NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
NewsVoice publicerar idag kapitel 10 och 11 av Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna”. Varje nytt kapitel publiceras normalt på fredagar.
Boken ger läsaren en obehaglig uppfattning om att Sverige inte är det land vi tror att det är.
Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.
Läs även Lindqvists artikel: ”De svenska oligarkerna”
Haveristerna: Kapitel 1 | Kapitel 2 | Kapitel 3-4 | Kapitel 5 | Kapitel 6 | Kapitel 7 | Kapitel 8 | Kapitel 9 | Kapitel 10-11 | Kapitel 12
KAPITEL 10
Måndagen den 18 oktober 2010
Han hade jobbat som expedit på Stockholms mest legendariska musikaffär i många år, så många att han numera räknades som en av många inventarier. Tidigare hade de huserat i Gamla Stan, men tiderna förändras så nu var det Centrum som gällde. Att han sågs som ett inventarium, hade han inte något emot, tvärtom. Han älskade sitt arbete så till den grad, att man skulle kunna säga att det var hela hans liv. Denna måndagsmorgon stod han, liksom många gånger tidigare och packade upp och sorterade beställda varor. Det rörde sig inte bara om det man tänkte sig mest, dvs. kompletta instrument, utan det kanske allra roligaste, alla reservdelar och tillbehör som olika personer beställde till sina instrument.
Hade man som intresse att själv bygga och modifiera musikinstrument, då var det hit man gjorde sina förfrågningar och beställningar. Det var här, med hans dagliga kontakter med dessa entusiaster, som hans breda och stora kunnande om speciellt helakustiska instrument, kom till sin rätt. Tidigare idag hade han haft en trevlig diskussion med en man som kommit över en gammal Levin mandolinbanjo. Den var i ett skick som behövde en rejäl översyn, bl.a ett nytt skinn. Instrumentets ålder, som de fastställde genom det nummer som var instansat nära stämskruvarna, gjorde att det inte finns färdiga plastskinn som kan användas, utan här gällde det att kunna montera ett gammaldags naturskinn. Det är inte många personer idag som klarar att montera ett naturskinn, men kunden verkande så intresserad och engagerad, att han förklarat för honom per telefon hur det hela går till, varefter kunden bestämde sig för att själv göra ett försök. Kunden hade således beställt ett naturskinn. Nu skulle det packas och skickas med postpaket.
Just som han fått ner skinnet i ett rör, lagom stort för posten att hantera, registrerade hans känsliga öra toner som han var säker på att han aldrig hört i affären tidigare. Det hände dagligen att människor med varierande färdigheter plockade ner något av de många instrument, som hängde längs väggarna för att provspela. Det var inget som han normalt ens reagerade på, men det han hörde nu fångade hans intresse. Han kände genast igen låten som spelades. Det var Huckleberry Hornpipe och det var i och för sig inget konstigt med det, den hade han hört många gånger förr. Det märkliga var att det lät som om det var Dan Crary som spelade, vilket det givetvis inte kunde vara. Skulle denne virtuos befinna sig i Sverige eller över huvud taget i Europa skulle han känt till det.
Han slutade genast med sin uppackning och avancerade mot de fantastiska toner han hörde och upptäckte mannen som spelade. Han kände inte igen personen i fråga, mest kanske det berodde på att han satt böjd över gitarren och inte visade upp mer än en ryggtavla. Halvlångt, lockigt, lite skitigt hår, som spred sig över kragen på en skinnjacka som sett sina bästa dar. Plötsligt, liksom ett trolleri, övergick han till en annan låt, men nu lät det som om det var Norman Blake som spelade.
”Det här är inte sant”, tänkte expediten, ”vad fan är det som händer.”
Medan han lyssnade till musiken tänkte han att det var märkligt, att det kunde finnas sådana fantastiska talanger, i en alldeles för honom okänd person. ”Fast egentligen”, tänkte han, ”det är nog inte bara talang jag hör, det är självklart också många timmars träning som berörde hans sinnen.”
