NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Tjänstemannaansvaret är inte avskaffat, vilket riksdagsledamöterna och SD-politikerna Paula Bieler och Markus Wiechel påstod i sin riksdagsmotion, inlämnad till Riksdagen den 6 oktober 2015. Brottsbalkens 20 kapitel om tjänstefel existerar fortfarande och är till etthundra procent giltig. Det skriver Michael Zazzio i en debattartikel.
Text: Michael Zazzio, ordförande i föreningen SARA, juridiskt sakkunnig i NHF Sweden. uppd. kl 10:45, 15 okt 2015
Visst är det så att den reviderades år 1974 (den reviderade verisionen av lagen kom att gälla från och med den 1 januari 1975) men i stort sett alla lagar revideras och skrivs förr eller senare om. Tjänstefelslagstiftningen finns dock kvar och maximistraffet för ett grovt tjänstefel är fortfarande sex års fängelse. Det som saknas i svensk lagstiftning är ett tjänstemannaansvar för de folkvalda politikerna i beslutande församlingar. Där är de inte juridiskt ansvariga för sina beslut, hur märkligt det kan låta.
Det är inte ovanligt att myndighetsutövare inte kan eller ens känner till den lagstiftning som de skall verka under och utöva tillsyn utifrån.
Dagligen begås det mängder av tjänstefel av svenska myndighetsutövare som överträder sina befogenheter och begår brott i sin myndighetsutövning. Många sådana brott är av mycket allvarlig karaktär och drabbar oftast tredje man – de vanliga medborgarna.
- Myndighetsutövningen i Sverige styrs exempelvis av förvaltningslagen och myndighetsförordningen, men myndighetsutövare har även att rätta sig efter brottsbalkens 20 kapitel och alla andra kapitel i samma balk.
- Domstolarnas tjänstemän har att rätta sig efter rättegångsbalken.
- Vårdpersonal har att rätta sig efter hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen, patientlagen och sekretesslagen.
- På samma sätt har de olika myndigheterna att rätta sig efter den speciallagstiftning som omgärdar deras verksamhet.
Varje myndighet har även upprättat en intern arbetsordning som skall följas av personalen och som beslutas av respektive generaldirektör eller motsvarande tjänsteman, vilken även den omfattas av samma arbetsordning och inte får bryta mot den.
Det finns ett otal andra lagar och författningar som styr myndighetsutövning – lagen om offentlig upphandling, för att nämna en. Myndighetsutövarna måste följa de lagar som styr deras verksamheter och de åtnjuter inte på något sätt någon juridisk immunitet.
Problemet med svenskt rättsväsende är att åklagarna tar alldeles för lätt på brott som sker i myndighetsutövning. Det florerar en form av kamaraderi inom offentlig verksamhet och eftersom åklagare är statsanställda, så tenderar polisanmälningar och redan inledda förundersökningar mot myndighetsutövare att läggas ned på ett tidigt stadium.
Justitieombudsmannen och justitiekanslern agerar på exakt samma sätt som åklagarna. Uppenbara lagbrott och allvarliga förseelser leder sällan ens till någon reprimand och allmänna åtal för tjänstefelsbrott är synnerligen sällsynta.
Polis, åklagare, JO och JK utgör således en rättssäkerhetsrisk – de sätter rättssystemet ur spel och är per definition rättshaverister, eftersom de agerar aktivt för att brottsliga myndighetsutövare skall undkomma lagens långa arm.
Polis, åklagare, JO och JK begår därmed själva brott – skyddande av brottsling samt underlåtelse att avslöja brott, vilket är allvarliga brott med fängelse på straffskalan. I de fall då åtal väcks förekommer det att myndighetsutövare begår mened för att skydda andra myndighetsutövare och domstolarna ser mellan fingrarna med det.
Olika befattningshavare inkluderat generaldirektörerna på de olika myndigheterna begår brott för att dölja att brott begås. En generaldirektör på Socialstyrelsen vägrade till exempel att polisanmäla en professor (ett vetenskapligt råd i önh-sjukdomar) som begick jävsbrott och som dessutom erkände att han hade gjort det (han hade till Socialstyrelsen själv anmält den hälso- och sjukvårdspersonal som han själv sedan utredde på myndigheten). När det uppdagades att han inte hade uppgett det i sin jävsdeklaration, så avfördes han från det specifika utredningsuppdraget, men fick fortsätta som vetenskapligt råd på myndigheten.
Att riksdagsledamöterna och SD-politikerna Markus Wiechel och Paula Bieler inte kan den aktuella lagstiftningen och skriver en motion om att ”återinföra” det tjänstemannaansvar som faktiskt finns kvar och existerar, visar att åtminstone en del av våra folkvalda politiker, de som har valts för att stifta våra lagar, inte ens känner till just de lagar som för tillfället är gällande.
Markus Wiechel och Paula Bieler är bland riksdagspolitikerna dock inte ensamma om att uppvisa okunskap på det ena eller andra området. Det finns mängder av exempel på politiker som okunnigt diskuterar olika företeelser utan att ha en aning om vad det är som för tillfället gäller eller vad det ens handlar om.
Riksdagspolitikerna som grupp har många gånger underlåtit att stifta lagar som harmoniserar med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna eller de av Sverige ratificerade FN-konventionerna, trots att Sverige som nation har förbundit sig att följa dessa.
Våra svenska riksdagspolitiker struntar även i att korrigera lagar så att de inte bryter mot någon av våra grundlagar eller mot Europakonventionen angående de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (lag 1994:1219).
Kort sagt så begås det mängder av felaktigheter i riksdagen och utredningstjänsten på riksdagen (den utredningsorganisation som skall förse politikerna med korrekt information) skriver ibland in fatala misstag i sina promemorior och vägrar sedan av prestigeskäl att korrigera dem när felaktigheterna väl uppdagas.
Den verksamhet som bedrivs på riksdagen och de svenska myndigheterna bedrivs inte fullt ut på något kompetent sätt och det finns mycket att önska av svensk offentlig verksamhet.
Text: Michael Zazzio, ordförande i föreningen SARA, juridiskt sakkunnig i NHF Sweden
