Jan Pilotti (leg läkare): Det gåtfulla medvetandet gäckar forskarna men det finns saker att ta fasta på

Medvetandeforskaren, läkaren och psykiatrikern Jan Pilotti menar att medvetandet är ett fenomen som inryms och verkar inom rumtidens fyra, eller ännu hellre, sex dimensioner bestående av tre rums- och tre tids-dimensioner. Tanken svindlar för den som lyssnar på Pilotti som rör sig i framkanten av forskningsfältet som studerar människans medvetande, där vår upplevelse av världen och oss själva börjar, slutar och kanske fortsätter därefter.

Text: Jan Pilotti leg läkare, ungdomspsykiater, fil kand. (matematik , teoretisk fysik), text uppd. kl 11:55, 7 juli 2015 | Denna artikel har tidigare publicerats i en kortare version i tidskriften Svensk Psykiatri (nr 1, 2015) | Bild: David Chalmers och Jan Pilotti

”Det finns inget som vi känner närmare än medvetna upplevelser, men det finns inget som är svårare att förklara.”

Så inleder filosofiprofessorn David Chalmers sin senaste bok om medvetandet: ”The Character of consciousness” (2010). Chalmers blev känd då han som ung okänd filosof 1994 vid starten av den internationella årliga tvärvetenskapliga konferensen om medvetandet ”Toward a Science of Consciousness” (TSC) satte fokus på medvetandeproblemets kärna, genom att skilja på ”the easy (lätta) problems” och ”the hard (svåra),problem”.

”The easy problems” är att förklara beteenden som hur vi kan tala och gå och kognitiva funktioner, som diskrimination, integration och verbala rapporter om våra medvetandetillstånd. Här räcker det med att förklara hur en funktion utförs genom att beskriva en lämplig hjärnmekanism. ”The hard problem” är att förklara själva den medvetna upplevelsen.

Även hjärnforskare som, liksom de flesta, är övertygade om att även den medvetna upplevelsen ska kunna förklaras med hjärnan skrev 2003:

”Ingen har kommit med någon rimlig förklaring till hur upplevelsen av det röda i rött skulle kunna uppstå genom hjärnans aktivitet”. ( Francis Crick och Christof Koch)

Enligt Chalmers är ”the hard problem” unikt genom att det går bortom förklaring av kognitiva och beteenderelaterade funktioner, då frågan kvarstår varför dessa funktioner skulle åtföljas av upplevelser. Därför kan inte de vanliga metoderna i kognitiv vetenskap och neuro- vetenskap förklara medveten upplevelse.

Medvetandeforskare från hela världen

Jag är nyss hemkommen från årets TSC konferens som i Helsingfors [junil 2015] samlade ca 600 deltagare och medvetandeforskare från hela världen. Även om framsteg görs, när det gäller förståelse av hjärnans funktioner genom alla moderna mätmetoder där vi även kan registrera från levande hjärnor och korrelera detta till medvetna upplevelser samt filosofiska klargöranden, finns ännu ingen samstämmig förklaring till medvetandet och hur det i grunden förhåller sig till de hjärnprocesser man kan mäta.

Även om denna konferens inte har ett fokus på parapsykologi så är det uppenbart att så länge man inte har en vetenskaplig förklaring till medvetandet kan man inte uttala sig om gränser för de fenomen som kan uppträda.

Det är därför minst sagt beklämmande när, i en artikel i SvD Kultur 8 juni [2015], som förtjänstfullt presenterar professor Etzel Cardeñas vetenskapliga forskning gällande parapsykologiska fenomen, ordföranden i skeptikerföreningen Vetenskap och folkbildning, Linda Strand Lundberg menar att:

”.. det är ett slöseri med forskningstimmar. Att försöka forska om fenomen som förmodligen inte finns”.

Vad har hon för vetenskaplig grund till detta påstående? Hon påstår att det efter 100 års studier inte finns ett enda bevis för att paranormala fenomen existerar. Detta är inte uppenbart sant då de finns olika tolkningar av fenomen och vetenskapliga data. Jag återkommer till denna svåra fråga nedan.

