Jacob Nordangård om Climategate – Del 4 – Det stora avslöjandet

Jacob Nordangård avslutar sin berättelse om det vetenskapspolitiska debaklet runt klimatfrågan under perioden då fakta kom till ytan.

Text: Jacob Nordangård, Klimatupplysningen.se | Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Så kom det stora avslöjandet. Jag var inbjuden till en disputationsfest som ägde rum i källaren på Café Broadway i Norrköping. Nästan exakt två år senare skulle jag uppträda med mitt band på samma plats. Det var min favoritpub och det hela hade en stor symbolisk betydelse för mig.

Vi inledde med att framföra låten “Merchants of Doom” vilken var en passning till dem som säljer domedagen för ekonomisk och politisk vinning. Det var också riktat till ordföranden i den mäktiga tankesmedja som arbetat i bakgrunden för att lägga krokben för mig.

På disputationsfesten fick jag veta att han hade ringt upp opponenten kvällen innan disputationen. Han ville uppenbarligen påverka opponenten till att behandla avhandlingen extra ovarsamt. Bara den saken var graverande. Det slutade dock inte där. Nu fick jag veta att spelet bakom kulisserna hade varit mer omfattande än så. Jag blev omskakad men inte överraskad.

Efter disputationen hade jag lyckats få en tjänst som vikarierande universitetslektor. Under några år hade jag gett en seminarieserie om cybernetik och transhumanism på ett kultur- och medieprogram som hade blivit mycket uppskattad. Här fick jag inledningsvis nya möjligheter.

Dörrarna stängdes annars för mig och kontoret på min gamla arbetsplats fick snabbt städas ur. På mitt avslutningssamtal efter doktorandåren fick jag veta att halva avdelningen hade varit i uppror över min avhandling. Det var inte direkt en plats där jag var välkommen och klimatet kändes isande kallt.

Nu fick jag dock chansen att utveckla en ny seminarieserie om hållbar utveckling. Påbud hade kommit uppifrån om att ämnet skulle ingå i det kultur- och medieprogram som jag undervisade inom. Med mina erfarenheter från miljö- och energiområdet sågs jag som lämplig att driva detta. Jag hade dock sett med avsmak hur detta ämne behandlades ensidigt och sällan problematiserades.

Istället för att bedriva någon indoktrineringsundervisning ville jag därför lyfta fram vad hållbar utveckling innebar konkret utifrån olika perspektiv. Jag ville att studenterna kritiskt skulle granska begreppet istället för att kopiera politiskt korrekta floskler om den sköna hållbara framtiden. Verkligheten är sällan synonym med den politiska visionen.

En uppgift gick ut på att granska både Al Gore’s “En obekväm sanning” och “The Great Global Warming Swindle”. De fick granska det vetenskapliga underlaget och i vilken kontext som de hade producerats. Detta väckte många slumrande sinnen.

Jag tog också upp begreppet utifrån miljörörelsen och storföretagens perspektiv och de ekonomiska incitament som fanns invävda. Mitt tillvägagångssätt kom dock inte att bli mottaget med någon större entusiasm hos de mer miljötroende lärarkollegorna. Speciellt handlade detta om att miljörörelsen inte gavs den sedvanliga hjälteglorian.

Några kollegor hade till och med propagerat för att studenterna skulle uppmanas att mer aktivt ta aktivistrollen. De skulle ut och rädda världen. Jag häpnade över det ovetenskapliga förhållningssättet. Några av mina studenter hamnade sedan i blåsväder när de presenterade ett projekt “En bekväm sanning” där de vågade utmana överdrivna och verklighetsfrämmande budskap från miljöorganisationer. Är det rätt att skrämma våra barn och skapa ångest för livet självt? Projektet fick till och med mediauppmärksamhet.

Greenpeace blev förstås inte glada. Inte kunde väl de överdriva sitt budskap?

På min kollegas disputationsfest var jag uppklädd i smoking och satt och samtalade med några gamla kollegor. Det var först en trivsam stämning i den trånga källarlokalen. Den kändes dock hotad när min första bihandledare, som jag hade brutit med 2010, kom fram till mig och satte sig. Han hade något att berätta.

Han hade i samband med disputationen uppträtt på ett hårt och fientligt sätt. Nu backade han dock och bad försiktigt om ursäkt när jag påpekade hur jag hade upplevt situationen. Det var dock inte därför han ville samtala med mig. Han fortsatte istället med att säga att han inte höll med om de idéer som fanns inom Romklubben om att en världsregering var nödvändig för att stävja klimathotet.