Plötsligt slutade mannen att spela och hängde upp gitarren på väggen igen och vände sig ut mot butikslokalen.
”Oj”, sa han och ryckte till. ”Jag trodde jag var ensam. Det var inte meningen att störa. Jag vill bara köpa ett set strängar, men jag såg ingen här.”
Expediten tittade in i ett par sorgsna ögon, som satt i ett ansikte med några veckors skäggstubb.
”För det första så störde du inte, det var fantastiskt det jag hörde. Sanningen att säga, vet jag inte om jag hört något liknande. Jo kanske förresten. Det har någon gång kommit in en kille från Eskilstuna, som hade en liknande förmåga. Jag menar att kunna härma de bästa flatpickers, som gått på vår jord. För det andra ska jag gärna hjälpa dig med strängar. Har du en Martingitarr?”
”Ser jag ut som om jag skulle ha råd med en Martin?” sa mannen med en antydan till ett leende. ”Den jag en gång hade, har jag fått sälja. Nu är det en Kinesisk kopia som gäller. Den låter dock bäst med Martinsträngar, om man nu över huvud taget känner att uttrycket låter bäst, är relevant för en kinesisk kopia?”
”Jag antar att du ska ha de tjockaste? – Jag menar, att det lät som om du kan hantera dem.”
”Rätt gissat, de tjockaste.”
Mannen fick sina strängar, betalade och lyfte handen till något som säkert skulle föreställa en hälsning och gick.
Expediten funderade en stund, men kom fram till att han inte sett mannen tidigare. Det fanns inget som kändes bekant. Inte hans sätt att röra sig, inte hans dialekt – nej inte något. Han hade helt enkelt inte sett mannen förr.
KAPITEL 11
Måndagen den 10 oktober 2011
Asplund låg fortfarande kvar i sängen, fastän hans fru hade gått upp för att börja med frukosten. De senaste dagarna hade varit tunga och han tyckte han kunde unna sig lyxen att ligga kvar i sängen tio minuter extra. Han hade lagt upp en ytterligare kudde bakom nacken, så att han kunde se ut genom fönstret och få en glimt av den vackra höstmorgonen.
Idag skulle det inte bli lätt att ha en ansvarsbefattning hos polisen i Värmland. Det förstod kriminalkommissarie Tord Asplund, så fort han såg hustrun Ewas ansiktsuttryck, där hon kom med en bunt tidningar i famnen. Han höll tyst ut handen och visade med en bister min att han redan förstått att de tidningar hon bar på inte inbjöd till någon mysmorgon och ännu värre, han kunde tänka sig att dagen han hade framför sig, alltid skulle minnas som en av hans allra sämsta. Det skulle snart visa sig, att det skulle bli så, inte bara i hans eget sinne. Större delen av svenska folket skulle ha samma uppfattning, dvs. de skulle bli berörda, men på olika sätt.
Han började bläddra i högen av tidningar, men konstigt nog kom inte det förväntade utbrottet. Kanske berodde det på att han låg i sängen, kanske berodde det på att hans hustru Ewa förstått lägets allvar och krupit ner i sängen invid sin man och nu med försiktiga smekningar försökte gjuta olja på vågorna. Hans brist på högljudd reaktion oroade henne. Hon hade aldrig sett honom sådan.
”Vad är det som hänt”, tänkte hon? ”Har detta helt knäck honom?”
Han läste ytterligare en stund under tystnad och undrade i sitt stilla sinne, om han hade upplevt något värre i hela sitt liv och då tänkte han inte på mordet och dess brutalitet, utan på hur totalt pressen hade avrättat honom och hans kollegers insatser. Som chef var det givetvis honom de gett sig på i första hand och han kunde dessutom förstå det. Nyhetsmedia hade fått en straffspark mot ett mål utan målvakt och vilken 5-öres journalist som helst kunde helt enkelt inte undgå att göra mål.
