Hans-Olov Adami – Svensk mästare i att avfärda cancerrisker: ”Tjänar inte samhället att cancerklassa dioxin”

NewsVoice berättade i tidigare artikel om Cancerfondens fortsatta miljonstöd till den kontroversielle professorn Hans-Olov Adami, trots att det var känt sedan 2001 att Adami parallellt fick betalt av kemiindustrin och konsultbolaget Exponent för att avfärda cancerrisker med cancerklassade kemikalier. Hans Olov Adami fick under perioden 2002 -2014 22 miljoner kronor av Cancerfonden. Under de senaste åren har han avfärdat cancerrisker med Agent Orange, bekämpningsmedel, syntetiska kemikalier och formaldehyd.

Denna artikel är ett kapitel från boken Mobiltelefonins hälsorisker (2010) av Mona Nilsson, uppd. kl 15:28, 9 juli 2015 | Foto på Adami: KI pressfoto

En expert som då och då gjort inhopp i frågan om mobiltelefonins hälsorisker är Hans-Olov Adami, under många år professor i epidemiologi vid Karolinska Institutet och Harvard. Adamis professur och forskning har sedan början av 1990-talet betalats med miljonbelopp av Cancerfonden, där han stått högt i kurs. Syftet med bidragen från Cancerfonden har varit att: ”kartlägga olika riskfaktorer och öka möjligheterna att förebygga cancer”. Adami har samtidigt ägnat stor energi åt att förneka cancerrisker där stora ekonomiska intressen är inblandade.

Adami och kemiindustrin

Adami har förnekat cancerrisker med dioxin och andra kemikalier för kemiindustrins räkning. Han har, samtidigt som Cancerfonden öste miljonbelopp över honom för att förebygga cancerrisker, suttit i ett vetenskapligt råd för den euroepiska kemiindustrins lobbying- och samarbetsorganisationen CEFIC.

Adami och hans institution fick under åren 1999-2001 5,2 miljoner från organisationen. Enligt CEFIC har Adami länge varit en viktig samarbetspartner. Han har skrivit fl era vetenskapliga artiklar tillsammans med anställda vid konsultföretaget Exponent i vilka cancerrisker med olika kemikalier avvisas. Exponent ägnar sig bland annat åt att producera vetenskapliga artiklar, alltid med slutsatser som gör uppdragsgivaren nöjd vilka alltså visar att kemikalierna eller verksamheten är harmlös. Det är den mest kända konsultfirman inom nischen ”produktförsvar” (product defense).

Adami skrev också en kritisk kommentar till tidningen som publicerade cancerläkaren och forskaren Lennart Hardells resultat om cancerrisker av glyfosat 1999. Glyfosat är det viktigaste ämnet i Monsantos storsäljare ogräsbekämpningsmedlet Roundup. (Glyfosat blev 2015 cancerklassat som ”troligen cancerframkallande för människor”, klass 2B av Internationella Cancerforskningsinstitutet IARC/WHO). Adamis kritik användes därpå av Monsanto i företagets argumentation för att inga risker finns. Vad fick Adami att fatta pennan och skriva sin kritiska kommentar? Fick han liksom en annan mycket känd professor i epidemiologi, Richard Doll, konsultpengar från Monsanto?

Dioxin inte cancerogent ens vid höga nivåer

Adami hävdar att dioxin, som klassats som cancerframkallande av IARC och som Lennart Hardell redan på 1980-talet visade var cancerframkallande, inte är det. Att märka dioxin som cancerframkallande ”tjänar inte samhället”, hävdade Adami:

“Vår slutsats är att dioxin (TCDD) vid låga nivåer inte är cancerframkallande för människor och att det inte är cancerogent ens vid de höga nivåer som människor har exponerats för av ämnet.”

Han framträdde som expert på en konferens i Korea betald av Exponent. Inhoppet sammanföll tidsmässigt med en rättegång där Vietnamveteraner som skadats av Monsantos preparat Agent Orange krävde skadestånd. Någon var beredd att betala mycket stora summor för att Adami skulle bege sig ända till Korea för att försvara kemikalien dioxin.