Och det tycks djärvt utan säker klärvoajant prekognitiv grund att uttala sig så kategoriskt om vetenskapens framtida upptäckter. Eller anser sig Linda Strand Lundberg besitta denna just parapsykologiska förmåga att se vad som ska hända i framtiden? I så fall finns ju fenomenet. Det tycks som Linda Strand Lundberg och Vetenskap och folkbildning inget lärt sig av revolutionerna inom fysiken.

Max Planck avråddes från studera fysik av en fysikprofessor som ansåg att fysiken som vetenskap i stort sätt var färdig det saknades bara några decimaler. Kanske uttryckte sig även den professorn så att det därför var slöseri med forskningstimmar. Dessbättre följde Planck sin egen väg och hans arbete blev startpunkten till en av de största revolutionerna i fysikens historia, kvantmekaniken, som tvingat vetenskapen att radikalt ändra synen på verkligheten – vad som kan förutsägas, icke-determinism kontra determinism, – verklighetens natur, partikel eller våg, eller som de

Brogiles ursprungliga insikt att det alltid rör sig om både partikel och våg– där de Brogiles bild var en partikel som guidas av en våg. Om detta skriver en av de främsta moderna kvantfysikerna John S Bell:

”Är det inte klart av litenheten hos ljusfläckarna (scintillation) på skärmen att vi har att göra med en partikel? Och är det inte klart av diffraktion och interferensmönstren att partikelns rörelse dirigeras (directed)av en våg? De Brogile visade i detalj hur rörelsen hos en partikel, som bara går igenom ett av två hål i skärmen, kan påverkas av vågor som utbreder sig (propagate) genom båda hålen. Och så påverkar partiklen att den inte går dit vågorna tar ut varann utan attraheras till var de samverkar. Denna idé tycks mig så naturlig och enkel, för att lösa vågpartikel dilemmat på ett så klart och vardagligt (ordinary) sätt, att det är ett mysterium för mig att den så allmänt ignorerades” (Speakable and Unspeakable in Quantum Mechanics, 2004, min översättning)

Men det var faktiskt ännu mer grundläggande problem som krävde en vetenskaplig revolution.

Atomens kollaps

Den klassiska fysiken, dvs. Newtons mekanik och Maxwells elektrodynamik kunde inte ens förklara hur materiens beståndsdelar atomerna kunde vara stabila och inte kollapsade.

Det var lättare för grekerna som antog att atomerna var odelbara men efter att Thomson 1897 upptäckt elektronen blev det svårare. Då man kan framkalla statisk elektricitet med gnidning finns dessa negativt laddade elektroner i all materia och därmed i alla atomer, men då materien för det mesta är neutral måste det i atomerna finnas lika mycket plusladdning. Thomsons första ”plum-pudding” modell löste detta elegant. De negativa elektronerna var som russin i en kaka av positiv laddning, men då Rutherford besköt guldatomer med en positivt laddad partikel visade experimentet helt klart att all positiv laddning måste finnas i ett litet centrum, atomkärnan, som var 10000 ggr mindre än atomen, men då skulle de negativa elektronerna attraheras till den positiva kärnan och atomen kollapsa.

I vårt solsystem har vi också attraktion mellan solen och planeterna men det som gör att planeterna inte dras in till solen är att de går i en krökt bana som enligt Newtons mekanik ger en utåtriktad centrifugalkraft som balanserar solens dragningskraft. Så då uppstod ”solsystemmodellen för atomen”, dvs. de negativa elektronerna snurrar likt planeter runt den positiva kärnan, och kärnans elektriska dragningskraft balanseras av en utåtriktad centrifugalkraft. Men tyvärr fungerade inte det heller.

Ty Maxwells elektrodynamik visar att en elektron i en krökt (och enligt Newton då accelererad) bana sänder ut energi. Så elektronen skulle i en spiralrörelse nå kärnan och atomen åter kollapsa. Detta grundläggande för vår förståelse av materien, atomens stabilitet, kunde inte förklaras i den klassiska fysiken!

