Emanuel Swedenborg (1688-1772) har liknats vid renässansmänniskan Leonardo da Vinci och är lika känd som Carl von Linné internationellt sett. Första delen av sitt liv ägnade han åt naturvetenskapen, den andra åt att utforska de andliga dimensionerna som andeskådare.
Text: Kersti Wistrand | Emanuel Swedenborg – Målning av Carl Frederik von Breda (1759-1818)
Swedenborg efterlämnade vid sin död en imponerande mängd böcker av synnerligen hög kvalitet motsvarande 14 000 sidor, författade av honom själv. Dessutom fann man 28 000 opublicerade sidor i manuskriptform. Allt var på latin utom Drömdagboken som han skrev för sig själv. Det mesta av det som var utgivet handlade om olika naturvetenskapliga ämnen, men där fanns även 25 volymer av teologi samt dagböcker.
Swedenborg lanserade tidigt tankar om materiens natur och universum. Han var visionär och förutsåg kosmologiska teser som skulle formuleras i sina helhet många decennier senare. Det gällde t.ex. att solens massa är ursprunget till planeterna i solsystemet. Han försökte också finna själens placering i människokroppen genom dissektioner, och insåg därvid tidigt körtlarnas, speciellt hypofysens, betydelse och hade en teori om skillnaderna mellan vänster och höger hjärnhalvas olika funktioner som blev banbrytande. Han var en pionjär långt före sin tid (1).
Denne gigant till vetenskapsman och författare har inspirerat och påverkat flera generationers framträdande personer, bl.a. J L Almquist, August Strindberg, Vilhelm Ekeund, Ivan Augeli, Helen Keller, Frank D Roosevelt, William Blake, W B Yeat, Carl Jung och William James.
Vem var då Emanuel Swedenborg?
Ungdomen
Swedenborgs mor var dotter till en bergmästare och assessor i Bergslagen, vilket innebar att denne övervakade gruvor och bergshantering. Fadern var den kände visionäre psalmboksförfattaren Jesper Swedberg, som var kaplan för den svenska kungafamiljen, då sonen Emanuel föddes den 29 januari 1688.
Fadern utnämndes senare till professor vid Uppsala universitet och blev så småningom biskop i Skara stift.
Den unge Emanuel var extremt begåvad och började redan som 11-åring studera vid Uppsala universitet: matematik, naturvetenskap, astronomi, medicin, latin och grekiska. Han avlade på kort tid fler examina än någon annan tidigare gjort. Han bodde inneboende hos sin syster och svåger, som hade ett flitigt umgänge med den tidens intellektuella.
Emanuel läste filosofi vid sidan om och tog intryck speciellt av Rene Descartes, N Malebranche, G W Leibniz och Christian Wolff.
Efter avslutade universitetsstudier for han ned till Holland, Frankrike, England och Tyskland, där han studerade vidare under olika mentorer. Han beskrivs som slarvig och otålig med ett mycket öppet intellekt och mycken klokhet.
Redan som ung blev Emanuel Swedenborg uppmärksammad för sitt mekaniska sinne och sina uppfinningar. Han presenterade ritningar bl.a. på en U-båt (1714), en flygmaskin (1714) och några år senare en ångmaskin, en kulspruta, ett universalmusikinstrument samt slusskonstruktioner.
Allt tyder på att han hade en kreativ visionär begåvning, enligt min egen tolkning ”länk”. Allt sedan unga år kunde han komma in i speciella medvetandetillstånd då han befann sig i koncentration och meditation. Han lade märke att han då föll in i detta tillstånd med tillbakadragning av den yttre andningen och hamnade i ”inre andning” (2), vilket gjorde att ”världen” liksom öppnade sig för honom.
Swedenborg var både teoretisk och praktisk och lärde sig bokbinderi, urmakeri och linsslipning. Ja, skulle man räkna upp alla hans livsområden skulle listan kunna se ut ungefär så här: teoretisk psykolog (skrev om metoder att analysera känslor 140 år före Freud), matematiker, metallurg, gruvingenjör, fysiker, kristallolog, geolog, mineralog, kemist, anatomist, fysiolog, botaniker, kosmolog, uppfinnare, ekonom, författare, förläggare, poet, musiker och riksdagsman (2).
Under de sista decennierna av hans liv kan man dessutom lägga till andeskådare och teolog.
Hur var det då med kärleken?
Ja, där var det otur och olycka. Efter studietiden i Uppsala och innan utlandsresorna hade Emanuel varit lärling hos Christopher Polhem, känd för sina konstruktioner av bl.a. pumpar, lås och maskiner för att föra upp malm ur gruvorna. Han blev olyckligt förälskad i en av dennes döttrar, som emellertid gav honom korgen. Swedenborg kom sedan att leva ensam utan egen familj livet ut.
När Emanuel återvände till Sverige efter sina studier, föreläsningar och boklanseringar utomlands önskade han anlägga ett astronomiskt observatorium, men blev istället utnämnd till assessor vid Kungliga Bergskollegiet vid 28 års ålder. Där kom han att verka i mer än 30 år. Han skrev bl.a. en stor avhandling om järn och andra metaller, vilket gav honom internationell berömmelse.
Namnet Swedberg var taget efter släktgården Sweden utanför Falun. När familjen adlades 1716, antog Emanuel namnet Swedenborg. I och med adelskapet kom han in i riksdagen, där han ägnade sig speciellt åt ekonomiska, finansiella och utrikespolitiska frågor.
Natten mellan 6 och 7 april 1744 befinner sig Emanuel Swedenborg i Haag, där han får en Kristusvision och en kallelse. Ett år senare är han i ett värdshus i London då en skuggestalt dyker upp intill honom och han får till sig orden: ”Ät inte så mycket, Swedenborg!” Under den följande natten förnimmer Swedenborg att Kristus åter igen kallar honom att berätta om Bibelns verkliga mening. Han uppmanas att läsa Bibeln grundligt och sedan avslöja denna underliggande mening.
Därefter tar Swedenborgs liv en ny vändning och han kommer att fram till sin död 28 år senare utforska sitt inre själsliv samt djupare transpersonella dimensioner inkluderande möten med änglar och andeväsen, vilket presenteras i en kommande artikel.
Text: Kersti Wistrand | Artikeln är återpublicerad med tillstånd av föreningen Humanism och Kunskap
Referenser
- Jonsson, Inge och Hjern, Olle, Swedenborg – Sökaren i naturens och andens världar. Hans verk och efterföljd. 1976. Proprius förlag, Stockholm.
- Swedenborg, E, Änglavisheten om den Gudomliga Kärleken och den Gudomliga Visheten nr. 391. Sv. Översättning av Sevér-Lind, Stockholm, 1926, s 272.
