Hesham Bahari - Foto: Raja Emil BahariDEBATT. Det pågående kriget mot ”terror”, dvs. mot ”islam”, är ett krig som enligt hökarna skulle vara i 100 år… eller ännu längre, för terror är ju ingenting man kan utrota med krig. Terror bekämpas med skolor, sjukhus, vägar och rättvisa, med upplysning och jämlikhet inte med mer terror. Det skriver Hesham Bahari (1954) som är en svensk-libanesisk författare, översättare och förläggare.

Text: Hesham Bahari, Alhambra – Återpublicerad med tillstånd av Bahari

Den extrema islamismens starka framväxt på sistone hänger ihop med hur arvet efter 11:e september 2001 förvaltades för att gynna våldsspiralens fortplantning och stärka extremism på alla fronter. Men polariseringen har inte enbart skapat en omedgörlig politisk islam uppmuntrad och finansierad av det militärindustriella komplexet i väst via dess saudiska ”allierade”. Den har faktiskt också lett till att, för första gången på länge, islam utsätts för en seriös granskning av muslimerna själva.

Graden av ifrågasättande varierar mellan totalt förnekande av religion till krav på reformer. Särskilt de under medeltiden heligförklarade exegetiska (dogmförklarande) texternas mytiska dimensioner har avslöjats bit för bit (och med fara för livet) av en rad muslimska experter i många böcker de sista 20 åren. Avhoppen eller krav på att religion ska skiljas från stat ökar markant från dag till dag, medan den oheliga alliansen mellan Skrift och Makt blir alltmer uppenbar.

Religionskritik sprider sig alltså öppet för första gången i den muslimska världen. Ifrågasättandet av abrahamitiska religioner och monoteism är fortfarande olagligt, men det hindrar inte muslimska män och kvinnor från att affischera sin misstro eller ställa besvärande frågor på korta och långa videoklipp på Youtube med höga besökarsiffror; eller författare och förlag från att ge ut kontroversiella böcker som ofta leder till fängelsedomar eller fatwor från religiöst håll. Med de sociala mediernas spridning lär det inte dröja länge innan ribban har sänkts ytterligare för vad man får och inte får diskutera. Till dess mer turbulens att vänta i luften.

”Konstruktiv kritik” vs ”islamofobi”

Idag ligger muslimerna långt efter alla andra vad gäller överlevnadsmöjligheterna som civilisation betraktad. Dock lär Västerlandets överlevnad inte bli så godartad heller utan sker under ett pågående avhändande av friheter och rättigheter.

Det vi bevittnar idag är således långt ifrån ett ”islamiskt uppvaknande” eller en normal utveckling av den ”västerländska demokratin” utan en egendomlig global regression, en vägran från både muslimers och västerlänningars sida att befatta sig med Historien.

Denna rätt att utsätta religiösa trossatser/officiella versioner för det jag vill beskriva som ”konstruktiv kritik” skall inte blandas samman med ”islamofobi”, ”antisemitism” eller det gamla grollet mot Europas koloniala förflutna. Faktum är att den som bryr sig om människor måste få ställa frågor om de former deras tro artikuleras på, dvs. dess förmåga eller oförmåga att bli verkligen en individuell tro, bortom det kollektiva tvånget och utan rädsla för andras trossatser eller påtvingade officiella versioner.

Nu gäller den här kritiken alla. Den som klamrar sig fast vid en nedärvd trossats, vare sig den är av religiös eller ideologisk natur, kan bara känna rädsla och obehag inför den Andre. Han eller hon måste ständigt bevisa giltigheten i sin tro och det förkastliga i andras, vilket obönhörligen leder till konflikt.

Denna rädsla för det Annorlunda gäller alla kulturer utan undantag. Men de allra flesta anhängarna till de olika trossatser som finns idag i länder där rationalism praktiserats en gång i tiden (dvs. i I-länderna) har lyckats anpassa sig till ett samhälle där tro är åtminstone ytligt sett en individuell fråga som kollektivet inte ska lägga sig i.

För varje människa som lemlästas ökar vår välfärd med några kronor

Så är allmänt talat inte fallet i den muslimska världen. Vägen från religiös neuros till masshysteri är kort och farlig, och kan utnyttjas konspiratoriskt av krafter som vet att profitera på de situationer där konflikt råder. Men, har verkligen rationalismen räddat oss undan kollektivets tyranni, vi som bor och verkar i den utvecklade världen?


Matas inte vi också med myter, sagor och lögner beträffande vår förmenta ”frihet” och andras påstådda ”religiösa våldsamhet” när den verkliga boven bakom de fortsatta krigen förblir den blomstrande vapenindustrin och en girighet utan gränser bland dess hejdukar?