Bohrs atommodell – ett brott mot klassisk fysik

Bohr funderade över problemet med atomens stabilitet. Den stora mängden data från atomspektra visade att varje atom bara sände ut ljus med vissa våglängder eller vissa frekvenser, vilket talade för att energiutbytet mellan atomer och ljus inte kunde anta vilka värden som helst. Bohr lyckades med sin matematiska modell för väteatomen förklara de experimentellt kända värdena för de olika ljusspektra, spektralserier, som väteatomer kunde sända ut. Teorin var ett stort framsteg och kunde även ge ett korrekt värde på en tidigare bara experimentellt uppmätt konstant. Men Bohr använde till synes just den ”solsystems” modell som inte stämde med Maxwells elektrodynamik.

Bild: Niels Bohr – Wikimedia Commons

Detta löste Bohr genom att proklamera att för just vissa speciella elektronbanor gällde inte Maxwells elektrodynsmik dvs. att de sände ut energi kontinuerligt utan dessa var stabila. Så atomernas stabilitet kunde endats förklaras genom att man fick inse att Maxwells elektrodynamik som man trodde gällde generellt inte gäller för fenomen i atomvärlden!

Och detta är den väsentliga lärdomen: när vetenskapen närmar sig nya fenomen kan man som första ansats pröva om det som visat sig gälla på tidigare områden kan gälla även för de nya men måste vara fullt beredd att det kan kräva helt andra förklaringar.

Så är det med största sannolikhet med medvetandeforskningen vars tillstånd i dag mycket väl kan jämföras just med fysikens i slutet på 1800-talet. Man hade en mycket stor mängd data om ”atomernas fingeravtryck” dvs. den grupp av specifika frekvenser (våglängder) som varje atom/molekyl kunde sända ut/absorbera.

Man hade även semiempiriska, men exakta matematiska formler för hela serier av dessa våglängder men ingen som helst förståelse eller förklaring till grunden för dessa. Den kom som ovan beskrevs först för väteatomen genom Bohrs atommodell och mer generellt genom kvantmekaniken. Så alla data blev begripliga först efter en revolution där man var tvungen att ändra på grundläggande antaganden om verklighetens natur.

Jag tror precis detsamma gäller för att vi ska kunna förklara medvetandet vetenskapligt. Hade det gått lösa medvetandets gåta med dagens antaganden hade problemet varit löst för länge sedan. Det krävs något nytt revolutionerande för att förstå medvetandet och det är i detta ljus man bör se den parapsykologiska forskningen. Vad kan det vara vi måste våga ändra på? Det är precis det som är den kreativa utmaningen i all forskning och inte minst när det gäller den stora gåtan om medvetandet.

Med utgångspunkt från dagens forskningsfront kan ändå några spekulativa idéer väckas. Problemet kan belysas av ett citat, som tillskrivits både Einstein och Bohr, men på denna punkt var de nog överens. ”Om en idé från början inte anses som absurd finns det inget hopp för (den)” att den ska kunna lösa några gamla svåra problem. Problemet är dock att alla absurda idéer inte är bra.

Vid förra årets 20 årsjubileum av TCS i Tucson Arizona fick Chalmers hård kritik av filosofen Daniel Dennett som menar att ”the hard problem” är en illusion och att det på 20 år inte tillfört något nytt. Dennett har ”förklarat medvetandet”, (”Consciousness Explained” 1992) och påstår att medveten upplevelse är en illusion. Han undersöker sina egna upplevelser och finner inget annat än funktioner att förklara. Chalmers menar att detta ”begs the question”, dvs utgår redan från att man vet det man ska förklara, och påpekar att Dennett systematiskt beskriver funktioner men ej medvetna upplevelser, t.ex. ”förmågan att röras till tårar”, men inte upplevelsen av ledsenhet. Chalmers anser att Dennetts ”förklaring” snarare är en bortförklaring.

Filosofen John Searle tog däremot som axiom att medvetandet existerar och alls inte är en illusion, att alla medvetna tillstånd orsakas av neurobiologiska processer (men han förklarade inte hur) och att han kan bevisa att epifenomenalismen( medvetandet skapas av hjärnan men kan inte påverka hjärnan) är falsk då han genom en mental viljeakt kan lyfta sin arm. Det första håller det flesta med om. Det tredje är dock inget bevis mot epifenomenalismen, för det kan hävdas att det är en och samma hjärnprocess som orsakar både den mentala upplevelsen av viljan och armens rörelse.