Länken till mobilindustrin

Adami angrep Lennart Hardells mobiltelefonforskning i en debattartikel i Svenska Dagbladet år 2001. Medförfattare till artikeln var bland annat Anders Ahlbom. (Anders Ahlbom är också professor i epidemiologi vid Karolinska Institutet. Han har under många år fått stora forskningsanslag från mobilindustrin och dess lobbyorganisationer. Anders Ahlboms bror var under många år och samtidigt som artikeln skrevs, lobbyist för Telia Sonera i Bryssel).

I artikeln i Svenska Dagbladet med titeln,”Forskare som pratar strunt” skrev de nonsenspåståendet att det samband mellan hjärntumörens placering och mobilsida som Hardell visat, dvs att hjärntumören hos mobilanvändare oftare fanns vid den sida mobilen använts, skulle vara ”biologiskt bisarrt”.

Larmade om larm

Efter detta följde flera andra insatser där Adami alternativt Ahlbom var ute i media och larmade om larm, endera som skribenter eller så blev de intervjuade. Samtidigt var Adami konsult åt och fick miljonbelopp av kemiindustrin och Ahlbom en av dem som hade bestämt det mobilindustrivänliga ICNIRP-gränsvärdet för mobiltelefoner och andra trådlösa tekniker av stor ekonomisk och strategisk betydelse för industrin. (Brodern var dessutom lobbyist för TeliaSonera i Bryssel). Men dessa delikata intressekonflikter fick aldrig läsarna kännedom om.

Huvudbudskapet var genomgående att det är farligt för samhället att informera om risker med strålning och olika ämnen och att de forskare som gör det är oseriösa. De förordade ett slags censur:

”Vi behöver utveckla mekanismer för sanering av de forskningsresultat som presenteras för allmänheten”, skrev de.

I vems intresse?

Men agerade de verkligen i det allmännas intresse som deras titlar antyder? Eller agerade de i någon annans intresse? Vem har intresse av att media inte ska skriva om ”larm” om risker för hjärntumörer av mobiltelefoner? Om cancerrisker av klorerade kolväten? Om leukemirisk av elektromagnetiska fält?

Det går en röd tråd av industribejakande riskförnekelse genom samtliga artiklar:

• ”Forskare som pratar strunt” (Svenska Dagbladet 2001),
• ”Publicera bara brett accepterade forskningsresultat” (Dagens Nyheter 2001),
• ”Mediemissbrukarna skadar forskningens anseende! Endast väl underbyggda rön bör framföras i press, radio och TV” (Läkartidningen 2001),
• ”Cancern kommer!” (Dagens Nyheter 2005) där Adami intervjuas, till Ahlboms artikel
• ”Hur många larm om hälsorisker är lagom?” (Läkartidningen år 2007), vilken hänvisar till Adamiintervjun,
• ”Medielarm om mobilstrålning bör kontrolleras” på Second Opinion år 2009 i vilken Ahlbom intervjuas.

I den sista insatsen framgår oväntat tydligt vem intressenten är.

Artikeln är skriven på uppdrag av mobiltelebranschens lobbyorganisation MTB.

Forskare som pratar strunt

I artikeln: ”Forskare som pratar strunt” skrev Adami och Ahlbom:

”Färska forskningsrön lämpar sig sällan för tvärsäkra och enkla påståenden … allmänheten har ett berättigat behov av att vetenskapliga bedömningar presenteras av etablerade forskare, baseras på accepterade principer och att subjektiva aspekter redovisas öppet.”

De här reglerna gäller inte för Adami och Ahlbom själva. Adami blev intervjuad som expert i Sveriges Radio i oktober 2008 om mobiltelefonforskning – trots att han vare sig läst de studier han uttalade sig om (Interphone) eller själv forskat på området.

Intervjun genomsyrades av subjektiva påståenden som att det fanns:

”stora välgjorda studier som gett lugnande besked och inte har visat några risker med mobiltelefoner å ena sidan och å andra sidan metodologiskt kritiserade studier som har visat risker med mobiltelefoner”.

Ville inte förklara påstående i radio

Journalisten från Sveriges Radio ställde varken någon kritisk motfråga eller redovisade att Adami inte var verksam på området. När Adami efter programmet fick frågan om vilka studier som han åsyftade som var dåliga och vilka som var bra vägrade Adami förklara vad det var han talat om i Sveriges Radio:

”Jag har inte har för avsikt att kommentera enskilda studier”, svarade han.

Men i den vetenskapliga tidskriften: New England Journal of Medicine kommenterade Adami en enskild studie i januari 2001. Adami skrev att en ”viktig” studie visat att mobiltelefoner inte ökar risken för hjärntumörer.