För varje människa som lemlästas eller dör i krig ökar vår välfärd med några kronor. Det blir en hel del kronor efter varje krig! Problemet är måhända den törnrosasömn som ”demokratiska”, sekulariserade, “framstegs”-inriktade, individuellt bedjande eller alls icke bedjande människor försatts i och som hindrar dem från att se eller ens föreställa sig de orättvisor och grymheter som begås i deras namn.

Fred, ett tabuord för krigsindustrin

Det pågående kriget mot ”terror”, dvs. mot ”islam”, är ett krig som enligt hökarna skulle vara i 100 år… eller ännu längre, för terror är ju ingenting man kan utrota med krig.


Terror bekämpas med skolor, sjukhus, vägar och rättvisa, med upplysning och jämlikhet inte med mer terror.


Men denna fredliga form av terrorbekämpning passar inte de nya världsherrarna. Fred är ett tabuord för krigsindustrin, och Sverige, världens största vapenexportör per capita, är inget undantag trots alla bedyranden om motsatsen.

Arabernas och muslimernas sekularisering, som hade Nassers nationaliseringar på femtio- och sextiotalen som sin främsta förebild, var ett bakslag för de multinationella bolagen, särskilt för vapen- och oljeindustrin.

Religiös fundamentalism är receptet för att få arabvärlden och därefter den muslimska världen att avvika från den sekulära kurs de började följa under Nassers tid och göra deras resurser till ett lovligt byte igen.

Allt vapenindustrin behövde göra var att stödja saudierna och wahhabiterna, ett stöd som har pågått och fortsätter oförtröttligt sedan 1970-talet.

“Utan pluralism finns ingen demokrati”

Det kollektiva är ett tveeggat vapen. För att beskydda individen kräver det total lydnad, annars undergång. Eqbal Ahmad (1933-1999), en av 1900-talets främsta antikrigsaktivister och filosofer, sa det tydligt:

”Var och en av oss har en bit av sanningen inom sig – och jag tror verkligen att nästan vem som helst som lyssnar på oss just nu har någon form av kunskap, någon sorts förståelse av världen, som skiljer sig från den som propageras av de dominerande mediala institutionerna. Du måste ingripa den stund du finner att din sanning krockar med den som trummas ut som deras. Så lär dig leta efter alternativa källor, för utan alternativa källor, utan pluralism finns ingen demokrati.”

Eqbal Ahmad: en sekulär sufi

Eqbal Ahmad var en sekulär tänkare med vänstersympatier. Han kämpade konkret för tredje världens befrielse men hyste också stor respekt för den islam han lärt känna som barn i sitt Indien, där han föddes i en liten by i Bihar-provinsen, innan landet delades och han tvingades fly med sin familj till det nybildade Pakistan. Senare blev han medlem i Algeriets Befrielsefront på 1960-talet där han lärde känna Frantz Fanon.

Han erbjöds en plats i den första algeriska regeringen efter självständigheten men vägrade binda sig politiskt och valde att flytta tillbaka till USA där han deltog aktivt i kampanjen mot Vietnamkriget. De sista åren innan han dog flyttade han tillbaka till Pakistan där Benazir Bhuttos regering erbjöd honom mark att bygga ett alternativt universitet på.


Eqbal sympatiserade med den sufiska tradition där respekt och beundran för det andliga livet förenade många hinduer och muslimer.


Med enkel livsföring och utan pretentioner undervisade sufierna där genom exempel, och visade vägen genom att behandla alla lika utan diskriminering. Sufierna talade till de mest förtryckta i samhället, och erbjöd social rörlighet, liksom värdighet och jämlikhet för de fattiga.

Rumi quote, energy - Crestock-image
Citat av Rumi

Det är på Eqbal Ahmads inställning jag tänker när jag begrundar hur den sufiska traditionen skulle kunna bidra till mänsklighetens räddning. Sufism är mer spridd i den muslimska världen än vi tror, även om många av dess former förblir folkliga och t.o.m. anti-intellektuella. Men utan denna andliga ådra hade den islamiska fundamentalismen med dess tillslutna och exkluderande inställning och dess stammässiga lagar torrlagt den muslimska kulturen för länge sen.

Härav det stora hat som wahhabiter och deras anhängare känner för sufierna och deras helgon, vars gravar jämnas med marken överallt där wahhabismen härskar, anklagade för att ha förvrängt islams ursprungliga budskap.

