Alla barn går på ”dagis” i Sverige, men vissa ifrågasätter denna ”barnhantering”. Vet vi egentligen hur våra barn mår av att leva åtskilda från sina föräldrar på en institution? Det som saknas är en debatten om hela idén med institutionsuppväxt är speciellt bra. Det här är frågor som Linda Bjuvgård och Mats Sederholm ställer i en debattartikel på DN Åsikt. Paret skriver om dessa frågor på sin blogg Klar Sikt. NewsVoice fick tillåtelse att återpublicera artikeln.
Text: Linda Bjuvgård och Mats Sederholm | DN Åsikt inte tillåter läsarna att kommentera, men den möjligheten finns på NewsVoice.
Varför saknas det en diskussion, en analys och någon som törs sätta gränsen för vad är på väg att bli 2000-talets barnhem, vår förskola? Alla föräldrar vet, utan att behöva rådfråga psykologer eller annan social expertis, att återkommande gråtande avsked av ens barn i förskolehallen inte är ett humant eller civiliserat beteende.
De gamla barnhemmen lades ner när man fann att barnen tog skada. Samtidigt har antalet barn i åldern 1 -5 år som får en institutionell uppväxt på deltid ökat med drygt 400 procent sedan 70-talet. Trenden är också fler timmar i veckan på förskolan genom byggandet av fler ”nattis”, allt färre dagmammor, en utvidgad rätt att ha ”stora” barn på förskolan när man är föräldraledig och allt tröttare föräldrar som tenderar att lämna sina barn till förskolan i allt lägre åldrar.
Bakom detta finns en bred politisk vilja att, som det heter, få ut fler människor i arbetslivet och därigenom skapa ett jämlikare samhälle. Samhällskulturen säger att välstånd endast kan skapas i takt med ekonomisk tillväxt och med individens förverkligande genom lönearbete. Det då nödvändiga institutionaliserandet av våra barn (och äldre) är ett tyst och överenskommet måste.
Barnomsorgsdebatten har handlat om förskolepersonalens önskan om högre status, bättre arbetsmiljö och bättre löner. Om brist på resurser, brist på platser och på senare tid även problemet med stora barngrupper och låg personaltäthet. Men sällan om barnens mående.
Ett socialt experiment har pågått i 40 år och möjliggjorts genom att vi låtit bli att ta hänsyn till försökspersonerna, barnen. En grupp i samhället som saknar språkrör, som inte vet hur de ska formulera ett grundläggande mänskligt behov av närhet, till bärande argument. Den allra mänskligaste frågan saknar en post i budgeten, den förbises i debatten om kunskapskrav i skolan och underprioriteras i jakten på jämställdhet, nämligen rätten till tid tillsammans med de som står oss närmast, rätten till en stark anknytning.
Undersökningar om barns mående efter förskolans intåg saknas inte helt oväntat. Det vore en politisk katastrof om förskolan skulle visa sig ha skadliga effekter. De undersökningar som finns är gamla och undanstoppade sedan långt tillbaka, exempelvis den där läkaren Marianne Cederblad och psykologen Börje Höök 1978 såg att en ökning av personaltätheten från en personal per fem barn till en personal per tre barn minskade förekomsten av beteenderubbningar så som aggressivitet, ängslighet och ett hämmat beteende.
Andra undersökningar som exempelvis de som är sammanfattade av psykoterapeuten Sue Gerhardt i boken Kärlekens roll, kommer från utlandet och visar bland annat att dagligt återkommande separationer från anknytningspersonerna stressar små barn. Det är känt att höga stressnivåer under de första åren av ens livs ger långsiktigt negativa effekter.
Vi måste våga ställa grundfrågor såväl till oss själva som föräldrar men också till våra politiker:
- Vad innebär det att småbarn till stor del tvingas växa upp i en stor grupp av jämnåriga barn där ingen hunnit utveckla den mognad som social samvaro kräver?
- Vill vi leva i ett samhälle där det råder ett ständigt motsatsförhållande mellan två sådana fundamentala mänskliga behov som närvaro med sina barn och möjligheten att försörja sig?
Den förre detta partiledaren Maud Olofsson berättade i TV-programmet ”Sommarpratarna” om hur hon var hemma med barnen när de var små eftersom hon och hennes man inte ville ”unna någon annan att ta hand om deras barn”.
I dag lider föräldrar i det tysta med enda trösten att vi alla tvingas göra likadant, att det är som det är. Och kärnfrågan som alla negligerar lyser med sin frånvaro: Vad tycker barnen? Kan det vara så att de längtar efter oss och om vi skulle våga fråga dem om det, skulle vi vara vuxna nog att lyssna till svaret?
