skjuta ett i praktiken militärt försvarslöst land sönder och samman. Som jag redan anfört har man istället ett stort ansvar när det gäller att finna just de skyldiga till att gränserna är otrygga. Det är den stora utmaningen.
USA kan heller knappast kritisera Israel eftersom man själv agerade på samma sätt för 10 år sedan, fastän i större skala. När World Trade Center störtat samman och 3.000 personer dödats så brydde sig USA föga om att straffa de ansvariga bakom attacken. Istället startade man två fullskaliga krig – både i Afghanistan och Irak – som dödade långt över en miljon människor. Budskapet var – här skulle asiaterna få smaka på vad som händer om någon anfaller New York och hotar västvärlden på det sätt som då skedde!
Som jag skrivit i boken Den rena källan (2003) så är detta beteende liktydigt med att bomba hela Stockholm därför att det finns några terrorister här. I våra ögon vore det otänkbart. I Mellanöstern förekommer just sådana hämndaktioner. Det saknaa proportion mellan övertramp och konsekvens. Det manar inte till läkning och fred utan snarast till mer varaktig söndring mellan länder.
Vägen till fred
Vilken är då vägen till fred? Ganska självklart är det att Israel är öppet för både judar och palestinier på samma villkor. Idag är palestinierna en andra klassens medborgare, och det är inte bra. Gaza står under ekonomisk blockad, och det inte heller bra eftersom det motiverar dessa tunnelbyggen som också används för att smuggla vapen och raketer.
En internationell fredskonferens borde anordnas, gärna i FN:s regi, där frågorna gås igenom med alla inblandade. Den för gärna hålla på i ett helt år. Men om motsättningarna pågått i 100 år är det ingen lång tid. Få med de största palestinska organisationerna, som förstås garanterar trygga gränser för Israel. Om några pro-palestinska extremist-organisationer uteblir kan inte hjälpas. Men med en stabil fred och samexistens så kommer deras intressen med tiden att vattnas ur.
De inblandade borde inse att hämndspiralen måste upphöra och att ett vettigt slutresultat måste, såvitt jag kan se, innefatta fredlig samexistens där folk är medborgare på samma villkor. Klockan kan inte skruvas tillbaka – nu bor två folk i detta landområde, och de måste enas. Att blanda befolkningar är möjligt i andra delar av världen, så varför inte här?
Jag får det kanske att låta enkelt, och jag vet att läget är svårare än så här. Många intressen är inblandade, fler än jag nämnt och säkert fler än jag vet om. Jag är övertygad om att många läsare av min blogg invänder mot mina resonemang. Med jämte kritiken så bör du som skriver dina kommentarer till bloggen också berätta hur din slutgiltiga lösning på den palestinska frågan ser ut.
Israel vill inte ha fred idag tyvärr… Man fortsätter med sina bosättningar istället… USA backar upp Israel in absurdum dessvärre… Jag hoppas att Obama smäller till Israel genom en resolution i säkerhetsrådet mellan november (presidentvalet i USA) och januari (Obama avgår)… Israels position kommer dock försvagas… USA tappar alltmer av sin makt ekonomiskt och så småningom även militärt… Israel har ca 5 miljoner invånare och arabvärlden har åtminstone några 100 miljoner… I längden har Israel inte en chans att klara sig utan en fred med sina grannar… Även med kärnvapen… Israel är ett litet land som kan slåss ut av kärnvapen… Arabvärlden är svårare att slå ut, den är mycket större rent geografiskt…
Sedan har arabvärlden problem också… Inte minst med sin religion som ställer till med stora problem runt om i världen idag… I synnerhet sunni-islam och Saudiernas tolkning av den religionen… Iran är faktiskt mycket bättre även om dom är mot USA… Shiamuslimer ägnar sig inte åt terror runt planeten…
Det är ett intressant och djupt blogginlägg av Robert Hahn. Bla om orsakerna till varför ryssarna agerar som dom gör. Att helt isolera dom gör att vi i väst helt också kommer tappa all möjlighet att påverka,även om möjligheten att påverka en sådan maktfullkomlig 1900tals despot som Putin redan från början är väldigt svaga,om det inte är med kraftspråk. Något som människor som han förstår sig på och förmodlingen mer eller mindre endast detta. Men,en liten glimt till Putin dörren bör nog ändå vara öppen. Men jag tror inte väst som Roberth Hahn vill,behöver ställa sig på knä och be om ursäkt. Det skulle endast tas som svaghet och ge han än mer förrakt gentemot väst,någon han redan förvisso säkert har. Despoter och tyranner förstår sig inte på mildhet och uträckta händer,dom tar sånt som svaghet. Och Putin är just en despot och tyrann. Precis som man inte kunde blidka Hitler,Stalin eller andra mer eller mindre blodtörstiga och stora diktatorer (vilket ju Putin i praktiken också är) av samma skrot och korn,låt vara att dom två sistnämnda var av större format än Putin,kan man heller inte göra detta med Putin. Han är visserligen en ”lightversion” av dom större och mer öppet grymma diktatorerna men i själ och hjärta är han en av samma andas barn. Dessa individer kan inte blidkas och jollras med. Det går helt enkelt inte. Dock bör man som sagt försöka hålla en kommunikations linje öppen så länge det går. Även om man i övrigt ska försöka distansera sig från han och hans politik. Som också är och varit smått hotfull mot vårt eget land. Låt vara inte öppet.
