Söndagen den 2 oktober bjöd Hjördis Herlitz in till en vesper i Nacka kyrka söder om Stockholm.
Hjördis och jag blev studiekamrater under tiden på Dramatiska institutet (1974-75). Jag minns särskilt ett examensprov där hon hissat upp ett babyansikte i teatern och spelade upp ett ljud av en gråtande baby. Jag tror budskapet gick fram.
Vi har haft lite kontakt men inte träffats i verkligheten på många år så när nu Hjördis insisterade på närvaro vid denna stund så tidigarelade vi söndagsvandringen och kunde efter lite rundåkning i Nacka hitta kyrkan.
Nacka Kyrka låg vackert inbäddad i den av träd i höstens färger sprakande omgivningen.
Ikonmåleri
Hjördis berättade att hon fördjupat sig i ikonmåleriet som en öppning till den andliga mystiken.
Sedan några år utbildade hon även andra i tekniken och nu var det dags att välsigna både hennes egna och elevernas ikoner.
Samtliga fick förevisa sina egna verk och berätta något vad som fått dem att välja just denna förlaga till ikon.
Välsignelseritualen föregicks av en skönsjungande kör som inspirerad av stunden hade övat in psalmer klingande från medeltida sång. Det var stundtals mycket vackert.
Det visade sig att också Hjördis man, teaterregissör Örjan Herlitz var närvarande och det blev ett kärt återseende fastän han hade svårt att acceptera att jag såg ut som jag gjorde idag. Ja all förändring är inte till sin fördel.
Det blev ändå en fin upplevelse. Och man förstår vilket jobb som ligger bakom ikonmåleri. Och för dem som fördjupar sig i det tycks det också för många kunna bli en andlig fördjupning.
Börje Peratt
