Rolf Hillegren: Marianne Ny drar vanära över Sverigebilden

DEBATT. Den 19 juni 2012 tog Julian Assange sin tillflykt till Ecuadors ambassad i London och den 16 augusti  samma år beviljades han politisk asyl i Ecuador. Sedan dess torde det ha stått klart för de flesta utom för överåklagaren Marianne Ny att Assange inte har för avsikt att frivilligt avstå från sin asyl och bege sig till Sverige där han sedan november 2010 är häktad i sin frånvaro för sexualbrott.

Text: fd kammaråklagare Rolf Hillegren | Artikeln publicerades ursprungligen i Dagens Juridik 2015-03-23. Den återpubliceras i NewsVoice med tillstånd av artikelförfattaren.

Åklagaren har helt enkelt underlåtit att agera utifrån den unika situation som uppstått i och med Assanges inflyttning på ambassaden. Hon har envist hävdat att enda sättet att driva utredningen framåt är att Assange är tillgänglig för förhör i Sverige.

Häktningsbeslutet överklagades och beslutet fastställdes av hovrätten 2010. I samband med nytt överklagande i november 2014 fann hovrätten att Assange skulle vara fortsatt häktad men anförde att åklagarens underlåtenhet att pröva alternativa vägar inte stämmer överens med skyldigheten att driva utredningen framåt. Detta ignorerades av åklagaren trots uppgift om att frågan kontinuerligt övervägts.

Hovrättens beslut överklagades till Högsta domstolen och den 10 mars 2015 begärde HD att Riksåklagaren skulle yttra sig i ärendet och då särskilt med hänsyn till utredningsarbetet och  proportionalitetsprincipen.

Därefter har åklagaren plötsligt ändrat sig och redan den 13 mars 2015 bestämt att förhör ska hållas i London.

Som förklaring har hon anfört att vissa av brotten närmar sig preskription men tillagt att utredningen förlorar i kvalitet om förhören hålls i London. Uppenbarligen har hon förbisett att även utdragna utredningar ger negativa effekter.

För mig som har varit åklagare och har åratals erfarenhet av att lyssna till tveksamma tillrättalägganden och efterhandskonstruktioner framstår Marianne Nys förklaring till sin ändrade inställning som föga övertygande.

Hennes brist på agerande under de gångna åren kan endast tolkas som att hon hyst den förutfattade meningen att ytterligare förhör med Assange endast skulle kunna leda till att han ska åtalas. Men så får en åklagare inte bete sig.

Som åklagare måste man agera fullständigt förutsättningslöst och ständigt vara beredd på alla eventualiteter.

Det är mycket vanligt – i synnerhet vid sexualbrottsutredningar – att utredningen läggs ned med motiveringen att brott inte kan styrkas. Den möjligheten tycks åklagaren helt ha bortsett ifrån i fallet Assange. Detta är extra anmärkningsvärt då bevisläget är tämligen tveksamt, vilket den som så önskar kan konstatera då den hittillsvarande utredningen finns tillgänglig på nätet.

Om åklagaren agerat på det enda sätt som varit det rimliga borde hon ha förhört Assange så snart som möjligt hösten 2012. Det mest troliga är att hon därefter funnit skäl att lägga ned utredningen med motiveringen att brott inte kan styrkas.

Som det nu ser ut så talar mycket för att Assange hittills har tillbringat drygt två och ett halvt år på ambassaden i onödan.

Till saken hör att det har varit fullt möjligt att förhöra honom i London långt innan han begav sig till ambassaden. Här duger det inte att, som vissa, hävda att ”han får skylla sig själv”.

Åklagaren är ensam ansvarig för att utredningen drivs framåt och dennes skyldighet att vara objektiv gör uppgiften delikat. Det är lika sannolikt att en oskyldig blir orättvist behandlad som att en målsägande blir det om utredningen inte bedrivs skyndsamt.

Skulle åklagaren å andra sidan efter förhör ha konstaterat att åtal ska väckas hade problemet kvarstått men åklagarens agerande skulle ha framstått som mindre klandervärt. Helt oantastligt hade det dock inte varit. Jag nöjer mig här med att påminna om att ärendet snabbt lades ned av en erfaren åklagare redan 2010 och jag är övertygad om att majoriteten av landets erfarna åklagare skulle ha gjort detsamma.

Vartefter åren gått har åklagarens prestige och passivitet gjort att hon alltmer målat in sig i ett hörn från vilket ingen hedervärd återvändo finns. Är det överhuvudtaget möjligt att tänka sig att hon efter avslutat förhör med Assange i London kommer fram till att förundersökningen ska läggas ned? Vilken kritik skulle hon då drabbas av? Och vilken kritik skulle riktas mot Åklagarmyndigheten?

Mot bakgrund av att åklagaren hittills visat prov på bristande objektivitet och drivit utredningen i strid mot sina åligganden och gängse praxis är risken överhängande att ett förhör i London kommer att leda till att hon mot bättre vetande och av prestigeskäl finner att åtal ska väckas. Skulle så ske finns dock ändå möjligheten att HD häver häktningen med hänsyn till proportionalitetsprincipen och insikten att Assange inte lär bege sig till Sverige frivilligt.

Om häktningen å andra sidan inte hävs lär Assange bli kvar på ambassaden och tidpunkten för den totala skandalen för rättsväsendet kommer att ytterligare skjutas på framtiden.

Det bästa vore om Marianne Ny själv insåg att hon bör lämna utredningen och att den i fortsättningen bör handläggas av någon som står helt utanför hennes befälsföring. Inser hon inte det bör Riksåklagaren agera och överlämna målet till en ny åklagare – gärna en med hög integritet.

Det är för övrigt märkligt att en överklagare, som i detta fall efter fattat beslut om återupptagande av förundersökningen, väljer att själv driva den vidare. Det hör inte till vanligheterna.

Oavsett hur målet kommer att avslutas är det uppenbart att fallet redan nu kvalificerar sig som rättsskandal. Genom sitt agerande har åklagaren åstadkommit en situation som är långt mer allvarlig än de brott för vilka Assange misstänks. Och eftersom fallet väckt internationell uppmärksamhet har hon inte enbart dragit löje över Åklagarmyndigheten utan även vanärat landet – en bedrift som få misstänkta brukar lyckas med.

Text: fd kammaråklagare Rolf Hillegren

Relaterat

• Magazine Latino: Assangefallet – Marianne Ny förklarar att FBI kontaktade dem. På svenska och engelska