Romklubben har möte – Foto: Stefan Ljung

Han berättade också att det var självaste ordföranden för Romklubben som hade kontaktat opponenten, han hade dessutom ringt både min förre bihandledare samt betygsnämndens ordförande. Mitt grävande hade inte uppskattats och det hade även levererats hot om att gå till rektorn. Det Jag hade retat upp krafter som var experter på lobbyism och nätverkande. Detta utnyttjades förstås.

Kontakterna hade varit speciellt goda med Linköpings Universitet. Bara ett par år tidigare hade ordföranden blivit promoverad till teknologie hedersdoktor. Samtidigt fick jag bekräftat att mina beskrivningar av den politiska process som han hade varit en del av var återgiven på ett välgrundat sätt.

Något som hade varit tydligt med processen var de inslag av strategisk planläggning som hade funnits med. Det var grundat i teorier om att skapa en önskad framtid genom att kontrollera viktiga noder i ett nätverk av organisationer och individer. Det önskade framtidsscenariot bestämdes i förväg och de medverkande aktörerna arbetade därefter med att förverkliga visionen.

En facilitator arbetade med att få gruppen mot samma mål. Detta tänkande var bland annat en del av GLOBEs filosofi. Det var även något som hade anammats av flera andra intressenter som den nederländska staten, Unilever och EU-kommissionen. Med rätt input skulle det önskade utfallet nås. Genom att känna till vad framtiden hade i sitt sköte kunde rätt investeringar göras.

För de som hade helhetsperspektiv över processen betydde det en kassako. Det var grundat i systemteori, cybernetik och managementteorier. Den nederländska staten benämnde det Transition Governance och var en del i att skapa den nya sköna gröna världen – Det hållbara paradiset.

GLOBE ingår i ett komplext nätverk av inflytelserika aktörer

Sammankopplade nätverk opererade under hela den politiska processen. I GLOBEs fall kunde en beställare komma med en önskan om en reglering, aktivistorganisationer påbörja aktioner för att lyfta problemet, forskningsinstitut leverera data som bekräftade allvaret medan politikerna i nätverket arbetade för dess genomförande. Nästan som ett självspelande piano.

Finansieringen kom bland annat från stiftelser som även dessa ingick i strukturen. Speciellt hade European Climate Foundation växt fram som en finansiell källa. De gav pengar till GLOBE, aktivistorganisationerna, tankesmedjor (som Romklubben) och forskningsinstituten. Men även EU-kommissionen och nederländska staten var stora finansiärer. Det hela liknade en teaterpjäs med skådespelare som på övertygande sätt spelade sina roller. Vissa nyckelaktörer satt på flera platser i nätverket och kunde medverka till att bevilja sig själva pengar.

Det var också byggt på tanken att alla som ingick skulle nå egen vinning. Flera agendor kunde löpa parallellt. Det var dock inte svårt att förstå att den som var facilitator hade mest att tjäna. Det var också likt en svartmagisk formula högst manipulativt. Civilsamhällets representanter i EU-konsultationerna var exempelvis ofta NGOs som var betalda av EU-kommissionen eller medlemsländernas regeringar. De var där för att kunna ge legitimitet och visa att folkets röst hade tagits i beaktande. De rapade dock oftast upp det som kommissionen önskade höra. Dumt att bita den hand som föder dig.

Kort efter min disputation började jag arbeta med en engelsk version av min avhandling. Speciellt gällde detta kapitlet om klimatet. Jag fick i samband med detta tillgång till en privatforskares arkiv och assistans. Han bodde i Schweiz och jag bjöds ned dit för att skriva när jag inte hade undervisning. Vid ett tillfälle hade han arrangerat ett möte med en företrädare för Internationella miljövårdsunionen (IUCN).

Jag tog med min avhandling som gåva och fick tillfälle att ta upp de nätverk jag hade analyserat. Jag berättade om de stiftelser med rötter i olje- och bilindustrin som hade medverkat med att bygga upp hotbilden. Jag hade också sett hur IUCN medverkat. Bland annat hade deras tidigare chef Ashok Khosla även varit ordförande i Romklubben. IUCN var också en partner till GLOBE. Detta gjorde mig nyfiken på vad han hade att säga. Det visade sig att jag hamnat mycket nära den inre kretsen.

När jag nämnde Rockefellers namn för honom fick jag veta att han så sent som veckan innan hade pratat med en av familjemedlemmarna. Deras pengar finansierade många av IUCNs program. Han ville inte direkt ta till sig av mina uppgifter och ville tona ned deras roll. Det gedigna skriftliga materialet berättade dock något helt annat. När vi satt vid matbordet för att äta berättade han att flera av Romklubbens företrädare hade suttit vid samma matbord som jag själv nu gjorde. Däribland Ashok Khoslas efterträdare vid ordförandeposten, en mästare i talets gåva med goda kontakter, nätverksproffset Anders Wijkman.

