Sveriges nye högskoleminister Helene Hellmark Knutsson (S) intervjuades nyligen i Läkartidningen. Hon framförde då att regeringen inte har några planer på att bygga ut läkarutbildningen. Däremot vill hon locka fler unga till forskningen. Båda förslagen tycks mig vara ogenomtänkta.
Sanningen är att hälften av de nya legitimationerna av läkare i Sverige går till invandrare. Det är en väldigt hög siffra. Vi har alltså inte en chans att försörja vårt eget land med högt utbildade människor inom hälso- och sjukvården. Helene Hellmark Knutsson försvarar faktum att vi inte är självförsörjande med avseende på läkare att Sverige är beroende av invandrare inom alla branscher.
Den tragiska sidan av en sådan ”låt gå”-politik är att väldigt många svenska ungdomar vill utbilda sig till just läkare. Denna önskan är så stark att de vänder till utländska universitet för att få sin utbildning. Just nu (2015) är det fler svenskar som läser till läkare på utländska universitet än svenskar som läser till läkare på våra egna universitet. De reser till Estland, Polen, och Schweiz eller andra för att utbilda sig. I utlandet är utbildningen sällan gratis, och de flesta universitet driver detta som business. Affärsverksamheten eldas på av faktum att det utbildas alldeles för få läkare i Sverige.
Men nu är det inte alla som läser till läkare i andra länder kommer tillbaka hit. Många av dessa högpresterande och begåvade svenska ungdomar bildar familj och stannar kvar i sitt nya land. Övriga välkomnas knappast när de vill tillbaka. Ett av problemen består i att det saknas system för utländska studerande om skall praktisera i Sverige. De har oftast ett krav att mellan terminerna praktisera på ett sjukhus, men svenska sjukhus tar endast undantagsvis emot sådana praktikanter.
Det saknas nämligen system för ersättning, försäkringar och boende. För studerande i Sverige är allt sådant löst. Svenska medicine studerande samt sjuksköterskor har alltid med sig en ersättning från sitt universitet (f.n. 2,300:-/vecka) för det intrång som praktikanterna gör i sjukvården. Utländska universitet, som tar ut kursavgifter, betalar inte ut några sådana reglerersättningar och hjälper inte praktikanten alls. Resultatet blir förstås att svenskar som studerar utomlands har det mycket svårt att få nödvändiga praktikplaceringar i Sverige.
Det vore bättre att utbilda en större del av de svenska ungdomarna till läkare. Det finns ingen anledning att göra sig beroende av utländsk arbetskraft när det finns ett överflöd intresserade ungdomar i Sverige som skulle göra vadsomhelst för att få sitt drömyrke. Resultatet blir ömsesidig ”brain drain” åt båda håll – både in och ut från Sverige. En trafik som är onödig.
Det enda raka svaret är att öka utbildningen. Det är fullt möjligt. En politiker skulle säkert invända att det redan utökats med en utbildningsort (Örebro), men det tillskottet räcker inte alls. En annan politiker skulle hävda att antalet sjukhus som kan erbjuda praktikplatser för nya läkare saknas. Det är inte heller korrekt. I Stockholm finns det många sjukhus som inte har några studerande alls, eller väldigt få. Södertälje sjukhus, där jag är verksam, är ett sådant exempel.
Vi utbildar en liten grupp läkarstuderande på en av många många kliniker, och de kommer från Uppsala. Där finns många flöden av patienter med vanliga sjukdomar som lämpar sig utmärkt för läkarutbildning. Ett stort slöseri på utbildningsmöjligheter flimrar förbi mig varje dag samtidigt som flera kollegor betalar dyra pengar för att deras barn skall få läsa till läkare i andra länder.
Forskningen etiliseras
Den andra frågan som Helene Hellmark Knutsson uttalar sig om är ungdomar oftare bör ge sig in i forskningskarriär. Även om anslagen till forskning i Sverige har ökat under det senaste decenniet så har det samtidigt skett en påtaglig elitisering. De statliga fonder som delar ut medel till toppforskning beviljar i regel knappt 10% av de ansökningar som kommer in. Det betyder att man inte endast sållar bort ansökningar som är av tveksam kvalitet. Man sållar bort nästan allt.
Det som driver utvecklingen är knappast en vilja att hjälpa mänskligheten utan snarast en jakt på Nobelpris och publikationer i de förnämsta vetenskapliga tidskrifterna De som hejar på elitiseringen, som är märkbar överallt i forskarvärlden, är självklart de som gynnas av den. De främsta och mest uppburna forskarna är ju de som har inflytande i styrelser och stundom även politiskt.
Istället för att utdela anslag på kanske 1 miljon kronor för ett forskningsprojekt blir det allt vanligare att man ger anslag på 20-30 miljoner, vilket förstås betyder att få kommer på tal. Den som lyckas med en ansökan har dessutom en merit för att få även nästa – det finns inget ideal som säger att pengarna fördela pengar mellan de som behöver, utan situationen är precis den omvända. Slutresultatet är att vissa, få forskargrupper har enorma budgetar på mellan 50 och 100 miljoner kronor, väl i paritet med ett medelstort företags budget.
Felet med detta? Det kanske inte är felaktigt. Ett problem må vara att den nuvarande politiken i praktiken exkluderar många hjärnor från att försöka lösa vetenskapliga problem. Utslagning är önskad, och pågår för fullt. Locka då inte fler ungdomar in i detta!
Text: Robert Hahn