”Kan du sätta på tv:n Ewa”, sa han stilla. Han förstod att han redan låg fastspänd på grillgallret och nu skulle man bara lyfta upp gallret, till lagom höjd över de glödande kolen, så att pinan blev så lång som möjligt.
Ewa knäppte på tv:n och hamnade direkt i den nyhetssändning, som berättade om hur polisen i Karlstad uppträdde som lantnollor och inte haft en aning om vad som hänt, utom det som vem som helst kunnat räkna ut. Här kom nyhetsmedia och berättade med bilder och allt för polisen, om hur mordet hade gått till, istället för tvärt om, vilket alltid hade varit det normala och definitivt bättre, i alla fall ur polisens synvinkel. Nyhetssändningarna hade varit sakliga och rapporterat med stor trovärdighet om hur mordet gått till. Man hade till och med varit på mordplatsen tidigt på morgonen och nu rapporterade tv direkt från mordplatsen. Asplund tog sig för pannan och suckade.
Reporten utanför fabriksbyggnaden hade positionerats på ett sånt sätt, att det tydligt syntes hur stupröret kapats och letts in i rummet, även om det låg två våningar upp. Polisens avspärrningsband slutade en bit bort, vilket gjorde det helt uppenbart att ingen polis bedömt denna bit av brottsplatsen som intressant. Han förklarade och pekade på vad polisen helt klart hade missat och undrade helt följdriktigt hur en sådan tydlig och uppenbarlig sak inte hade uppfattats av polisen.
Efter denna förnedring kom så den obligatoriska soffstunden, där de vanliga brottsexperterna överglänste varandra i åsikter, om hur uppenbart det var att polisen verkligen inte hade känt till detta.
I och med att de på gårdagens presskonferens agerat som de gjorde, visade de tydligt att de inte haft en aning om hur det förhöll sig. Skulle polisen verkligen känt till sanningen, skulle man inte låtit det alldeles uppenbara synas som i ett skyltfönster och samtidigt låtsats som om man inte ville berätta hur det förhöll sig och underlåtit att göra avspärrningar.
Samtidigt med det uttalandet, kände kriminal kommissarie Tord Asplund, hur hans sista möjlighet till räddning och upprättelse försvann som en kall öl en het sommardag. Till sin glädje, om han nu kunde känna någon sådan längre, hade experterna i tv-soffan gått över från att gissla den inkompetenta polisen, till att själva försöka lösa mordgåtan.
Ganska snart hade de församlade experterna konstaterat, att detta raffinerade sätt att utföra ett mord på, hade ett tydligt budskap och detta var:
”Jäklas inte med oss, för då ser ni hur det går.” Den enda gruppering som hade de resurserna, tillsammans med det grymma och hänsynslösa sinnet att mörda någon på detta sätt, kunde bara komma från någon gruppering inom den organiserade brottsligheten. Något annat var uteslutet. Det var osäkert om vilken grupp man skulle misstänka, då tillvägagångssättet inte används tidigare och således inte var typiskt för någon gruppering.
Efter detta spekulerade man i motivet. Det var mycket troligt, för att inte säga säkert, att den mördade och förövarna hade hamnat på kollisionskurs med varandra, i samband med offrets yrkesutövning, som hög tjänsteman på länsstyrelsen i Stockholm. Det var således också där, som spaningen skulle bedrivas.
En av experterna skulle gladligen äta upp sin hatt, om inte förövarnas, alternativt anstiftarnas, namn fanns i länsstyrelsens dokumentation. Den oundvikliga frågan från programledaren var om det inte var dags att Stockholmspolisen, alternativt Rikskriminalpolisen, tog över det fortsatta spaningsarbetet. Om detta var hela soffan enig och så skulle det också bli, det visste kriminalkommissarie Tord Asplund, med en säkerhet som gränsade till visshet.