Vi hade också ett samtal om befolkningstillväxten. Det var tydligt att han delade den syn på människan som fanns i både elitkretsar och miljörörelse. Planeten skulle räddas från människans destruktiva kraft. Mänsklighetens största fiende var människan.

Under översättningsarbetet fick jag tillfälle att gå in djupare på några områden som jag inte haft möjlighet att belysa innan. Det gällde rötterna till klimathotet och de nätverk av organisationer och individer som hade agerat. Det gick att härleda en stor andel av de viktigaste företrädarna till University of Chicago, tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists och de forskare som medverkat i Manhattanprojektet. En gemensam nämnare är återigen Rockefellerklanen som både äger universitetet och som sedan start medverkat till att finansiera tidningen.

Jag gick igenom en stor del av tidningens utgåvor från 40- och 50-talet och de målsättningar som lyftes fram. Skaparna av atombomben gick efter att bomben detonerat ut och varnade för sin egen skapelse. Det hela gav dock möjligheter. För att garantera världsfreden och kontrollera hotet öppnades dörren för drömmen om en världsrepublik.

Den förste chefredaktören Eugene Rabinowitch menade att grundandet av tidningen var “en konspiration för att bevara civilisationen genom att skrämma människan till rationalitet”. För att illustrera hotbilden skapades Domedagsklockan. Från början handlade hotet om ett förgörande atomkrig. Jag kunde konstatera att samma aktörer tidigt gått ut och varnat för en klimatapokalyps. Här kan bland annat nämnas inspirationskällan till Dr. Strangelove, Edward Teller.

Idag står Domedagsklockan tre minuter från den globala katastrofen och atomkrigshotet är, från Bulletin of the Atomic Scientists sida, kompletterat med klimathot, bioteknologi, cyberteknologi/AI och geoengineering. Det är hotbilder som alla ber om sin lösning. Metoden följer en känd utpressningstaktik genom att skapa de hot som man därefter varnar för och slutligen erbjuder lösningen på. Det kan inte beskrivas som något annat än en djupt bedräglig maffiametod.

Här fanns även tydliga kopplingar till freds- och miljörörelsen. Båda rörelserna hade haft sin källa bland dessa aktörer och kom att tjäna som “nyttiga idioter” med att pådriva den inre kärnans önskemål. De hade förstås väldigt goda intentioner, men varnade för hoten utan att på allvar förstå vilkas ledband de gick i. Det var förstås inte den bild som fanns bland allmänheten eller inom själva rörelsen.

Min översättning blev dock inte färdigställd i detta läge. Mitt dåvarande samarbete gick inte åt det håll jag önskade. Istället tog jag i april 2013 kontakt med Svenolof Karlsson och frågade om han ville medverka till att ge ut en bok som kunde ”förändra världen”. Svenolof hade intervjuat mig tidigare och jag kände att han var både pålitlig och sympatisk.

Vi hade också mötts i München precis innan disputationen. Han hade gett ut ett stort ett antal böcker och var med detta ett givet val. Efter några månader hörde Svenolof av sig om att han hade finansiering från Per-Olof Eriksson till ett bokprojekt där mitt bidrag skulle passa in och vi började därefter skissa på ett upplägg. Vi träffades på Café Broadway i början av juni. Svenolof tog ansvar för projektet som helhet vilket var helt naturligt med tanke på hans långa erfarenhet.

Till projektet tillkom efter en tid även Marian Radetzki med två kapitel. Att jag medverkade i samma projekt som han sågs senare av flera kollegor som mycket upprörande.

Jag skrev om mitt kapitel från avhandlingen och stöpte om det i ett mer lättillgängligt format. Jag utvecklade även vissa delar utifrån det jag hade fått fram under översättningsarbetet.

I december 2013, samma vecka som boken släpptes, fick vi debattartikeln “Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin” publicerad i DN. Det innebar en inbrytning på en planhalva som under lång tid hade varit rigoröst skyddad från allt ifrågasättande av de krafter som livnärt sig på klimathotet.

Jag kunde nu få in de slutsatser jag hade förhindrats att sprida i samband med disputationen. Det blev en uppgörelse med domedagsindustrin som kom att röra om och orsaka heta känslor. Lite som att sätta foten i en myrstack. Den gav upphov till en armada med arga och hätska kommentarer. Däribland från min gamla institution. Dessutom uppstod stor komik när jag av vissa kommentatorer anklagades för att ha täta band med oljelobbyn och att artikeln liknade ett beställningsarbete från bröderna Koch.

