NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. ”Vem kritiserar, vad kritiseras, vem kritiseras – och är den svenska polisen oduglig?”. 21 polismyndigheter har blivit en myndighet under central ledning av Rikspolischefen. Media påtalar att missnöjet med den nya ledningen är stort. Poliser slutar i protest. Utredningsprocenten för ouppklarade brott sjunker.
Text: Bodil Borison, fd chefsåklagare vid Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten, numera seniorkonsult (Borison Consulting) | Artikeln har tidigare publicerats i Dagens Juridik 2016-09-12
Skottlossningar i såväl utsatta förorter som mindre utsatta områden ökar. Bilbränder ökar. Bedrägerier klarar polisen inte av att utreda. Poliser attackeras vid utförande av tjänsteåtgärder på sätt som man aldrig erfarit i Sverige tidigare.
Frågan är: Vem kritiserar – vad kritiseras – vem kritiseras – vad är fel? Någonting är fel – och är den svenska polisen oduglig?
Får man säga så? Nej säger jag med eftertryck. Jag har under nästa trettio år haft förmånen att som åklagare arbeta med svensk polis. Jag har även arbetat med utländsk polis i olika avseenden.
För att återgå till den svenska polisen började jag i Lund på sjuttiotalet som åklagare. Polisorganisationen förstatligades 1965. Man talade fortfarande lyriskt om den förste rikspolischefen efter omorganisationen. Han kallades alltid bara för Kalle P och ingenting annat. Egentligen hette han Carl Persson och var från Kvidinge. Dessutom var han domarutbildad med erfarenhet från departementet. Sådant är viktigt bland jurister.
Kalle P skapade en duktig och slagkraftig organisation. Poliserna var trygga och kompetenta. Det fick en så kallad spinn-offeffekt på oss åklagare i vårt utredningsarbete.
Som ung åklagare lärde jag mig att det var en nödvändighet att luta sig mot polisen. Polisen utförde förundersökningsarbetet och jag tog besluten som förundersökningsledare.
Det som föregick beslutsfattandet kunde vara enkla intellektuella övningar men ibland väl så svåra. Detta kan ha gällt såväl lagtolkningsarbete som förståelse för den brottsliga gärningen och bedömningen av denna. I det arbetet har jag för min del alltid haft ett mycket bra samarbete med polisen.
Jag har arbetat med poliser från många polisdistrikt i landet. Jag har haft alla typer av mål utom spioneri och korruptionsbrott.
Som åklagare har man jour. Det innebär att man är tillgänglig för att meddela beslut om i första hand tvångsåtgärder dygnets alla timmar.
Att bli väckt kl två på natten av en pigg och ihärdig polis är inte alltid så lätt. Förståelsen från poliserna i gemen om att beslutet måste bli rätt och riktigt och att föredragningen därför är desto viktigare har jag aldrig tvivlat på. Jag tror ingen annan heller har det.
Det är väldigt intressant att arbeta med stora utredningar. Arbetet blir utmanande och inrymmer alla möjligheter för en åklagare. Då är det viktigt att man arbetar i ett bra sammanhang med en eller flera poliser.
En aktiv förundersökningsledning i den här typen av mål ger bra resultat. Då gäller det att ge och ta från båda håll. Otaliga är de mål jag har anledning att tänka tillbaka på där samarbetet i komplicerad och stora mål blivit avgörande för att jag trivts med arbetet.
Jag kan inte underlåta att ta upp frågan om jämlikhet. För min del kan jag inte påstå att jag behandlats annorlunda för att jag är kvinna. Jag är övertygad om att jag bland poliser åtnjutit precis samma respekt som mina manliga kolleger. Över huvud taget kan man nog säga att jämlikheten är en icke fråga i den straffrättsliga världen. Detta gäller såväl poliser som andra män och kvinnor i rättskedjan.
I slutet av 90-talet fick jag förmånen att bli chefsåklagare på Ekobrottsmyndigheten. Myndighetens arbete präglas av att man arbetar integrerat i åklagarledda grupper. Polis och åklagare tillhör samma enhet, som styrs av en chefsåklagare med biträde av en kriminalkommissarie.
Ekobrottsmyndigheten är en åklagarmyndighet. Högste chef för Ekobrottsmyndigheten är en generaldirektör och Riksåklagaren är högste chef för åklagarverksamheten.
Poliserna vid EBM är anställda av Polismyndigheten och kommenderade till EBM. EBM har en egen polisstyrd underrättelseverksamhet. Enbart sistnämnda förhållande kan ur ett internationellt perspektiv te sig främmande.
Är polisarbetet vid EBM annorlunda mot det vanliga polisarbetet? Ja och nej. Vad gäller de regler som styr verksamheten/förundersökningsarbetet, det vill säga i första hand rättegångsbalken, är de desamma och tillämpas därefter.
Rent faktiskt är arbetet annorlunda. Poliser, åklagare, ekorevisorer, analytiker och administratörer lever och arbetar tillsammans. Man utreder brott tillsammans, förebygger brott tillsammans, fikar tillsammans, sportar tillsammans och man har till största delen gemensam utbildning. Listan kan göras längre.
Det dagliga arbetet präglas av detta. Min uppfattning är att utfallet, det vill säga, kvalitén och resultatet blir bättre vid den integration som äger rum i det dagliga arbetet. Jag vågar påstå att detta arbetssätt gagnar även rättssäkerheten – den viktigaste faktorn i allt utredningsarbete. Detta är dock min personliga uppfattning men jag vet att den delas av många.
Med mina många år vid EBM och Åklagarmyndigheten i övrigt kan jag säga att den beskrivning av den svenska polisen som kommer till uttryck i media idag gör mig konfunderad. Kan det verkligen vara så illa? Vad kan göras? Man brukar tala om institutionellt minne. Det borde väl sitta i väggarna – allt det positiva som jag minns från min tid vad gäller polis- och polissamarbete.
Det är tråkigt om en hel poliskår ska känna frustration inför sina arbetsuppgifter som går ut över det som är ett par av polisens främsta mål – det vill säga bland annat förebygga och förhindra brottslig verksamhet samt utreda och beivra brott. Det är katastrofalt om avhoppen sker i den takt som massmedia ger sken av.
Text: Bodil Borison, fd chefsåklagare vid Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten, numera seniorkonsult (Borison Consulting)