Chalmers menar att alla reduktionistiska förklaringar kommer till korta, ”då dessa i princip endast kan förklara struktur och funktion”, medan det krävs mer än detta för att förklara upplevelser. Han föreslår därför att medveten upplevelse ses som en fundamental egenskap hos verkligheten liksom massa, laddning och rum och tid. Chalmers tror lösningen kommer vara dualism eller panpsykism om dessa kan lösa kausalitets- resp. kombinationsproblemet. Dualismens problem är att den fysiska världen redan verkar kausalt sluten varför det inte skulle finnas någon plats för mental kausalitet.

Detta kan enligt Chalmers lösas genom att kvantmekanikens vågkolaps skulle kunna påverkas av medvetandet. Panpsykismen, t ex i Russells monism där materians innersta kvalité är fenomenell eller protofenomenell (förstadier till medvetande), har problemet hur ”många små medvetanden” kan bli ett sammanhängande medvetande.

Deepak Chopra menade att detta problem kan omvändas, och kanske göras lättare, genom att utgå från den Vediska synen som antar att medvetande är tillvarons grund och att individuella medvetanden skapas ”top-down” från ett djupare kosmiskt medvetande.

Svensken Max Tegmark, nu fysikprofessor i USA, framförde hypotesen att medvetandet kan förstås som ett tillstånd av materia, ”perceptronium” i en generalisering av Tononis IIT (se nedan) till godtyckliga kvantsystem. Även den finlandssvenske filosofen Paavo Pylkkänen, som i år var huvudman för konferensen i Helsingfors, tog upp kvantmekaniken men utifrån David Bohms ontologiska tolkning. Där antas den kvantmekaniska vågfunktionen beskriva ett objektivt verkligt fält som guidar partiklar genom att fältet innehåller aktiv information.

Bohm skissade på en teori där kvantteorin generaliserades så att den även kan förklara hur den mera subtila mentala information aktivt kan påverka den mer manifesta fysiska nivån. Detta kan belysa det mentalas kausala kraft, men Pylkkänen framhåller att det inte enkelt kan förklara medvetna upplevelser. (”Mind, matter and the implicate order”, 2007)

Bild: David Bohm – Wikimedia Commons

Vi årets konferens ökade spänningen mellan filosoferna. Alyssa Ney och David Papineua gav goda argument för att det inte behövs någon mental orsak och att då vi hittills kunnat förklara alltmer, t.ex. livet, med vetenskap/fysik så bör vi vara optimister att det kommer gå även med medvetandet, dvs de försvarade en fysikalistisk syn. Men det gav inte ett enda konkret argument för hur medveten upplevelse skulle kunna förklaras, utan måste enligt min mening räknas till den stora grupp av löftesmaterialister.

David Chalmers sa efteråt till mig att rubriken för deras anföranden visserligen var ”medvetandets metafysik”, men det blev bara det omedvetnas metafysik.

Philipp Goff däremot argumenterade mycket klart för att just medvetandets självklara existens blir till tvingande villkor – varje teori om den fundamentala vekligheten måste beskriva åtminstone några begrepp för upplevelser, ”phenomenal concepts”, för att kunna tas på allvar. Han menar därför att det finns starka skäl emot en ren fysikalism, dvs. att den fundamentala verkligen fullt ut skulle kunna beskrivas med fysikens matematiska språk (”mathematico-nomic vocabulary”).

Han betonade också den unika historiska situation vetenskapen nu befinner sig i: en fysik som kan förklara stora delar av materiella fenomen, stor kunskap om hjärnan och en stor mängd neurofysiologiska data som korrelerar till medvetna upplevelser, samt mer genomarbetade filosofier även om de delvis är motsägande. Så han är optimistisk men det behövs rejält arbete i filosofi, metafysik, för att formulera teorier om den fundamentala verkligheten som omfattar både materia och medvetande.