Ekonomisk fundamentalism och det kommande paradigmskiftet

Det är alltså bland sufiska strömningar som vi hittar de livsbejakande värderingar som islam fört vidare. Men hur förklarar man Västerlandets fortsatta stöd till wahhabism och till den saudiska krigföringen i Jemen, Irak, Syrien och Libyen bland andra platser? I väst t.ex. låter man wahhabiter bemanna moskéerna och hjärntvätta unga muslimer i religionsfrihetens namn, eller var det för att själva besparas kostnaderna för moskébyggen och imamlöner!

Jag har tidigare försökt omtala det jag kallat för ekonomisk fundamentalism och som jag anser vara mycket farligare än den religiösa, eftersom den är osynlig. För bärs inte Statens existensberättigande av samma ekonomiska premisser som dikterat vår civilisations särdrag i så många tusentals år nu? Jag menar den trosuppfattning vi har att ”ekonomi” bara betyder EN sak och bara kan bedrivas på ETT sätt, genom banken och illusionen om det monetära kretsloppet som både höger och vänster tror fast på i realpolitikens namn? Liknar inte detta den abrahamitiska uppfattningen att det bara finns EN gud, att den måste adresseras som ”Han”, och att detta ”Han” måste dyrkas på bara ETT sätt?

Det finns en osynlig historisk och ideologisk tråd som binder samman den monoteistiska ideologin och den moderna pseudo-vetenskapliga tid vi lever i, trots att de öppet verkar motsäga varandra. I verkligheten gör de inte det. De är, eller så har de som genom ett trollspö, blivit fullt kompatibla.

Å andra sidan, och på tal om illusioner, frågar jag mig: kan man skriva en avhandling om Koranens antropologiska bakgrund eller om den första islamiseringsvåg som egentligen bestod av militära erövringar, (för islam som vi känner till den idag tog inte form förrän 300 år senare, dvs. på 900-talet), med alla de slutsatser sådana studier skulle leverera utan att anklagas för att vara islamofob nuförtiden?

Frågan är varken ironisk eller retorisk, och den utgör ingalunda ett försvar för någon form av vämjeligt populistiskt ledarskap som det många västerländska politiker ägnar sig åt idag. Nej, frågan är snarare verklighetsförankrad i ett Västerland som förträngt sina principer för att inte öppet stöta sig med sin egen historiska verklighet och sina egna lögner.

Ett sådant avvisande av principer har skett många gånger tidigare, mest iögonfallande den 11 september 2001, då man förbisåg den vetenskapliga metodens empiriska slutsatser för att istället anamma en lögnaktig och manipulerande, officiell och politisk version av händelserna, propagerad och försvarad av ett uppskrämt och räddhågat etablissemang som förrått alla demokratiska principer om rätten att ifrågasätta oklarheter och kraven på vetenskaplig stringens.

Allting hänger samman i världen. De som arbetar för ett nytt paradigmskifte och som blir alltfler med åren försöker avslöja just denna form av ekonomisk fundamentalism, även om de ofta är omedvetna om dess konturer.


Mänskligheten måste välja mellan en värld styrd av vapenindustrin för en elits välfärd eller en värld där orden: styra, industri, vapen, elit och välfärd får helt andra betydelser som leder till andra resultat än dem vi måste leva med idag.


Än så länge är förändringens krafter för svaga, men vinner ständigt ny mark tack vare teknikens framsteg och budskapens snabba cirkulation. Vi kanske inte kan få slut på dödandet och orättvisan, vi kanske inte kan få bukt med detta pågående krig mot mänskligheten där olika sorters fundamentalismer, ekonomiska, ideologiska och religiösa, har trasslat in sig i varandra och gaddat sig samman mot den kämpande människan och hennes levande kultur, men vi kan alltid hävda med Eqbal Ahmad att ”var och en av oss har en bit av sanningen inom sig” och att ”utan pluralism finns ingen demokrati”.

Text: Hesham Bahari, Alhambra

I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.

2 KOMMENTARER

  1. “Nu gäller den här kritiken alla. Den som klamrar sig fast vid en nedärvd trossats, vare sig den är av religiös eller ideologisk natur, kan bara känna rädsla och obehag inför den Andre. Han eller hon måste ständigt bevisa giltigheten i sin tro och det förkastliga i andras, vilket obönhörligen leder till konflikt.”

    “Matas inte vi också med myter, sagor och lögner beträffande vår förmenta ”frihet” och andras påstådda ”religiösa våldsamhet” när den verkliga boven bakom de fortsatta krigen förblir den blomstrande vapenindustrin och en girighet utan gränser bland dess hejdukar?”

    Håller fullständigt med. Mycket bra artikel!

  2. “Idag ligger muslimerna långt efter alla andra vad gäller överlevnadsmöjligheterna som civilisation betraktad.” kan man få en förklaring på den?

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here