Samhället-myndigheter-människor

Det vi önskar är ett liv som går som en dans. Ett samhälle där organisation av arbete och tjänster, samverkan och utbyte, rättigheter och skyldigheter flyter på till glädje för medborgarna.
Ett utvecklat samhälle på demokratisk grund har ett system av politiker som representerar folkets olika uppfattningar, en kultur som speglar människors tankar och känslor och visar upp för oss vilka vi är, en myndighetsstruktur som arbetar för oss människor och som sätter människorna före orimlig byråkratisk fyrkantighet, en rättvisa som skyddar människan och tryggar individens rättigheter, och inte minst en fri journalistkår som granskar makten och visar upp om och hur den enskilda människan utnyttjas eller hotas av särintressen. Utan en stark demokrati riskerar vi få ett vilda västern, en anarki där den som kan skrämma omgivningen råder över andra.
Inget samhälle är perfekt och med ständiga förändringar krävs en förmåga till flexibilitet. Lagar och regler blir föråldrade, nya upptäckter leder till möjligheter att förändra funktioner och beteenden som blivit föråldrade och ersätta dem med nya bättre. Hotet mot en sådan gynnsam utveckling är en rigid ärkekonservatism. Samtidigt finns en förklaring till seghet i förändringar. Vi kan inte utan vidare alltid kasta oss in i nymodigheter utan att först försäkra oss om att de är ofarliga eller i alla fall inte ökar skadligheten för miljö och liv.
Med den enorma hastighet som samhället har förändrats under de senaste 100 åren hinner vi inte dubbelkolla konsekvenserna av alla nymodigheter. De negativa resultaten kan uppträda långt efter att vi redan gjort nymodigheterna till en vana.
Forskarnas uppgift är att undersöka hur olika substanser, metoder och tekniker påverkar såväl miljö och beteende som psyke och hälsa. Detta är en grannlaga uppgift och några forskare dyker ned i mikroskopiska detaljer som de sedan kan applicera på helheter. Andra fastnar i ett sugrörsseende och förmår inte ta helikopterperspektivet och se konsekvenserna av sina fynd. Återigen andra presenterar slutsatser av sina fynd som blir rena rappakaljan, men och det är ett stort men om denna rappakalja gynnar ett maktens särintresse så presenteras det som ett genombrott emedan andra som verkligen gjort ett genombrott som kan leda till nya insikter och metoder tystas eller skadas eftersom de inte gynnar makten med sina särintressen.
Ett sådant exempel är läkaren och forskaren Erik Enby. Hans vilja att förstå sjukdomens upphov har fått honom att bli läkare med drivkraften att forska och där han fördjupat sig i blodet, hur det uppträder och vad det kan innehålla och påverkas av.
Hans ambition var att doktorera men forskningen saboterades av kollegor och ett illvilligt etablissemang som skrämdes av att hela skolmedicinens paradigm kunde vara i fara. Detta kunde även innebära att läkemedelsindustrin hotades. Således egenintressen som missgynnade skolmedicinens utveckling.
De som kände sig utvalda att krossa Enby tog då hjälp av de rigida mekanismerna hos myndigheter och lyckades i en sammansvärjning med lögner och påhittade bevis dra Enbys läkarlegitimation och sedan försökte man också kasta honom i fängelse. Det är svårt att tänka sig en sådan process i ett fritt och demokratiskt land. Men detta pågår och Enby är varken den första eller den siste att drabbas. Förutsättningarna för att genomföra denna typ av justitiemord bygger här på att vetenskapens topphierarki drabbats av hybris och en självgodhet som gjort att våra mest ärevördiga vetenskapliga institutioner idag betraktas som en farlig lekstuga för karriärister. När sedan lydiga myndigheter och en ensidig journalistkår tar denna maktens parti får vi en situation som påminner om diktaturer. Bakom det hela ler en diabolisk läkemedelsindustri hela vägen till banken.
Fallet Macchiarini är bara en krusning på ytan mot vad som döljer sig därunder. Att det kunde avslöjas och få sådana stor uppmärksamhet beror också på att SVT i detta fall inte var hotat. Visst det var bra att Macchiariniskandalen fick denna uppmärksamhet och att de skyldiga skåpades ut. Men därunder finns så mycket mer. Fördjupar man sig i detta så riskerar hela korthuset falla, inte bara vetenskapsakademin, KI och medspelande myndigheter utan även media som Public Service och Bonnierpressen.
Vi lever nu i en tid då dessa unkna dubbelspel kan komma till ytan och där medvetenheten om fulspelet kan åstadkomma en vilja och förmåga till genomgripande förändring. Det finns många kloka, frustrerade, arga, misshandlade människor som vill ha en förändring. Kanske kan min film ”Läkaren som vägrade ge upp” vara en del i en sådan process.
Börje Peratt