Kriminalkommissarie Tord Asplund låg fortfarande stillsamt kvar i sängen med sin livskamrat lika stillsamt bredvid honom. Efter soffexperternas dom, orkade han inte se på den andra kanalen, utan låg bara tyst och blundade. Efter några minuter tog han så till orda, högtidligt som en präst på högmässan:
”Jaha. Detta om detta. Kanske skulle vi gå och ta oss lite frukost och ta oss en funderare över livet efter detta.” Ewa gav honom en puss på kinden och rullade över på sin sida av sängen, reste sig på golvet och gled i sin morgonrock.
”Vad vill du ha”, sa hon och menade nog att de en sån här dag, kunde tänka sig att synda lite mot hennes annars så rigida frukostar.
”Bara kaffe och någon macka med nåt gott på”, sa han, men kom samtidigt på att det var länge sedan de hade nåt gott hemma. Med nåt gott menade Asplund något som han numera inte tilläts att äta. Det blev i alla fall inte så tokigt, för Ewa fixade till en rågbrödsmörgås, med mycket sallad i botten, bl. a ruccola som han älskade. Uppe på det var det tonfisk i vatten, som toppades med tomatskivor och lite smörgåskrasse.
Han visade ingen brådska att avsluta sin frukost och ta sig till stormen på jobbet. Samtidigt kände han att, som ledare och chef, var det hans plikt att stå vid rodret när det stormade. Storm, det var precis vad han räknade med idag, så han började långsamt avsluta sin frukost och förbereda sig för resten av dagen.
Klockan 09.30 stegade kriminalkommissarie Tord Asplund in på polishuset i Karlstad. Han kunde se för sitt inre hur han sneglade på Solareturen, secondhand-varuhuset, som han hade som granne till Polishuset.
”Kanske kunde jag börja jobba där”, tänkte han och log för sig själv.
Det var det leendet han hade på läpparna då han stegade förbi tiotalet journalister, med högra handen lite uppsträck och ”inga kommentarer”, som vapen, när han gick fram och in genom entrén till polishuset. På vägen till sitt rum träffade han som vanligt en massa kollegor, men alla var hänsynsfulla och hälsade lika diskret som Asplund.
”Välkommen”, sa hans sekreterare och vakthund Ulla Christianson, då han gick in i sina skyddade domäner. Så snart han kom in på rummet och satt sig bakom skrivbordet kom Ulla med en kanna kaffe och sa:
”Jag tänkte att det är bra med en mjukstart. Att träffa alla på en gång vid kaffeautomaten är kanske ingen bra idé.”
”Jag tror du har rätt”, sa han uppgivet. ”Kan du kalla på Bakke till klockan 10 och så vill jag träffa hela utredningsgruppen som avtalat kl 11.30.”
”Jag fixar det”, sa Ulla och försvann ut till sig.
Kriminalinspektör Oddvar Bakke kom strax innan 10 och de båda slog sig ner med en kaffekopp i Asplunds besöksgrupp.
”Hur känner du dig”, sa Bakke? Asplund höjde lite på axlarna och sa:
”Ja, vad fan ska man säga? Det råder väl ingen tvekan om att vi har skitit i det blå skåpet. Utgången är väl ganska klar efter vad jag förstår.”
”Vaddå ganska klar?” sa Bakke. ”Hur menar du?”
”Jo, nu när soffdetektiverna på tv utfärdat sin dom, så är det väl ingen som med ett uns av självbevarelsedrift vågar ha en annan uppfattning. Det är väl snarast en fråga om när Chefen för RKP hör av sig och kommer med ett erbjudande vi inte kan tacka nej till.”
”Vad menar du att han kommer att säga?” undrade Bakke.
”Du fattar väl själv? Om han inte tar initiativet inom två timmar, utsätter han sig själv för drevet och det tror jag inte han är det minsta intresserad av. Han vill säkert visa handlingskraft.”
”Kanske det, den gissningen är väl ingen högoddsare. Hur tänker du hantera utredningsgruppen? Tror du vi får vårt erbjudande före eller efter mötet”, undrade Bakke?
