Kungliga Vetenskapsakademin har fel om homeopati – Dr Jan Pilotti

När elva ledamöter av Kungliga Vetenskapsakademin, varav fyra Nobelpristagare (DN Debatt 10 dec 2015), påstår att homeopati är en orimlig idé är det lätt att tror att de har rätt. De menar att homeopati inte kan ha någon verkan, utom placebo, då många preparat är så utspädda att det inte finns en enda verksam molekyl kvar. Det skriver dr Jan Pilotti som har en fil kand. i matematik teoretisk fysik och är legitimerad läkare och tidigare överläkare vid Universitetssjukhuset i Örebro.

Text: Jan Pilotti – Foto: Börje Peratt

Hypotesen om att de bortspädda komponenterna kan bilda avtryck bland vattenmolekylerna avfärdas med att det inte finns några molekylära förlopp för detta som kan fungera över tid, men Luc Montagnier, som 2008 fick Nobelpris i medicin för upptäckten av HIV som orsak till AIDS, har i experiment precis visat den effekt som artikelförfattarna påstår är omöjlig.

Han hade bakterier (mycoplasma) i en vätska och filtrerade bort bakterierna och visade att inget spår av bakterie-DNA kunde upptäckas. Ändå kunde bakterien med alla sina egenskaper återfås i lösningen efter några veckor då humana T-lymfocyter, som inte var infekterade med mycoplasma, tillförts. Så informationen kunde verka utan DNA-molekyl.

Han anser sig ha visat att DNA kan inducera nanometriska strukturer i vattnet som då det späds tillräckligt kan sända ut lågfrekvent (1000 -3000 Hz) elektromagnetisk strålning. Han menar att det är ett resonansfenomen som berör områden med kvantkoherens som kan ta emot och bevara biologisk information.

Montagnier själv anser att detta kan vara en förklaring till hur homeopati skulle kunna fungera, även om han själv inte undersökt eller tar ställning till om homeopatiska preparat har någon klinisk effekt. Det krävs naturligtvis mycket mer forskning för att klargöra om detta är fallet men man kan inte hävda att homeopati är omöjlig på vetenskaplig grund.

För dem som tycker att kvantmekanik är för exotiskt för att ha en sådan biologisk effekt utan att detta måste ske på molekylär nivå är det värt att notera att den klassiska fysiken inte kunde förklara ens hur atomer och molekyler överhuvudtaget var stabila över tid.

Den modell av atomen som de flesta känner från skolan, med elektroner snurrande runt atomkärnan likt planeterna runt solen, stämmer med Newtons mekanik och elektrostatik så till vida att den elektriska kraft som drar de negativa elektronerna mot den positiva atomkärnan balanseras av centrifugalkraften då elektronen rör sig en krökt bana.

Men detta fungerar ändå inte enligt Maxwells elektrodynamik, som säger att en laddad partikel som rör sig i en krökt bana sänder ut energi och alltså kommer tappa fart och så spiralisera in till kärnan. Och atomen kollapsar.

Så den klassiska fysiken kunde inte förklara hur materiens beståndsdelar atomer och molekyler kunde existera utan att snabbt falla ihop! Detta löstes först genom Bohrs atommodell för väteatomen där han postulerade att elektroner som rör sig i vissa banor, bestämda av helt nya kvantvillkor, inte längre följer Maxwells lagar, utan kan röra sig i en krökt bana utan att stråla ut energi. Detta utvecklades senare till kvantmekaniken och är ett vackert exempel på hur teorier radikalt måste ändras när vi studerar nya fenomen.

Med kvantmekaniken följde helt nya insikter om materians egenskaper. Bl.a. ”entanglement”, ”sammanflätning”: två partiklar som på något sätt växelverkat fortsätter att ha någon form av verksam ”kontakt”, så att en förändring av den ena partikeln momentant medför en förändring även av den andra partikeln, även när de är helt separerade och den verkan begränsas inte av rum och tid.

Denna verkan är av den art Einstein kallade ”spöklik ”då den helt saknar någon tidigare känd mekanism, vare sig molekylär, strålning eller fält och verkan sker även snabbare än ljuset. Likväl existerar den och kan påvisas experimentellt i den grupp av experiment som är ”motbevis av Bells olikhet”.

Detta fenomen, sammanflätning, som alltså inte har med molekyler att göra, utan med en djupare kvantmekanisk effekt, skulle teoretiskt sätt kunna vara en del i en naturvetenskaplig förklaring av homeopati.

Att all informationsöverföring inte i alla led måste ske via molekyler bör också vara lätt att inse i denna IT-teknologins era då mycket informationsutbyte sker via det trådlösa (icke-molekylära) nätet.

Om homeopati fungerar för behandling av sjukdomar är sedan en annan och i detta sammanhang viktigare fråga. Den vanliga metoden att undersöka läkemedels kliniska effekt är att undersöka två grupper där den ena får läkemedel och den andra får icke verksam placebo.

Placebo brukar ofta kallas ”sockerpiller” men den termen är i detta sammanhang inte användbar då homeopatiska läkemedel ur strikt kemisk synpunkt kan vara sockerpiller men framställda med den speciella ”utspädningsmetoden” eller potentieringen och därför skiljer sig från sockerpiller.

I en nyligen (2014) utförd metaanalys av studier där man jämfört individanpassad behandling med homeopatiska läkemedel med placebo såg man en möjlig liten specifik effekt, dvs. bättre än placebo, för homeopati, men påkallar flera kontrollerade studier då det var låg eller oklar kvalitet på studierna. Att det inte finns eller görs fler bra studier förstår nog var och en att det också har att göra med ekonomiska förutsättningar då homeopatiska läkemedel inte kan patenteras och ge de grova vinster som läkemedelsindustrins överpriser på konventionella läkemedel ger.