Studien som Adami lyfte till skyarna som belägg för att inga cancerrisker med mobiler fanns, innehöll enbart 22 personer som använt mobilen mer än två gånger i veckan i mer än fem år. Enbart 18 personer hade använt mobilen mer än 1 timma om dagen, de allra flesta hade använt den mindre än 15 minuter. Det är inte bara en alldeles för kort tid med tanke på kända latenstider för hjärntumörer, utan även en mycket liten grupp att basera så bestämda uttalanden på som Adami gjorde om hjärntumörriskerna. Det borde han som professor i cancerepidemiologi känna till. Adami skrev vidare att:

”studiens små brister förändrar inte det viktiga fyndet att mobiltelefoner inte ökar risken för hjärntumörer på ett sätt som går att upptäcka”.

Avsevärt ökad risk måste ses

Ett halvår senare hudflängde Adami Lennart Hardell i artikeln ”Forskare som pratar strunt” i Svenska Dagbladet. Adami ansåg att det inte gick att dra några slutsatser av Hardells studie eftersom det var ”en liten pilotstudie”. Men Hardells studie hade 34 fall med fler än fem års användning, 50% fler än den som Adami ett halvår tidigare hyllat som belägg för att inga risker ”gick att upptäcka”. Uppenbara motsägelser gör att det måste ifrågasättas om Adami själv skrev artiklarna eller undertecknade han dem bara utan att granska innehållet och utan att ha läst studierna?

Adami, som fått mångmiljonbelopp av Cancerfonden för att förebygga cancer, anser att först måste väldigt många få cancer innan försiktighet kan komma på tal: han avslutar artikeln i New England Journal of Medicine med att avråda från försiktighetsåtgärder med ”icke-kommunicerbara faktorer” (som mobiltelefonin) eftersom det saknas bevis på en ”avsevärt ökad risk”. Inom epidemiologin och forskningen på mobiltelefoner och hjärntumörer, innebär det i praktiken att väldigt många måste drabbas av hjärntumör av sin mobilanvändning. Försiktighet kan först komma på fråga då effekterna (på människan )är ”otvetydigt dokumenterade” (firmly documented).

Stora belopp för namnteckning

Forskare framställs ofta som de som söker sanningen, men yrket har också en annan sida. Det är väl känt att det finns en hård konkurrens mellan forskare. Jakten på forskningsanslag, som i allt större utsträckning kommer från den berörda industrin, kan leda till att hederligheten tas som gisslan. I takt med att de statliga anslagen blivit mindre till förmån för industriella anslag är vetenskapen som sanningssökare än mer hotad. Smutskastning av konkurrenter och vänskapskorruption för egen vinning är inte ovanligt. Det har också avslöjats att vetenskapsmän med fina titlar sätter sitt namn under texter som skrivits av någon betald av den berörda industrin.

Ofta ges ansenlig betalning för undertecknandet. New York Times skrev i augusti 2009 att ett läkemedelsbolag avslöjats med att betala för ”spökskrivna” artiklar. Dokument visar hur läkemedelsbolaget kontaktat en PR-firma specialiserad på att skriva artiklar och därpå kontaktade “toppvetenskapsmän” som skulle underteckna dem.

Men redan under 1990-talet avslöjades att tobaksbolag använde denna framgångsrika teknik. De betalade 156 000 dollar till en liten grupp vetenskapsmän som undertecknade artiklar som sedan sändes till ansedda vetenskapliga tidskrifter som The Lancet, The Journal of the Cancer Institute etc. Senare kunde tobaksindustrin hänvisa till artiklarna som om de vore skrivna av oberoende vetenskapsmän.

Text: Mona Nilsson, från boken ”Mobiltelefonins hälsorisker” (2010)

I nästa artikel i granskningen av Hans-Olov Adami och Cancerfonden berättas hur Hans-Olov Adami deltog i en smutskastningskampanj mot cancerläkaren Lennart Hardell år 2002. Det sammanföll med att Lennart Hardell var nyckelvittne för den hjärntumördrabbade neurologen Christopher Newman som stämde mobiltelefontillverkarna i USA. Samtidigt var Adamis kollega och chef vid Harvard expertvittne för mobiltelefonindustrin.

Relaterat

Aftonbladet: Nobelprofessor hyrs av kemijätte