”Skit samma”, sa Asplund. ”Vi, OK då, jag, måste ta mitt ansvar och prata med trupperna ur det perspektivet att vi gjort ett dåligt jobb och måste ta konsekvenserna av detta. Har Chefen för RKP inte ringt före kvart i elva, så ringer jag. Det är en utopi att tro vi skulle få fortsätta efter detta och ju förr vi inser detta ju bättre.”
”Du verkar ta det med stor fattning. Det hade jag inte riktigt väntat mig.”
”Jag är förvånad själv”, sa Asplund med ett leende. ”Men jag blir jäkligt förbannad när jag tänker på den där subban med 36-orna”, sa han och höjde rösten ett steg.”Det är hon som har satt oss i den här situationen och det ska hon få ångra. Jag ska fanimej jaga henne tills hon har förintats. Jag ska ge henne en omgång som hon aldrig glömmer. Jag ska spika upp henne på nån ladugårdsvägg upp och ner och där ska hon hänga tills kajorna har käkat upp henne.”
”Nu känner jag igen dig”, sa Bakke och log. ”Ett tag var jag verkligt orolig för att du tagit skada av all den här skiten, men nu låter du som vanligt. Bara för sakens skull måste jag ju protestera. Inte för din målande hotbild, för den är ju inget som kommer att existera utanför det här rummet. Men det är viktigt att du redan från detta ögonblick, släpper den tanken när du går ut härifrån. Hon har gjort sitt jobb och hon har gjort det bättre än vi. Hade vi varit duktigare, hade situationen varit en annan. Hon har inte, så vitt jag förstår, begått något brott.”
”Hon har ju för fan undanhållit bevis och släppt en massa uppgifter till pressen för egen vinning. Hur mycket tror du hon har tjänat på detta?” skrek en högröd Asplund, som nu hade höjt rösten med ännu ett snäpp.
”Nu tar vi det lugnt och sakligt”, sa Bakke bestämt. ”Det är du ju för övrigt ganska bra på, normalt.”
”Med smicker kommer man normalt ganska långt”, tänkte Bakke, men det sa han givetvis inte.
”Lyssna nu”, sa han i stället. ”Vem kontaktade polisen? Antagligen vår 36:a. Hon har inte tagit undan eller undanhållit några bevis eller hur? Hon har dragit sina egna slutsatser, precis som experterna i tv-soffan. Hon har dragit sina slutsatser, vi har dragit våra. Hennes var bättre, ja t.o.m. bra. Polishistorien är full av exempel då vi inte trott på personer som ringt in sina i och för sig helt riktiga teorier, ja i alla fall om de haft en klandervärd vandel. Vi som poliser har inte för vana att sätta tilltro till personer med klandervärd vandel, eller hur?” Huruvida 36:orna hade en godtagbart levnadssätt eller inte, kunde ju ingen av poliserna ha någon egentlig uppfattning om. Hennes identitet var ju i nuläget okänd.
Asplund svarade inte, utan sippade på sitt kaffe. Tystnaden hängde i luften ett tag, tills Asplund sa med en tillstymmelse till leende.
”Du har väl rätt för en gång skull”, (vilket egentligen betydde – som vanligt). ”Nu ska jag ringa chefen för RKP och fråga om han har ett erbjudande jag inte kan tacka nej till. Bättre det än att han ringer själv.”
”Jävla viktigpetter” tänkte Asplund med adress till Bakke. Högt sa han: ”Gå nu, så att jag får ringa.”
Rikskriminalpolisen (RKP) är den del av den svenska polisen som leder kampen mot den grova organiserade brottsligheten såväl inom rikets gränser som utomlands. I det sistnämnda fallet tillsammans med andra länders polis. Kriminalkommissarie Tord Asplund funderade för sig själv, att nu var det ju så att den tredje statsmakten (tv-soffan på Nyhetsredaktionen) oåterkalleligen hade bestämt att detta var ett brott utfört av just den grova organiserade brottsligheten, varför ärendet med automatik hamnade hos chefen för Rikskriminalpolisen, eftersom det enligt amerikansk modell skulle kännas rätt i munnen dvs. att förkortningen skulle vara treställig, blev CRKP snabbt RKC i folkmun, eller rättare sagt i polisens folkmun.