Det som artikelförfattarna påtalar som en risk att om man bara har en effekt på symtomen men inte påverkar sjukdomen är viktig att undersöka. Att ett läkemedel, homeopatiskt eller konventionellt, har bättre effekt än placebo bevisar inte i sig att medlet påverkar en underliggande sjukdomsprocess, även om det inte heller kan uteslutas att även förväntningar kan ha biologisk effekt.

Men i värsta fall kanske det bara lindrar symtom medan sjukdomsprocessen fortsätter. Men precis samma problem gäller även i högsta grad för konventionella läkemedel i de fall man inte har en klar och/eller enkelt mätbar sjukdomsprocess, vilket vi inte har alls t.ex. inom psykiatrin.

I psykiatrin är detta ett mycket allvarligt problem att vi endast behandlar symtom, men inte säkert en bakomliggande objektiv sjukdomsprocess.

Psykiatriska tillstånd yttrar sig i beteenden och medvetna upplevelser av tankar, känslor och ibland förändrade sinnesintryck. Men eftersom vi faktiskt ännu inte har någon biologisk förklaring till medvetandet finns det ingen teoretiskt hållbar grund för mätbara objektiva biologiska processer vid medicinsk behandling av psykiska tillstånd.

Vi kan behandla symtom, men det kan precis vara så som artikelförfattarna befarar med homeopati, att vi döljer något mer allvarligt.

Jag har som barnpsykiater sett flera exempel där man missat allvarliga trauman som mobbning, misshandel och övergrepp och behandlat med medicin, t.ex. för ADHD, som inte hindrar fortsatt traumatisering eller ens är adekvat behandling av trauma.

Det psykiatriska mediciner bygger på är studier där man jämför behandling med medicin med behandling med placebo men detta visar inte om vi verkligen behandlar orsaken eller bara symtomen. Dessutom fuskas det mycket i läkemedelsindustrin vars primära mål är vinst, inte att bota sjukdomar. Det har varit alltför många skandaler där man gömt undan studier som inte visat effekt och bara publicerat studier som visar effekt för mediciner.

Sverige har i mars i år fått kritik av FN:s barnrättskommitté för kraftig ökning av ADHD diagnoser och behandling med centralstimulantia (CS).

SBU har redan 2012 visat att det bara finns bevis för effekt för 6 månader fast CS används i åratal från skolåldern och påverkar barnens växande hjärna. Och SBU visar vidare att vi inte vet om det skapar ett beroende av ett narkotiskt preparat. Men både SBU och Läkemedelsverket bara konstaterar att det inte görs någon forskning på långtidseffekter.

Och i september i år publicerade det välrenommerade Cochrane institutet en rapport som visar att det inte finns någon tillräckligt bra lång placebokontrollerad studie när det gäller CS vid ADHD.

Studierna antyder effekt men studiernas låga kvalitet gör att man inte kan dra någon säker slutsats om effektens styrka enligt Cochranes slutsats. Inga studier har gjorts med aktiv placebo, dvs. som ger samma biverkningar som medicinen, vilket krävs då biverkningarna annars lätt avslöjar att man fått medicin vilket ökar medicinens rena placeboeffekt. För de äldre antidepressiva försvann att de var effektivare än placebo helt när man sedan jämförde med aktiv placebo.

Jag vet inte hur många av de konventionella läkemedel vi använder idag som prövats mot aktiv placebo, men nu visar Cochrane rapporten att detta inte är gjort för centralstimulantia vid ADHD behandling.

Vi vet alltså inte om en medicin som skrivs ut i starkt ökande grad till barn och ungdomar med långa behandlingar och okända långtidsbiverkningar ens har någon effekt alls utöver placebo. Detta är det ingen myndighet som tar tag i.

Så det stora problemet för säker medicinsk behandling gäller inte frågan om ett enklare godkännande av homeopatiska läkemedel utan att de mer omfattande kraven för godkännande av vanliga läkemedel inte räcker. Detta borde tas upp i riksdagen. Och det skulle vara bra om vetenskapsakademin engagerade sig också i denna fråga.

Och ska vi ha en sjukvård med frihet att välja behandling som inte styrs av läkemedelsindustrins profitbegär utan av vetenskaplig forskning måste även kompletterande metoder ges ekonomiska möjligheter till lika omfattande och grundlig forskning.

Detta kräver en radikal förändring när det gäller samhällets ekonomiska styrning av forskningen. Tills detta kan ske är det viktigt att inte genom krav på med konventionella metoder bevisad effekt, som för godkännande av konventionella läkemedel, praktiskt omöjliggöra fortsatt användande av homeopatiska och antroposofiska läkemedel som det finns en lång beprövad och god erfarenhet av t.ex. på antroposofernas Vidarkliniken. Dessa kompletterande läkemedel bör tillåtas godkännas enligt de möjligheter till förenklat godkännande, som kräver oskadlighetsbedömning, och som EU:s läkemedelsdirektiv 16.2 tillåter.

Text: Jan Pilotti leg läkare, specialist i barn- och ungdomspsykiatri, pensionerad f.d. överläkare från Universitetssjukhuset i Örebro med en fil kand i matematik och teoretisk fysik

Relaterat

Report: DNA waves and water (PDF), L. Montagnier,J. Aissa, E. Del Giudice, C. Lavallee, A. Tedeschi, and G. Vitiello