Funderar mycket på de här konflikterna och vet inte om jag har någon lösning precis men jag har en tanke om konflikten i Gaza. Jag läste en artikel av Natan Schachar i DN tror det var i veckan som gick. Den belyste den utveckling som skett de senaste decennierna där kvinnans rätt till egenbestämmande och rätt att skaffa sig en utbildning etc kastats tillbaka fullständigt. En utveckling som så här i efterhand är svår att förstå, varför vände det? Jag tycker att det vore intressant att analysera vad som startat och drivit på den utvecklingen eftersom det kändes som om utvecklingen gick i en helt annan riktning till för ett par decennier sedan. Tycker man bla ska sätta ljuset på Saudi Arabien och deras agerande i den här frågan. Tror att man kan finna att deras enorma ekonomiska resurser tillsammans med de värderingar som råder där speciellt kring kvinnors rättigheter till självbestämmande kan ligga bakom den splittring och oro som råder i den arabiska världen just nu och som försvårar och komplicerar Gazakonflikten.
Vad gäller Ryssland och Putins maktsträvanden tror jag också på att samarbete fungerar bättre innan det är för sent.
Jag tror också på ett allmänt uppvaknande som gör att samarbete mer och mer upptäcks ha fler fördelar än konkurrens. Det kommer förhoppningsvis lösa våra ekonomiska problem också och ge oss ett förändrat ekonomiskt system samt bidra till att vi löser miljöproblemen lättare också. : )
Det är en utmaning att försöka besvara denna fråga. Troligen mest därför att svaret torde låta enkelt, naivt, kanske löjeväckande, vilket RH också antyder. Och jag ger RH helt rätt.
Einstein sa att samma medvetandetillstånd som skapade problemet, inte kan lösa problemet.
Någon annan (Schopenhauer?) sa att när den idé kommer som för mänskligheten till nästa nivå, så kommer den först att hånas, därefter att attackeras, innan den slutligen erkänns.
Den människa som vill lösa Palestina/Israelkonflikten måste börja med sig själv, tror jag. Har någon part i konflikten rätt, och den andra därmed fel? Eller handlar det om ett medvetandetillstånd där det alltid existerar två polariteter, som ligger i konflikt med varandra?
Världens högsta makthavare vill alltid upprätthålla detta medvetandetillstånd med två polariteter, och vill alltid utpeka en fiende. De (vilka de nu är) vill ta sig rätten att definiera ondskan – vilket enligt samma medvetandetillstånd gör de själva ”goda”.
Judarna – drabbade av Holocaust – har ett slags oskriven moralisk rätt i det kollektiva medvetandet, att definiera ondskan.
USA – drabbade av 9/11 – har samma ”rätt”. I det kollektiva medvetandet heter det ”kampen mot terrorister”. Märk hur detta kort spelas ut även i Palestina/Israelkonflikten, när man läser kommentarer liknande denna:
”Vi beklagar djupt att civila människor kommer till skada, men det är tyvärr ett nödvändigt ont i kampen mot terroristerna”.
Vilken makthavare som helst kan rättfärdiga sitt handlande genom att spela ut terroristkortet. Och de får rätt, om massorna accepterar det. Dvs så länge massorna är kvar i samma medvetandetillstånd. Vi ser inte de brott som ”rätt” sida faktiskt begår i kampen mot dessa terrorister. Vi ser inte att de brotten är troligen långt värre än någon ”terrorist” skulle kunna åstadkomma. Samma mekanism fungerade i DDR. Terroristerna hette bara något annat.
Så vad är min lösning på problemet? Att först ta mig ur mitt eget medvetandetillstånd, så att jag kan se klart. Det finns ett andligt uppvaknande i världen just nu, som pågår parallellt med ökad intensitet i krighets och maktlystnad. Detta uppvaknande meddelas av folk som Neale Donald Walsch, Eckhart Tolle, Adyashanti och många andra. Om tillräckligt många människor kan se bortom de ”uppenbara konflikterna som inte verkar ha någon lösning” och se förbi den egna rädslan, kommer en ”kritisk massa” att uppnås, och de onda krafterna kommer inte att lyckas.
Jag vet. Det låter naivt… :-\
Uppfriskande idéer och tankar, tackar.
Det skulle vara underbart om FN anordnade en fredskonferens med inblandade parter. Skulle gärna se att det öppnas upp för ett erkännande av ett Palestina och ett Israel som två självständiga stater. Att Palestinska befolkningen blir fria från Hamas egenmäktiga raketskjutningar och att Israel slutar använda det, som orsak att beskjuta också civila är verkligen önskvärt. En dyster våldsspiral, som man gärna såg ett slut på. Konferensen får gärna ta den tid den behöver.
Jag har också blandade känslor för hårdnande EU-sanktioner mot Ryssland. Det bådar inte till något bra tror jag heller, eftersom måltavlan är i kritiserat och trängt läge samt kan klara ekonomin på andra håll. Jag håller med om tanken att isolering är kontraproduktivt i det här fallet. Naivt? Men kanske det enda rätta att vända på den inställningen.
Syriens ”inbördeskrig” är nog så allvarligt, förmodligen värre än vi förstår. Där önskar man att det kommer en lösning snart. Ryssland kan nog åstadkomma något positivt där?