Kriminalkommissarie Tord Asplund slog direktnumret, som väldigt få kände, till RKC.
”Olsson”, hördes efter fem signaler, den myndiga och för Asplund bekanta stämman.
”Go´morron sa”, Asplund och ville med en gång bita av sig tungan, ”det är Asplund i Karlstad.”
”Go´morron och go´morron”, sa Olsson. ”Det är väl en definitionsfråga” och spelade därmed tillbaka bollen till Asplund.
”Efter att ha samtalat med länspolismästaren om den rådande situationen”, började Asplund, ”så är vi båda överens om att detta är ett fall där det sannolikt rör sig om grov organiserad brottslighet och således är ett fall för RKP.”
”Kanske, kanske inte” sa RKC. ”Det ligger ju inte så långt borta att misstänka att ni helt enkelt gjort bort er så rejält att ni inte kan driva denna förundersökning längre. När jag såg morgonens nyhetssändning, speciellt den där reportern som höll sin rapport rakt under själva lösningen, så kan man ju undra hur i helvete man kan missa något så uppenbart. T.o.m. en journalist kunde ensam hitta lösningen på mindre än en timme, eller vad ni nu uppskattade att hon haft på sig. Självklart kan ni inte fortsätta med utredningen, ni kan väl knappast knacka dörr längre, därför att folket i Värmland skulle riskera att skratta ihjäl sig när de öppnar dörren och hittar en polis på trappan. Några ytterligare dödsfall på grund av detta vill vi naturligtvis inte ha. Självklart kan ni inte fortsätta, upprepade han.”
Efter en stunds tystnad sa han:
”Jag tänker givetvis inte hänga ut er till lynchmobben, vi tillhör ju i alla fall samma poliskår, så vi gör så här. Officiellt tar vi över ledningen för förundersökningen genom att en av våra förundersökningsledare tar över din roll. Du och Bakke kvarstår i ledningen för förundersökningens Värmlandsgrupp och ansvarar för det som behöver skötas i Värmland. Ni lämnar offentlighetens ljus, inga uttalanden till media och vi träder in i ert ställe. På så sätt får vi en överlämning som inte luktar avrättning. Den som tar över kommer till Karlstad idag på eftermiddagen och ni gör en överlämning av ärendet. Därefter sker hela spaningen i vår regi. Några frågor?”
Asplund ruskade på huvudet, fast det givetvis inte syntes på telefon.
”Det är uppfattat”, sa han och la på luren.
”Avrättad utan schavottering. För det är väl så man måste se det”, tänkte han.
På vägen till 11.30 mötet hämtade Asplund upp Bakke på hans rum, varvid Bakke fick en kort information om läget. Det fanns i övrigt inte mycket att säga förrän avlösningen hade kommit, så 11.30 mötet skulle bli väldigt kort.
Tystnaden i möteslokalen var talande nog. Det verkade som om alla redan förstod vad som nu skulle hända, så Asplund gick rakt på sak.
”Jag antar att ingen i detta rum är okunnig om den rådande situationen. Vi har gjort början på den här förundersökningen på ett sådant sätt, att vi som grupp har förverkat vårt förtroende. RKP kommer idag att ta över det operativa ansvaret för förundersökningen. Officiellt beror detta på att mordet numer är att betrakta som genomfört av den organiserade brottsligheten, varför det med automatik bör ligga på RKPs bord.” Asplund gjorde en konstpaus, harklade sig och fortsatte.
”Vi ska dock inte inbilla oss något annat än att vi gjort ett dåligt jobb och att detta är den verkliga orsaken till att RKP nu tar över. Vår nya förundersökningsledare landar på Hynboholm efter lunch, och kommer därefter att ha en briefing med mig och Bakke. Därefter planerar vi att ha ett informationsmöte här igen kl 15. Några frågor?”
