Christer Nilsson (1941-) är historiker och författare (6 böcker), ledarskribent och recensent av facklitteratur. Han har skrivit för Läkartidningen, Axess, Ale - Historisk tidskrift, Finsk tidskrift, Expressen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Östgötacorren, Borås tidning och 
Det tog tre miljarder år för naturen att frambringa en människa – visst blir man besviken. Här är en av mina besvikelser. Hur innerligt missräknad och trött kan jag inte bli av att så många människor i dag likt Egyptens gräshoppor i någon sorts epidemi måste manifestera sitt ego, sin jagbundenhet, sin självupptagenhet och egocentricitet, sin egotripp eller solipsism – det vill säga den som tror att endast han/hon själv är verklig.
Text: Christer Nilsson, historiker, författare
Alla har vi vårt eget solsystem som vi kretsar omkring. Och aldrig når vi varandra på riktigt. Det går ju an att skoja om saken. Någon skämtare beklagade sig:
”Alla andra tänker bara på sig – det är bara jag som tänker på mig.”
Eller annorlunda uttryckt – älska din nästa men börja med mig. I dag är vi alla självbiografer med den nya tekniken. Vi kan i mail, sms och bloggar eller på facebook, twitter, snapchat och instagram i realtid meddela omvärlden i ord och bild hur vårt liv framskrider och gestaltar sig minut för minut, timme för timme. Huvudsaken är att bli sedd. Vårt behov tycks oändligt. Eller för att citera Hjalmar Söderberg:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad… Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”.
Värst tålamodsprövande är dock alla de svårartat självbespeglande männen på den litterära stjärnhimlen. Vilket inte utesluter att åtskilliga kvinnliga författare också tillhör denna kategori.
Marcel Proust använder mängder av vår dyrbara tid och 3000 sidor i ”På spaning efter den tid som flytt” för att ge sig själv, lindblomsteet och Madeleinekakan ett ansikte. I Lars Noréns grymt självutlämnade ”En dramatikers dagbok” måste vi tränga igenom osannolika 1680 tättskrivna sidor. Värst är Karl Ove Knausgård som i ”Min kamp” använder vår tid mest av alla med sina 3500 sidor för att berätta klart om sig och familjen.
Den egotrippade kriminologen Leif G W Person visar i ”Gustavs grabb” att denne är ingen mindre än han själv. På Österlen sitter den ensamme författaren Ulf Lundell och berättar om den ensamme författaren på Österlen. I ”Twist” av den knappt 60-årige Klas Östergren handlar det om en författare runt 60.
Ernst Brunners ”Där går han” är en trilogi som till leda ältar författaren Ernst Brunner, medan Björn Ranelid låter sin bok ”Till alla människor på jorden och i himlen” för säkerhets skulle vända sig till alla levande – och döda för att berätta om en författare som heter Björn. Sist men inte minst vår egen Zlatan som utan att själv ha skrivit en rad utkommit med ”självbiografin” och kioskvältaren ”Jag är Zlatan Ibrahimovi?”.
Någonstans där har min ork tagit slut, självupptagenheten och den eviga narcissismen verkar smitta värre än ebola. Jag tror faktiskt att jag ska gå och vaccinerar mig.
Text: Christer Nilsson, historiker, författare