Tononis integrerade informations teori [IIT]

Den mest utarbetade teorin har lagts fram av psykiatern Giulio Tononi och presenterades på TSC 2014 tillsammans med hjärnforskaren Christof Koch. (se även Vetenskapens värld)

Trots alla stora framsteg med moderna avbildningsmetoder av levande hjärnor ger detta enbart korrelationer mellan medvetna upplevelser och hjärnprocesser och det räcker inte. Det kan t.ex. inte ens förklara varför storhjärnsbarken kan alstra medvetande medan lillhjärnan, som har fler hjärnceller och tycks minst lika komplex, inte gör det. Verklig förståelse av medvetandet blir möjlig endast om empiriska studier kompletteras med teoretisk analys med axiomatisk deduktiv metod, i analogi med situationen i fysiken som beskrivits ovan.

Tononi menar att medvetandet inte kan härledas från hjärnan och att detta inte bara är ett ”svårt problem” utan omöjligt. Men det blir lättare om startar med medvetandet och identifierar dess väsentliga egenskaper och sedan frågar sig vilka fysiska/materiella (”physical”) mekanismer som möjligen kan förklara dessa egenskaper.

Han utgår från medvetandet som primärt och identifierar fem fenomenologiska axiom för upplevelser och härleder från dessa motsvarande postulat för de underliggande fysiska/materiella (”physical”) mekanismerna.

Axiomen är sanningar om våra egna upplevelser som antas vara självklara:

• Existens: ”… att min upplevelse här och nu existerar är det enda faktum jag kan vara absolut säker på.”
• Komposition: Medvetandet är strukturerat, varje medveten upplevelse är sammansatt av många fenomenologiska distinktioner, t.ex. en röd triangel till vänster.
• Information. medvetandet är differentierat; vid varje tidpunkt är upplevelsen specifik och skiljer sig från andra möjliga upplevelser.
• Integration: Medvetandet är enhetligt, t.ex. upplevelsen av en röd triangel kan inte delas upp i en grå triangel och ett okroppsligt rött..
• Exklusion: Medvetandet är singulärt. ”Mina upplevelser flyter med en särskilt hastighet där varje upplevelse omspänner en hundradels millisekund och det finns inga överlagrade upplevelser som flyter snabbare eller långsammare”.

Utifrån dessa fenomenologiska axiom formuleras fem postulat, gällande krav som måste uppfyllas av fysiska/materiella (physical) system för att kunna förklara upplevelser, i informationsteorins logiska och matematiska begrepp.

Tononi menar att teorin, Integrated Information Theory (IIT) i princip kan beskriva både kvantitet och kvalitet (kvalia) för enskilda upplevelser och ger även en kalkyl för att räkna ut detta. Denna del av teorin är ganska komplicerad men Tononi har också presenterat sin syn i en spännande litterär form (PHI: ”Voyage from the Brain to the Soul”, 2012).

Tankeexperiment

För att motivera sin teori gör Totoni två tankeexperiment. Han jämför en fotodiod och vår medvetna upplevelse av mörker eller ljus. Fotodioden kan bara särskilja mellan mörker eller ljus, vilket ger 1 bit information. Vi upplever inte bara mörker och ljus utan kan även skilja på färger, former och alla rutor i alla filmer som produceras. Vi skiljer ut vår upplevelse av mörker eller ljus ur en mycket större mängd vilket ger upphov till en större mängd informations bitar. Vad säger det om medvetandet?

Tononi gör det rimliga antagandet att en fotodiod inte är medveten, i varje fall inte i samma grad som vi. Han menar då att det är mängden av information som är en avgörande grund för (graden av) medvetandet. Men det räcker inte med information vilket han visar med tankeexperimentet att jämföra en digitalkamera med mänskligt medvetande.

En kamera med 1000000 fotodioder kan svara mot 2 upphöjt till 1000000 olika mönster (> 10 upphöjt till 300 000 dvs. 1 med 300000 efterföljande nollor) vilket kan skilja på alla filmrutor i alla filmer, men inte heller kameran är medveten (som vi). Så vad säger detta om det mänskliga medvetandet? Fotodioderna i kameran fungerar helt separat, de kan korrelera med lika många mönster även om de är särade som på en lång linje.

Det mänskliga medvetandet utmärks däremot av ett perspektiv, dvs. all information integreras till en upplevelse från en utgångspunkt. Så medvetande utmärks just av integrerad information. Tononi hävdar också att medvetandet är integrerad information. Filosofen Ned Block anser dock att IIT är en teori för kognition och inte för medvetna upplevelser och alltså inte löser ”the hard problem” och får medhåll av Chalmers.

