”I reklamfilmen för ett mobilföretag har gamlingarna disko på sitt ålderdomshem och i en film kliver hundraåringen ut från hemmet för egen maskin och försvinner. Men att få välja ålderdomshem på livets höst är en myt. Verkligheten är inte sällan i stället isolering och ensamhet i ett hem som för länge sedan blivit ett fängelse.” Det skriver Joakim Bergman på DN Åsikt i en debattartikel där 97% av läsarna håller med honom.
”Min mormor är 94 år och bor i en fin liten lägenhet i Hagsätra. Hon är halvblind och halvdöv och kan inte gå utan rullator. Hon saknar sällskap och vänner eftersom de flesta som en gång fanns där nu är döda. Vi i familjen har naturligtvis kontakt med mormor dagligen och vi träffas ofta. Men hur det än är så sitter mormor där ensam och tittar in i väggen större delen av tiden.”
”Avsaknaden av ett socialt sammanhang, hennes alla krämpor och psykiska utsatthet till trots så får hon ingen plats på ett ålderdomshem eller omsorgsboende och hon är fullständigt förkrossad. Där sitter min fina mormor som plikttroget och utan ett knyst bidragit till vårt gemensamma ett helt liv och som på allvar trott att hon aldrig skulle behöva bli så ensam och deprimerad på ålders höst att hon vill inte leva längre.
Man kan lite drastiskt säga att mormor och stockholms Stad i alla fall är överens om en sak: ju snabbare hon dör, ju bättre. För alternativet är ju att mormor blir sämre och sämre och tvingas lida under tiden och att hon sedan när hon blir sängbunden fullständigt ändå kommer att uppta en plats på hemmet. Det vill varken mormor eller Stockholms stad.”
Läs hela debattartikeln på DN Åsikt