Uppsalainitiativet (UI) och Olle Häggström blev också rejält uppretade (vilket inte är så konstigt med tanke på syftet med UI). Bland annat handlade det om att Häggström tyckte att vi skrivit artikeln på ett ohederligt sätt genom att det kunde uppfattas som att Hans Joachim Schellnhuber hade uttalat ett budskap om odemokratiska styrmetoder i klimatets namn. Schellnhuber hade varit deltagare på en konferens, The Great Transformation, där detta diskuterades.

Dock gjorde det hela att UI faktiskt kontaktade honom för att ta reda på hans ståndpunkt. Han nekade till detta men till historien hör att Schellnhuber deklarerat en önskan om en världsregering för att stävja klimathotet samt en form av ”väktarråd” bestående av globala ombudsmän som ska föra framtida generationers talan. Detta ställer också frågor om hur demokratiskt detta upplägg faktiskt är.

Numera är ju Schellnhuber även klimatrådgivare till självaste Påven. Han är också sedan en tid medlem av den alltid närvarande Romklubben. En tankesmedja som i Romklubbsrapporten “The First Global Revolution” skriver att demokratin inte längre är lämpligt för de framtida utmaningarna.

Nu uppstod plötsligt medial uppmärksamhet. Boken presenterades några dagar senare under ett presseminarium. Jag blev själv intervjuad av Sveriges Radios engelskspråkiga redaktion. Detta inslag sändes aldrig och jag fick aldrig veta varför. Snabbt hörde även SVT debatt av sig och ville ha med mig i programmet. Omständigheterna ville dock något annat. De hade tänkt placera mig i lag mot meteorologen Pär Holmgren och en företrädare för Greenpeace.

Det blev dock problem med genomförandet eftersom företrädaren från Greenpeace inte kunde ta sig i tid till Göteborg på grund av ett snöoväder gjorde det svårt för hennes flygplan att landa. Återigen komik med tanke på organisationens inställning till flygtrafik. I sista stund ställdes dock det hela in på grund av att FRA-frågan sågs som viktigare.

SVT hörde även av sig och ville få mig till studion veckan efter. Eftersom jag var inbokad för att bli intervjuad i “En bok, en författare” dagen efter tackade jag nej. Det var förmodligen klokt med tanke på det som hände i samband med mitt möte med Bodil Appelkvist vid inspelningen av nämnda program. För er som inte läst den historien så finns den här.

Debattartikeln kom även att uppmärksammas på ledarplats i bland annat DN, SvD och Norrköpings Tidningar. Reaktionerna var därefter blandade beroende på vilken ”sida” som läste den. I många fall föreföll det som att recensenterna inte hade läst boken och istället på förhand bestämt sig för att sabla ned innehållet. Bland annat så användes frekvent epitet som ”förnekare” och ”konspirationsteoretiker”.

Vi hade dock inte förnekat något i boken utan bara påpekat att de hot som presenteras för mänskligheten har en tendens att överdrivas. De flesta tidningar ignorerade boken helt och hållet. Hedervärt var ändå att Staffan Heimersson i Aftonbladet ansåg att det var höstens viktigaste boksläpp. Den öppna debatt vi efterlyste mötte hårdnackat motstånd men det gick nu att se sprickbildningar på de ”rättrognas” mur.

Priset var dock högt och jag fick en liknande reaktion från kollegiet när bok och debattartikel kom ut som när min avhandling låg uppe för bedömning. Det gjorde att den psykiska pressen under en tid blev tung att bära. Jag hade fått komma ut med mina slutsatser i ett större sammanhang men det skedde till priset av försämrade karriärmöjligheter och att dörrarna återigen stängdes.

Några månader senare hade jag inte längre någon tjänst på universitetet. Jag gav min kritiska miljökurs en sista gång. Många studenter visade uppskattning för att de inte matades med de sedvanliga flosklerna. Att vi kritiserade och ifrågasatte istället för att bara svälja. Flera av dem hade också läst Domedagsklockan.

Vis av erfarenhet vet jag att man alltid kommer igen. Tids kommer nya bataljer men motståndet är dömt att vekna allt mer samtidigt som den egna styrkan stärks. Min själ säljer jag aldrig ut.

Jag gjorde mitt arbete för att jag inte hade något alternativ. Det var en historia som var tvungen att skrivas. Resan var dock högst obekväm. Nu är underlaget insamlat och jag arbetar med att genomföra nya mål. Vi behöver en ny historia av mer positivt slag, där människan är en resurs och inte beskrivs som det stora problemet. Vi är lösningen. Jag vill arbeta för det och ber om ert stöd. Det handlar om vår frihet. Jag vill tacka alla vänliga själar som har bidragit hittills. Nästa gång ska jag berätta mer detaljerat om mina visioner…

Text: Jacob Nordangård, Klimatupplysningen.se