IIT är ändå ett mycket viktigt steg till en vidareutveckling av medvetande eller egentligen hjärnforskningen: den kan förklara flera kända fakta, t.ex. varför storhjärnan kan korreleras till medvetande men inte lillhjärna och kan göra testbara förutsägelser. Teorin rättfärdigar även en del intuitiva föreställningar som förknippas med panpsykism: att medvetandet är en inneboende fundamental egenskap, att det är graderat, att det är vanligt förekommande hos biologiska organismer och även att en del mycket enkla system kan ha någon medveten kvalité. Men IIT skiljer sig från panpsykismen genom att det följer att inte allt är medvetet, t.ex. en hög sand.

Den axiomatiska metoden är också viktig i vidare perspektiv. Den visar tydligt på implicita antaganden, föreställningar som tas för självklara, men inte redovisas som axiom, fast det alls inte är så självklara. Koch och Tononi:”

Jag vet att jag är medveten: Jag ser, hör, känner någonting hör inuti mitt huvud.” (kurs. i org.)

Den första delen håller de flesta för sant. Men när det gäller sinnesupplevelser talar dessa direkt mot den andra delen, vilket klart argumenteras för i inom externalism, the spread mind och neorealism. Jag har heller aldrig haft en sinnesupplevelse som jag lokaliserat till insidan av min skalle och jag tvivlar på att någon annan haft det. ”The Grand old man” inom neurofysiologin Bejamin Libet skriver också att denna projektion till omvärlden är mysteriös.

Detta är ett faktiskt fenomen som de flesta, inklusive Vetenskap och folkbildning helt bortser ifrån. Jag håller helt med om att spektakulära påståenden kräver starkt stöd, som t.ex. upprepningsbara experiment. En av de mest upprepningsbara upplevelser som jag, och jag vågar påstå alla har, är att när vi öppnar ögonen ser vi alla materiella objekt i rummet omkring oss, inte i ögonen eller hjärnan. Det spektakulära påståendet är att påstå att dessa upplevelser finns inne i hjärnan. Det är alltså de som hävdar detta spektakulära påstående som har bevisbördan och de har på många hundra år inte presterat ett enda bevis för detta!

–Men påverkan på hjärnan påverkar upplevelsen.

–Jo, men det är en korrelation som varken bevisar orsak eller ännu mindre var upplevelsen är lokaliserad – jämför med hur tryckande på fjärrkontrollen ändrar programmet på TV:n.

Men om nu sinnesupplevelser inte är i huvudet utan i kroppen eller rummet omkring oss, var är då känslor, minnen och tankar lokaliserade? Inte i rummet nu!

Bild ovan: Consciousness and dimensions, Börje Peratt

Känslor är mycket kroppsliga och kan nog ses som tillstånd i hela kroppen. Utifrån en realistisk syn på verkligheten, dvs. där existens inte beror på observatören, kan man inom den speciella relativitetsteorin strängt visa, att rumtiden är ontologiskt fyrdimensionell, dvs. tiden existerar som en fjärde dimension där allt som hänt och ska hända finns kvar och redan finns.

Det mentala, dvs. medvetna upplevelser som inte är sinnesupplevelser kan som i neorealismen och spread-mind, beskrivas som funktion av: ”tidsligt utsträckt omgivning utanför hjärnan” och detta kan vi också veta av våra egna direkta upplevelser av förändring, rörelse och särskilt tydligen när det gäller musik, vilket Paavo Pylkkänen betonar: vi hör inte en ton, sedan en ton, sedan en ton – utan musik är att vi hör en melodi som är utsträckt i tiden och vårt medvetande är utsträckt i tiden

Detta blir än mer påtagligt i nära döden upplevelser där många personer beskriver att de sett hela eller stora delar av sitt liv på en gång, som en enda bild. Morjani.