Asplund lät frågan hänga fritt i luften ett tag, men det var ingen som var på prathumör.
”Då så”, sa Asplund. ”Då ses vi här igen kl 15. Deltagandet är obligatoriskt.”
Bakke ordnade så att en civilbil hämtade den väntade Stockholmaren på flygplatsen och redan kl halv två klev den nya spaningsledaren in på kriminalkommissarie Asplunds kontor. Asplund reste sig och presenterade sig genast för nykomlingen, som han förmodade var den utsände mannen från RKP.
”Asplund”, sa Asplund och räckte fram handen. ”Välkommen till Karlstad.”
”Intendent Nyman”, sa Nyman och besvarade hälsningen samt gjorde därmed klart för Asplund att han som intendent var högst i rang.
”Nyman”, tänkte Asplund. ”Det kan för fan inte vara sant, att den snubben som kommer och ska avlösa mig heter Ny-man. Detta händer inte. Här måste man nypa sig i armen.”
Asplund visade med hela handen på sin besökbesöksgrupp, där redan en termos med kaffe och ett fat med Digestivekex väntade.
”Jag har kallat till ett informationsmöte kl 15”, sa Asplund medan han hällde upp kaffe i de svarta IKEA-muggarna som stod på bordet. ”Är det OK, eller vill du att vi ställer in?”
Intendent Nyman tittade på sin klocka, övervägde svaret och sa:
”Jag tror att halvfyra blir bättre, om det går att ordna?”
”Det tror jag säkert”, sa Asplund, öppnade dörren och informerade sin sekreterare om de nya direktiven.
Alla som kallats till mötet var där i tid, för att på inga villkor sticka ut och därmed riskera att dra på sig den nye spaningsledarens missnöje. 15.30 prick, steg intendent Nyman in i rummet, gick med raska steg fram till det stora bordets kortände där han med medveten självklarhet gick fram till den lediga stolen, greppade överkanten på dess ryggstöd utan att sätta sig och tog till orda:
”God eftermiddag. Mitt namn är intendent Nyman och jag är sedan middagstid idag spaningsledare för den mordutredning, som vi väl alla har insett, har kört i diket. Anledningen är dock inte bara detta, utan att det mord vi utreder sannolikt också hör ihop med organiserad brottslighet och således hör hemma hos RKP. Rikskriminalpolisen har som bekant helt andra resurser än ni har lokalt, men också helt andra kunskaper om den grova organiserade brottsligheten, vilket gör oss synnerligen lämpade att leda spaningsarbetet”, sa han överslätande.
”Att RKP nu tagit över innebär inte bara att mycket av spaningsarbetet kommer att flyttas över till Stockholm, det innebär också, eller därför, att omfattande förändringar i spaningsgruppen, oundvikligen kommer att ske. Slutligen kommer offret från Stockholm, vilket tillsammans med offrets offentliga ställning på Länsstyrelsen i Stockholms län, med största sannolikhet gör att motivet för mordet finns i Stockholmstrakten. Några frågor?”
Intendent Nyman blickade ut i lokalen och mötte lugnt de blickar, som för ett kort ögonblick vågade möta hans.
”Inga frågor alltså”, konstaterade han. ”Kl 10.00 i morgon kommer jag att redogöra för den nya bemanningen, samt i övrigt informera om den nya inriktning som mordutredningen kommer att följa.” Han gjorde en konstpaus. ”Tack för idag. Kl 10.00 i morgon alltså.” Intendent Nyman släppte stolens ryggstöd och lämnade rummet.
”Vilken jävla stropp”, tänkte Asplund. ”Man blir väl så om man lever i den delen av välden antar jag. Ändå är det väl klokt att hålla tand för tunga så att man håller eventuella hämndaktioner utanför huset.”
***
