Staten bör investera i bostäder och infrastruktur istället för att rita kartor

OPINION. För tio år sedan föreslog Ansvarskommittén att Sverige skulle delas in i ett fåtal storregioner. Tidigare har såväl regeringen Persson som regeringen Reinfeldt avvisat förslag om att dela in Sverige i ett antal storregioner. Den statliga Indelningskommittén kommer den 9 mars att presentera ett förslag till ny storregionsindelning. Det skriver Hedi Bel Habib, fil doktor och forskare.

Befolkningen i varje administrativ region måste hamna på runt två miljoner invånare för att det ska skapas optimala förutsättningar för sysselsättning, tillväxt och skattekraft och då hamnar man på 6-7 regioner. Regeringen Löfvén har även för ambition att införa storregioner redan under den här mandatperioden.

Idén om att ”administrativt stora regioner” är bättre för tillväxt vilar på en missuppfattning som blandar ihop tillväxteori med lantmäteri. Det finns ingen forskning som visar på att tillväxten skulle bli högre bara genom att regioner görs administrativt större.

Att rita om den geografiska storleken på en region har inga effekter på tillväxt och sysselsättning så länge en medborgare inte kan flytta till en ort där lämpligt erbjuds finns eller pendla till en arbetsplats som ligger inom ramen för ett rimligt reseavstånd.

All forskning visar att statens roll inte är att rita administrativa kartor över större geografiska områden, utan att bygga transportlänkar mellan regioner som kan växa till större tillväxt- och arbetsmarknader.

Regionerna behöver varken vara en administrativ enhet eller tillhöra samma land för att växa samman. Öresundsregionen är en perfekt illustration av detta.

Figur 1 Bild: större regioner genom infrastruktur- och bostadsbyggande [förstora bilden]

Öresundsregionen blomstrar

Öresundsregionen är idag bland de mest blomstrande regionerna, men den utgör ingen enhetlig administrativ region. Öresundsregionen består av Skåne på den svenska sidan och Själland, Lolland-Falster, Mön och Bornholm på den danska sidan.

De regionala myndigheter som styr inom Öresundsregionen är Region Skåne på den svenska sidan, samt Region Hovedstaden och Region Sjælland på den danska sidan. Befolkningen i Öresundsregion är totalt cirka 3. 700 000 invånare. På danska sidan finns 2. 500. 000 och på den svenska sidan bor ca. 1. 231. 000.

Läs mer om Öresundsbron: Oresundsbron.com

Öresundsregionen är en av Europas mest dynamiska regioner. Här finns den största koncentrationen av högutbildad befolkning i hela Nordeuropa och här produceras en fjärdedel av Sveriges och Danmarks samlade BNP. Öresundsregionen har växt och utvecklats mycket tack vare att den är transnationell. Många nordiska huvudkontor har placerats i Malmö eftersom man får tillgång till två länder.

I söder binds regionen samman av Öresundsbron, den fasta förbindelsen mellan Malmö och Köpenhamn, och i den norra delen av färjorna mellan Helsingborg och Helsingör. Restiden i regionen är kort tack vare stora investeringar i bra infrastruktur.

Öresundsbron skapar en funktionell region där det är lätt för invånarna att välja var de vill bo, leva, studera eller arbeta. Invånare från Öresundsregionen står bakom cirka tre fjärdedelar av trafiken över Öresundsbron och antalet svenskar och danskar som reser över sundet för att studera eller arbeta ökar stadigt.

De fördelaktiga huspriserna lockar danskar till Skåne medan arbetsmarknaden är den största magneten för trafiken från Sverige till Danmark. För dessa invånare är en bostadsmässigt och transportmässigt integrerad Öresundsregion en funktionell och inte någon administrativ region.

Bostadskrisen är idag så allvarlig att den riskerar att hota tillväxten i Sverige. När det gäller transportsystem är situationen ännu värre. Bara tågförseningarna kostar fem miljarder om året enligt Trafikverket. Summan av Sveriges underinvesteringar i infrastruktur är 300 miljarder kronor. En sådan infrastrukturskuld är inte hållbar i längden.

Kan staten påskynda infrastrukturprojekt som t.ex. ostlänken innebär detta en enorm betydelse för utveckling av tillväxt och sysselsättning i Mälardalen och övriga delar av landet samt för Sveriges internationella konkurrenskraft. För att långsiktigt kunna möta tillkommande behov av hållbara gods- och malmtransporter på t.ex. Malmbanan krävs dubbelspår, i en första etapp mellan Kiruna och Narvik.

I en andra etapp måste dubbelspår mellan Kiruna och Luleå byggas. Dessa kapacitetsbrister motsvarar ett ekonomiskt bortfall för näringslivet motsvarande 29,5 mdkr för delen Narvik-Kiruna och 16,3 mdkr för delen Kiruna-Boden.

Erfarenheterna från Öresundsregionen visar att staten inte ska ägna sig åt att rita administrativa kartor utan investera i infrastruktur och bostäder i stället.

Text: Hedi Bel Habib, fil doktor och forskare