Text: Linda Bjuvgård och Mats Sederholm, Klar Sikt, aktuella med sin senaste bok ”Kollision”
Linda Bjuvgård är skribent, debattör och systemkritiker. Mats Sederholm är krönikor och författare – skrivandet handlar om politisk filosofi, om systemkritik, men alltid med en grundläggande önskan om att bidra till ett varmare samhälle.
Repliker på DN Åsikt
- 27 jan, 2016 Margareta Rönnberg: Förskolevistelsen människans kanske lyckligaste tid
- 27 jan, 2016 Åsa Wedner: En förskola med kvalitet skapar kompetenta barn
- 28 jan, 2016 Torunn Liljegren: En trygg anknytning skapas inte bara av föräldrar
- 28 jan, 2016 Päivi Rissanen: Dagis/förskola har granskats från 1960-talet och framåt
- 29 jan, 2016 Janna Davidson: Förskolan utgör inget institutionsliv
- 29 jan, 2016 Ingrid Rylander: Dagis skapar osjälvständiga individer
- 29 janI, 2016 My Tegelgård: Borde vi inte redan sett de negativa konsekvenserna?
- 29 jan, 2016 Bjuvgård & Sederholm: Vi måste kunna skapa värdiga alternativ
Tege Tornwall@ och Pål Bergström@ ang destruktiva metoder för att skapa konsensus. Det här är Sverige i ett nötskal – världsbäst i konsensus.
GP tar bladet ur munnen och ventilerar problemet i artikeln ”Majoriteten skräms till tystnad”.
Vid en internationell jämförelse är konflikterna på arbetsmarknaden i Sverige få pga socialisationen i konsensusmodellen. Trots detta vill Svenskt näringsliv få till stånd en ytterligare minskning av konflikter. Frågan är hur detta ska uppnås. Kommer barnen att utsättas för än hårdare grupptryck i klassrummen och då även på förskolenivå? Själv blev jag agad i småskolan. Läraren ryckte mig i håret och slog mig på händerna med pekpinnen. Sådana fasoner fostrar inga lydiga medborgare i längden.
http://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2974324-david-eberhard-majoriteten-skrams-till-tystnad?ref=yfp
http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/konfliktregler/
Samhällets makt och kunskap är oantastligt! Eller snarare brist på kunskap. Jag har läst siffror på antalet omhändertagna barn genom Socialtjänstens försorg, i nuläget omhändertas ca 40 000 barn per år. De flesta skulle kunna bo kvar hemma med ett stöd av socialtjänsten, andra är rentav kidnappade och har legat i tvist med myndigheter i många år.
Vårdnadshavare som har vunnit i rätten, inga oegentligheter har begåtts men Socialtjänsten vägrar placera barnen åter hos sina föräldrar. Fallet Dominic Johansson ( Gotland ) är ett av dessa barn. Föräldrar med kunskap som är pålästa blir anmälda för att de inte vill vaccinera, ge Alvedon vid sjukdom eller äta mer ekologiskt. Det här låter som en utopi i vårt belysta samhälle… vart är vi på väg?
En lycklig barndom är hotad av våra myndigheter, rätten att fostra och älska sina barn tas ifrån vissa föräldrar medan andra barn som faktiskt har det jobbigt helt förbises. Jag har gjort 2 orosanmälan men ingen ledde till utredning.
@Tege Tornvall @Birgitta
Så sant. Svenskar är extra tacksamma att forma genom att spela på gruppkänsla och utstötning. En studie från 2014 visar att den värsta känslan människor kan uppleva är förnedring, att stötas ut ur gruppen. Spela på den känslan och du kan få en grupp att gå i en viss riktning utan att de är medvetna om hur de styrs genom mental manipulering.
http://www.wired.com/2014/05/does-this-brain-research-prove-that-humiliation-is-the-most-intense-human-emotion/
Leif Bengtsson@ Betr ”konsensus”. Jag har skrivit om pragmatism och John Dewey i flera andra trådar här på NewsVoice. Det är John Dewey som är ”pappa” till konsensus. Pragmatism infördes 1942 i skolan av bl a Alva Myrdal. Pragmatismen är en form av socialpsykologi som ska leda eleverna mot ett på förhand bestämt mål. Avvikande åsikter ”agonism” är något som ska avledas/motas bort så tidigt som möjligt för att inte störa konsensus.
FN har antagit pragmatism som en global reformpedagogik för att sprida universell kunskap. Det är OECD som bestämmer vad som är värt att veta. Det är inte längre aktuellt att människor bildas då detta tar onödig tid. Vi ska bara sträva mot framtiden och lära oss allt det nya som produceras av forskare. Historien ses som ett lik i lasten.