Lisa Strand Lindberg påstår att det efter 100 år inte finns ett enda bevis för att paranormala fenomen existerar. Hur är det då med utomkroppsliga upplevelser, som ofta förekommer nära döden och i flera andra sammanhang? Men dessa kan till viss del framkallas med hjärnpåverkan, och kan förklaras av förändringar i hjärnan – tycks det. Denna förklaring förutsätter just det vi inte vet något om – hur en hjärna kan skapa upplevelser överhuvudtaget.

Och att säga att vi vet att det är hjärnan som skapar upplevelser, men att vi ännu bara inte vet hur är inte en vetenskaplig utsaga utan en ren trosuppfattning.

För vetenskap räcker det inte med några påståenden om ”att” utan vetenskapens uppgift är att förklara hur- och någon sådan förklaring av hur hjärnan skulle kunna skapa medvetna upplevelser finns inte – i varje fall inte ännu. Då är det enligt min mening helt i enlighet med vetenskap, då vi hittills inte löst medvetandets problem, att också som en helt legitim vetenskaplig hypotes ta utomkroppsliga upplevelser för vad de synes vara, att medvetna upplevelser kan existera och även innehålla verifierbara detaljer från vår fysiska verklighet men från en punkt skild från kroppen och hjärnan och därför även möjligt oberoende av hjärnan.

Koch och Tononi däremot gör också, som nästan alla, det implicita antagandet att alla medvetna upplevelser har neurofysiologiska korrelat. Detta kan naturligtvis tas som ett rimligt axiom, men det är inget empiriskt faktum och kanske inte så självklart som det verkar. Det enda vi vet är att det för våra vanliga upplevelser finns korrelationer med hjärnprocesser.

Slutsatser

Det är inte uppenbart självklart, speciellt om medvetandet tas som fundamentalt, att det inte kan finns medvetandetillstånd som kan sakna korrelat i hjärnan och som ovan anförts gällande utomkroppsliga upplevelser att se dessa som ett visst stöd, men naturligtvis inte ”bevis,” för att en viss mängd upplevelser kan existera utan neurologiskt korrelat.

Jag tror det kan vara möjligt att integrera ett sådant alternativt axiom med Tononis postulat om de generaliseras till att gälla även för ”fysikaliska system”, i en vidare mening i rumtidens fyra eller sex dimensioner, tre rums- och tre tids-dimensioner. En sådan syn på medvetandet presenterade jag på TSC 2014 och även nu i år och beskrivs utförligt i kapitlet: ”Conscious Spacetime. An outline to experiential monism” i denna kommande boken ”The mysteries of Consciousness. Essays on Spacetime, Evolution and well-being”. Ed. I. Fredriksson, McFarland summer/autumn 2015.

Vid den avslutande plenardiskussionen 2014 och på seminarium i år togs upp att enligt fysiken, som beskrivit ovan, är den fyrdimensionella rumtiden statisk, ”allt är redan färdigt”, men vi upplever ändå ett nu och förändring.

Professor Jonathan Schooler menar att det talar för finns ytterligare en tidsdimension, en subjektiv tidsdimension som beskriver hur vi rör oss i den objektiva tiden. Här har nog hjärnan sin viktiga funktion som en ”tidsmaskin” som begränsar oss till nuet och möjliggör upplevelsen av förändring i vår resa genom rumtiden. Vi kan också resa bakåt i tiden, när vi minns, och snabbare framåt när vi planerar och fantiserar om framtiden.

Platons definition av tid som en ”rörlig bild av evigheten” förefaller spegla denna subjektiva tid. Kanske närmar vi oss svaret på medvetandets gåta?

Enligt hjärnforskaren och nobelpristagaren Roger Sperry har svaret också en vidare betydelse och som inte utesluter det som kallas parapsykologi: ”Sociala värden beror direkt eller indirekt på om vi t.ex. tror att medvetandet är dödligt, odödligt, reinkarnerat eller kosmiskt och om vi uppfattar medvetandet som lokaliserat och bundet till hjärnan eller väsentligen universellt, etc..”

Text: Jan Pilotti leg läkare, ungdomspsykiater, fil kand. (matematik , teoretisk fysik)

Relaterat

The Science of Consciousness (TSC 2016) Tucson, Arizona, April 2016

Jan Pilottis hemsida: drpilotti.info

Börje Peratt: På väg mot en vetenskap om medvetande?