NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Strax före skolavslutningarna förkunnade Bergwallkommissionens ordförande, professorn Daniel Tarschys, att alla hade klarat examinationen. Det påminde om den gamla prövningen vid studentexamen. Förr höll man avgörande och avslutande muntliga förhör i närvaro av särskilt inkallade professorer och sensorer. De som inte godkändes, inte fick den vita mössan, visades lidande ut genom en bakdörr.
Text: Svante Thorsell, Advokatsvantethorsell.se | Artikeln har tidigare publicerats i Dagens Juridik 2015-09-02
När jag tog studenten på detta sätt hade jag en annan Tarschys som examinator – språkdocenten Bernhard Tarschys. En snäll man också han.
Med skolgård full av släkt och vänner öppnade rektorn så fönstret, tittade ut mot de festsugna och förkunnade ”alla klarade sig”. Jublet steg på skolgården, trumpetandet och trumslagen visste inga gränser. Kanske var det tack vare docent Bernhard Tarschys som alla studenter klarade sig?
I dessa studenttider förkunnande professor Daniel Tarschys att ”alla klarade sig” i Bergwallutredningen. Så skönt – även om det inte blev något jubel på skolgården, eller i media. Visserligen var några nära underkänt, men ändå tycktes denna professor Tarschys mena att här finns fel, misstag och brister – men inga systemfel (i direktiven kallade strukturfel) – i vart fall är det inte vår uppgift att döma eller utkräva ansvar, säger han. Kanske inte ens att sätta betyg?
Betänkandet är fullt av kritik – men ingenting allvarligt säger kommissionens ledamöter. Docenten Bernhard Tarschys var min examinator när jag tog studenten för länge sedan, hans son Daniel Tarschys är examinator i quickprövningen 2015.
Att utropa att ”alla klarade sig” som slutsats är att vara mer än lovligt snäll. Debatten om åsiktskorridoren och så kallade whistleblowers visar på konsekvenserna när tystnaden får råda. Om detta skrev Peter Wolodarski en krönika – om den svenska bristen på ansvarsutkrävande i DN den 6 juni.
Juristprofessorn Christian Dahlman hakade på i DN-debatt den 8/6 att ”Bergwallkommissionen förbiser de stora bristerna i domstolarnas bevisvärdering” Han forrtsätter: ”Kommissionen har dock valt att lyfta fram de fel som begicks av åklagare, polis, psykologisk expertis och försvarsadvokat, och tona ner de bevisvärderingsfel som gjordes av domstolarna. Detta är olyckligt. Om rättsväsendet skall lära sig av de misstag som begicks måste vi också tala om de fel som gjordes av domstolarna”.
Innan Bergwallkommissionen var tillsatt tog jag initiativet till en då ny debatt. I Advokaten (se även GP) i september 2013 skrev jag att det nu är viktigast att granska dem som dömt:
”I sju domar från 1994 – 2001 har sex tingsrätter dömt Thomas Quick till ansvar för åtta mord. Allvarlig kritik har riktats mot åklagarens, polisens och advokatens insatser. Men domarnas insatser har inte uppmärksammats. Det finns fog för att granska dessa om vi har att göra med seriedomar snarare än seriemördare”, skriver jag och fortsatte:
”Åklagare, poliser och försvarare har begränsade maktbefogenheter enligt rättegångsbalken. Deras uppgifter är uteslutande att ge rätten ett gott underlag för sin prövning. Herrarna van der Kwast, Penttinen och Borgström har inte fällt Quick för åtta mord – det har sex tingsrätter gjort.”
Artikeln är tyvärr rykande aktuell också idag. Daniel Tarschys betänkande är i många stycken mästerlig i sin diagnos och når ibland samma höjder som Mats Svegfors granskning av fallet Osmo Vallo, men saknar Svegfors skarpa kritik. Ingående redogör man för domstolsprövningarna men domarna undgår allvarlig kritik – desto större skuld spiller därmed över på dem som stått framför skranket.
Kommissionen hittar fel och brister, misstag och manipulativa beteenden – bra, men inga systemfel och den kräver inte ut något ansvar.
Det svåra är att om alla klarar sig för att vi vill vara goda som Daniel Tarschys så godkänns alla i studentexamen och alla får fortsätta med sina offentliga tjänster som om ingenting har hänt – fast allting har hänt, och alla går till jobbet som vanligt. Men är det så bra?
Martin Luther King sa:
”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”.
Text: Svante Thorsell, Advokatsvantethorsell.se
Relaterat
- Läs mer om/av Svante Thorsell