Re Tege Tornvall
Det var fan det bästa jag hört på länge.
Pudelns kärna till all galenskap som spelas upp inför våra ögon sammanfattat i några få rader. Borde in i skolornas böcker om ”Samhällskunskap” redan i inledningen för att sedan repeteras i varje kapitel.
Jag bugar
Enligt forskare Christine Roman har moderniseringsprocessen i form av politiskt reformarbete och vetenskaplig diskurs mellan 1930-2000 lett till en omvandling av familjebegreppet. Familjen som en närande föreställning har försvunnit helt och istället har man lyft fram den goda relationen.
Institutionsuppväxten kommer att bli ännu tuffare inom de närmaste åren, dikterat av FN:s barnkonvention under slogan som ”Early childhood education”. Människans mest formativa år är mellan 0-5 år. Föräldrar eller andra som står barnet nära under denna tid riskerar att prägla barnet, vilket uppfattas som ett samhälleligt trauma.
Har själv blivit förstummad över förskolans temaarbete med 1-5-åringar där hela läroplanen integreras inom ämnena språk, kommunikation, matematik, naturvetenskap, teknik och estetiska ämnen. Efter studiebesök i samhället främjar man t ex entreprenörsanda genom att barnen uppmuntras att bygga en kiosk eller starta ett café. Barnens lekar övervakas noga och styrs från livsvärldens mamma-pappa-barn-lekar mot systemvärldens instrumentalitet. Barn får inte längre vara barn utan ska skolas in i att bli beräknande, vinstmaximerande människor.
Enligt Unesco ska alla se till att man integreras i samhällets ekonomiska liv. Alla människor över hela planeten ska ha universella, standardiserade baskunskaper. Man kan tro att George Orwell eller någon annan sci-fi-författare har författat rapporten ”Unesco Programme Education for all 2015”.
”State authorities cannot determine the content of education on their own”
https://www.smm.lt/uploads/lawacts/docs/764_f5a0f788b5783d3f016d4b6de00dc418.pdf
I detta odlas kanske den svenska kardinaldygden ”konsensus” = att alla är eniga. Till priset av individuellt tänkande och ansvar. Man kan mycket väl välja samarbete och samsyn EFTER att man har tänkt efter, men att BÖRJA med samsyn som mål och mening hämmar rimligen fritt tänkande, skapandeförmåga och eget ansvar. Kollektivt styr snarare känslor än tänkande, önskan att höra till. Lämmeltåget är nära!
”Ska familjen krossas?” är titeln på Brita Nordströms artikel 1973 i Svensk Tidskrift.
Britta är kritiskt mot att ”samhället vill dirigera alla mödrar till arbetsmarknaden och överta
allt ansvar för barnens vårdnad”, vilket ”beskär den enskilda individens valfrihet”.
När samhället tar över ansvaret för barnen sker det efter en strävan ”att göra individen alltmer självständig gentemot familjemedlemmar och alltmer beroende av samhället.”
Socialdemokratiska kvinnoförbundet skrev bl a i sin programskrift ”Familjen i framtiden”: ”Vad vi kräver i vårt program är helt enkelt ett socialistiskt samhälle; ett samhälle där makten över produktionen ligger i arbetstagarnas händer, där alla vuxna människor deltar i samhällets produktion och där samhället tar ett solidariskt ansvar för barnens vård…. . Vårt familjepolitiska program är den plattform, från vilken vi skall kämpa för en socialistisk familjepolitik och ett socialistiskt samhälle.”
Eftersom socialdemokratisk politik inte på det minsta lilla vis lett till att arbetstagarna fått makten över produktionen – utan tvärtom har makten minskat katastrofalt – måste vi säga tvärt nej till att lämna över våra barn till förskolan. Vi vill inte alls att barnen ska bli beroende av staten – inte minst nu när välfärden håller på att monteras ner. Vi bör istället göra oss mindre beroende av staten och börja bygga upp traditionella gemenskaper för att hålla oss och våra barn fysiskt och psykiskt friska. Vi ska inte ha mer socialism utan kämpa för ett människovänligt samhälle och familjepolitik.
http://www.svensktidskrift.se/brita-nordstrom-skall-familjen-krossas/?s=f%C3%B6r%C3%A4ldrapenning
För drygt 3 år sedan skrev jag följande motion i temat. Ett försök att värna våra hårt prövade barn: https://corneliadahlberg.wordpress.com/2013/11/09/barnpeng-motion-1/