Tidigare-liv-minnen är svåra att bekräfta. När man känner att det lyckas så kan pusslet bli lagt på ett överraskande sätt. Det mest märkliga lär dock vara det som styrkte tiden för mitt tidigare-liv-minne från Italien. Bekräftelsen kom på en bit pergament från oväntat håll.
Nu skall jag berätta en sann historia jag sparat i många år. Den utspelade sig under våren 2007 när boken ”Gudomlig väg” var under tryckning. Som många av läsarna vet så handlade den boken om sökande efter bekräftelse av tidigare liv-minnen.
Tidigare liv-minnen
I början av 1990-talet hade jag, under lätt självhypnos, fått se korta filmer för min inre syn som handlade om två tidigare existenser. En låg i relativ närtid – jag var tysk soldat under 1:a världskriget. Förutom att gå igenom ”Vishetens nio pelare” enligt Marie-Louises mediala intoningar så beskriver ”Gudomlig väg” hur man med en kombination av mediala intoningar, resor och detektivarbete i arkiv kan komma väldigt långt i att bekräfta ett tidigare-liv-minnen. Själv är jag övertygad om att jag hamnade mitt i prick. På slutet stämde allt. Pusslet var lagt.
Men en sak till – man måste nog också ha tur och en god portion andlig hjälp. När ”Gudomlig väg” var klar minns jag att Marie-Louise tonade in om jag fått hjälp på vägen för att bekräfta mina tidigare liv. Det kom inte en ande, utan att lång rad! Som en skolklass. Alla samlades i rummet där vi satt.
Jag är inte förvånad. Under 10 år hade sökandet gått ganska långsamt, i och för sig ett lågenergiprojekt men ändå, och så plötsligt kom alla framsteg nästan på en gång! Jag har berättat en del om sökandet efter bekräftelse av det tyska livet på denna hemsida.
Det italienska livet
Men att bekräfta det andra livet som finns i mitt minne skulle möjligen bli betydligt svårare. Det ligger längre tillbaks i tiden. Jag var en fattig pojke som levde tillsammans med en munk i ett stenhus högt uppe på ett berg. Minnesbilderna inkluderade bland annat husets utseende, att jag vallade får, bergens konturer runtomkring, samt att en väg slingrade sig runt vårt berg och en till en stad. Framför allt via Marie-Louises mediala intoningar kom jag vidare och hamnade i Italien, staden Gubbio och berget Monte Foces sluttningar. Jag begav mig förstås dit. Äventyret blev en lång historia som du kan läsa om i ”Gudomlig väg”.
Att placera minnet i tiden
En obesvarad fråga var – när skedde detta tidsmässigt? Jag läste på om Gubbios historia och fick veta att franciskanerna kom till Gubbio en viss tid, bosatte sig som ensamma munkar i bergen runt staden (”på ett högt berg kommer man närmare Gud”) och att det var vanligt att de tog unga föräldrarlösa pojkar som hjälpredor och lärlingar. När började man valla boskap i bergen? Ja, det gick faktiskt, hör och häpna, att lägga pussel med tiden för mina minnesbilder. Gubbios historia kunde indelas i tydliga faser. En intressant detalj är också att min mest tydliga minnesbild av platsen var på vårkanten. Solen sken och värmde en del, men det var ändå kallt på grund av bergets höjd.
Min tidsbestämning landade på början av 1400-talet. Jag hade i ”Gudomlig väg” skrivit att en möjlig förklaring till varför mina föräldrar inte kunde ta hand om mig är att Gubbios västra utkanter år 1420 utsatts för ett militärt anfall av erövraren Braccio de Fortebraccio. Kanske dödades de då, eller fick hus och egendom förstörda? Ett sjukhus och ett koster förstördes i närheten av Monte Foce, det vet man.
Minnesbilden av mig själv var att jag var i 7-årsåldern. Fortfarande liten, som stor nog att kunna valla en mindre flock får. Åldern kanske var plus minus något år. Men inte mer. I så fall skulle min minnesbild ha speglar senvåren 1427, möjligen 1426 eller 1428. Om härjningen av stadens västra delar verkligen var orsaken till att jag var föräldrarlös. Så långt ”Gudomlig väg” och pusslet kring mitt italienska liv.
Ett gammalt pergament
Ibland är verkligheten underbarare än dikten! Jag och Marie-Louise var på besök hos några vänner i Tullinge för att umgås och kanske ha någon medial övning.
Vi tränade då på att hålla ett dolt föremål i handen, oftast inlagt i ett kuvert, och gissa vad det var. Jag fick ett kuvert där jag, efter att ha 
Hur pergamentet hamnat i mina vänners händer är också märkligt. Frun arbetade på bank och en dag kom en kund förbi som just varit i sitt bankfack. Han hade överräckt pergamentet till henne och sagt att ”Jag känner att du skall ha det här!”. Så hade hon tagit hem skinndokumentet och lagt det i just mitt kuvert den eftermiddagen.
Jag skickade inscannad version av pergamentet till Riksarkivet, som svarade nästan på dagen 580 år efter det att dokumentet utfärdats. Stavningen visade att det verkligen skrivits i norra Italien men platsen kunde inte avgöras. Innehållet var ett juridiskt dokument om ett arv samt en ekonomisk förlikning, utfärdat av ett notariat.
Hur gick det till?
Hur den här historien kommit till – hur ett så gammalt pergament hamnat hos mig från precis samma plats på jorden från precis samma tid som mina undersökningar pekat på att jag levde i Italien. Slump? Nej, jag tror inte det.
Marie-Louise tonade förstås in pergamentet. Svaret var lika enkelt som naturligt: ”Du ville ju få bekräftelse”.
Som en parallell nu i juletid kan jag berätta om en annan intoning som inte heller står i någon bok. Det kom som svar på fråganom varför Jesus livsgärning kunnat bli så uppmärksammad, trots att hans tre år som offentlig person ju inte var särskilt långt och att massmedia och tidningar saknades för 2000 år sedan.
Svaret blev också rakt och ganska enkelt: ”Utan hjälp från ovan hade den här historien glömts bort”.
Jag tror att det är likadant med min historia. Jag tackar den långa raden av andar som uppenbarligen hjälpte till för att bringa verklighetens ljus över mina minnesbilder från tidigare liv.