Samtidigt som vi blir allt äldre exploderar kroniska sjukdomar som kräver läkemedel tidigt i livet. En kostsam historia för samhället om inget görs i tid. Och här pekar ett hälsoprojekt i Singapore på att en politisk ideologi krävs. Men Sveriges regering fortsätter med utredningar som inte leder någon vart. Inte ens ett ställningstagande runt GMO-grödor har de lyckats fatta.
Text: Ulla Gabay, UllaGabay.com
Den 8 oktober i år publicerade den vetenskapliga tidskriften Lancet en intressant artikel om folkhälsan i Singapore som är lika aktuell för svenska förhållanden.
Efter att ha konstaterat att var femte medborgare skulle ha diabetes år 2050, reagerade Singapores regering med kraft. För att möta framtidens hälsoutmaning kontaktades två experter med helt olika infallsvinkel på problemet: Richard Coker (London School of Hygien & Tropical Medicine´s Diseases Policy Research Group) och Sarah Harper (Oxford Institute of Population Ageing).
Medborgarnas ansvar
Sarah Harper utgår från den vetenskapliga modellen av den demografiska utvecklingen: befolkningsfördelning, storlek och sammansättning. Utifrån perspektivet att livslängden ökar, folk väljer att skaffa färre barn och att samhället idag består av ett större antal äldre och färre i arbetsför ålder som kan skapa välstånd. En utveckling som det tagit Europa 150 år att uppnå. I Asien har den gått på en generation. Harpers råd till Singapore blev därför att ha som mål, ”The goal of public health”, att hjälpa folk att ta ett större personligt ansvar för sin hälsa.
Exakt det som Sveriges regering tvingar sina medborgare att göra. Genom att över huvud taget inte lyfta upp den katastrofala ökningen av de kroniska sjukdomarna (i allt yngre ålder) på den politiska agendan. En galopperande utveckling som utöver livsstilsfaktorer och miljöförstöring har sin grund i det industriella kosthaveriet.
Regeringens ansvar
Richard Coker däremot utgår från ett betydligt bredare och mer komplext perspektiv än den gamla demografiska vetenskapen. Han pekar ut allt från dagens globalisering, ojämlikhet och migration, till miljöförstöringen som orsaker bakom den negativa hälsospiralen. Och menar att ingen isolerad medborgare kan ta på sig att ensam konfrontera dessa massiva sociala krafter.
I stället anser Coker att det är regeringens ansvar att ta krafttag inför de hälsohot vi står inför. Den publika hälsan måste i botten ha en politisk ideologi, utifrån de djupa spänningar i samhället som får negativa hälsokonsekvenser. Inte bara i förhållande till utsatta områden i världen, utan även på hemmaplan. Han understryker att alla nationer har ett ansvar inför de moderna hälsohot som exploderat globalt på bara ett drygt decennium.
Eviga utredningar gör ingen skillnad
Just nu har vi en regering som över huvud taget inte har en aning om hur hälsan fungerar. En regering som inte heller kommer tillrätta med alla missförhållanden inom en allmän sjukvård som går på knäna med budgetunderskott och personalbrist.
Vi har en folkhälsominister som inte kan hantera sockerfrågan i hälsodebatten, annat än till livsmedelsindustrins fördel.
Den 28 juli i år gav han i en replik i en DN-debatt om sockerskatt beskedet att:
”Regeringen har satt upp målet om att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation.”
Samtidigt var han inte beredd att införa en sockerskatt, med motivationen att WHO ”varnar för alltför stor tilltro till åtgärden”. I stället hade regeringen på nytt givit Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket i uppdrag att:
”se över vilka insatser som behövs för att främja hälsa relaterad till matvanor och fysiks aktivitet”.
Folkhälsomyndigheten har sedan 2004 gjort en årlig, nationell folkhälsoenkät, ”Folkhälsa på lika villkor”. Så sent som 2014 konstaterade myndigheten att nära hälften av alla svenskar lider av fetma eller övervikt, en av grundorsakerna till bland annat diabetes.
Om Folkhälsomyndigheten till dags dato inte kunnat sammanställa en effektiv handlingsplan för folkhälsan, bör både myndighet och enkät skrotas.
Ständigt nya uppdrag som tar år för olika myndigheter att utreda får ingen effekt på de omedelbara och tydliga hälsohot som redan finns.
Regeringen är varken för eller emot genmodifiering
Innan ens de problem som dagens industriella kost ställer till med för folkhälsan har åtgärdats, är ett nytt och kanske ännu värre hot på väg. Den genmodifierade maten som svenskarna i allmänhet av någon anledning inte verkar tro ska komma hit. För mig som följer denna fråga regelbundet är det uppenbart att EU nu ligger i startgroparna för den syntetiska biologin, GMO-matens andra generation.
För att bringa klarhet i var den sittande regeringen står i GMO-frågan, skickade jag en öppen fråga till Regeringskansliet om detta den 22 september 2016. Den 7 oktober kom ett svar från departementssekreteraren Catharina Rosqvist som bekräftade mina misstankar att regeringen inte har fattat något ställningstagande alls: De är varken för eller emot genmodifierade grödor!
En regeringen som hanterar avgörande hälsofrågor på det sätt som beskrivits ovan, gör inget annat än att lämpa över onödigt mänskligt lidande och det ekonomiska ansvaret för den kroniska sjukutvecklingen på kommande generationer.
Kanske är meningen den att folk på sikt ska dö i förtid …
Text: Ulla Gabay, UllaGabay.com
Källor
Lancet http://www.thelancet.com/pdfs/journals/lancet/PIIS0140-6736(16)31794-9.pdf
Replik i DN-debatt http://www.dn.se/debatt/repliker/sockerskatt-bara-en-atgard-av-flera/
