Celia Farbers ger hennes intryck från New York dagarna efter att Trump vunnit det amerikanska valet. I del 1 säger en polisman att Soros finansierar protesterna mot Trump, men det är inte allmänt känt. Farber resonerar i del 2 kring ett likriktande tänkande, vilket lett till att relationerna mellan vanliga människor är skadad av politisk korrekthet och det sker inte bara i ett kyligt New York. Det är idag en spridd företeelse.
Text: Celia Farber i New York för NewsVoice och Truth Barrier | Översättning: Torbjörn Sassersson | Se även Del 1
“If truth be known, I carried some rather potent messianic fantasies with me from childhood.” … “To put it bluntly, I fancied myself as some kind of god, or economic reformer like Keynes, or even better, a scientist, like Einstein.” – George Soros, Underwriting Democracy”
Intervjun med en polisman i tjänst fortsätter…
Celia Farber frågar polismannen:”Kan jag ställa en fråga, är det inte olagligt att finansiera gatuprotester som tvingar amerikanska skattebetalare att betala för polisinsatser att stänga av gator och allt detta?”
”Jag skulle tro det”, sa han medan han vände sig om för att släppa någon förbi barrikaden.
Farber: ”Mina vänner på Facebook, mina liberala vänner, har hånat mig för att jag tror Soros finansierar dessa protester”, sa jag, ”Finns det någon chans att du, i framtiden, skulle kunna komma ut med detta, om jag arrangerar omständigheterna för det?”
“Sorry, det kan jag inte.”
Jag tittade avsiktligt inte på hans namnbricka. Jag ber om ursäkt för att jag inte kan ge dig en identitet, men jag svär vid mitt liv att denna konversation skedde, precis så här.
Farber: ”Finns herr Trump i byggnaden?”
”Ja”
Ett äldre par passerade, på väg mot öster. Kvinnan bar en pälsjacka med pärlor.
”Hur länge ska detta pågå?”.
Farber: ”Till dess att Soros pengar tagit slut”, sa jag.
”Det kan ta ett tag”, skrattade de.
Ett gay-par kom närmare arm i arm och väntade för att gå över gatan.
”Varför är gatan avstängd?”, frågade en av dem.
”Protester”, svarade polismannen.
De tittade mot folksamlingen och av dem vände sig om och sa till polismannen:
”Kan ni någonsin tro att detta är vår valde president?”
Jag undrade varför någon skulle du säga det till en New York-polis. Det är en laddad fråga, riggad, perfekt för en vinbar på Moma. Jag tror det finns många andra bekymmer som plågar en NYPD-officer, mycket mer. Människor är inte uppmärksamma på med vem de talar till. De tror att alla andra delar deras ideologi och de talar utifrån det antagandet. Ingen individuation.
Du måste kunna bemästra dina ansiktsuttryck för att övertyga andra om att du är en del av det universella tänkandet, så de går iväg tillfredsställda att missnöjet har utbytts.
Farber: ”Det där som den mannen just sa”, sa jag till polisen, ”det baserades på att han trodde att han bevittnade en sak, medan i han i själva verket, bevittnade något annat. De trodde de att de såg de ursprungliga känslorna hos nationens unga och att Trump var den enda orsaken, men det är fejkat, betalda protester, teater. Ändå ”måste” Donald Trump betraktas som någon som väcker så mycket avsky, när i verkligheten, om det finns så mycket pengar i görningen, bara är en fraktion av omfattningen”.
Han nickade och himlade med ögonen, ”skadad” av sina erfarenheter.
Jag gjorde en mental notering: Potemkin village.
[In politics and economics, a Potemkin village is any construction (literal or figurative) built solely to deceive others into thinking that a situation is better than it really is.]
Farber: ”Ingenting är vad de tycks vara”.
”Nej, precis”, sa han.
Plötsligt hördes sirener och korsningen vid 57:e gatan och 5:e avenyn fylldes med bilar så snabba att de såg ut som om de flög. Röda och blåa ljus fyllde korsningen medan en hotfull megafon skrek ut orden: ”Get out of the street! Get out of the street!”.
”Det är någon form av eskort som ska igenom”, sa polisofficeren.
Jag tog några steg tillbaka och tittade på. Flera polis-vans ”flög” förbi, tillsammans med en stor svart skåpbil, med män som tittade ut genom fönstren, vilka kontrollerade alla riktningar.
Farber: ”Vad handlar det här om?”, undrade jag.
Du kan aldrig tro på ”vem” det var. En massiv lastbil med stort flak nådde korsningen och svängde nedför 5:e avenyn.
”Aha, det är trädet”, sa polismannen.
Farber: ”Trädet?”
”Jepp”
Självklart. På flaket låg ett gigantiskt träd, klätt i en vid duk med bokstäverna: ”Rockefeller Center Christmas Tree”.
Jag kände mig ”stjärnslagen”. Jag kunde inte tro mina ögon. Jag sträckte mig efter min iPhone, men den hade dött i kylan, så jag kunde inte ta ett foto.
Jag fick plötsligt en känsla av bedrövelse. Det väldiga trädet såg ut som en gisslan, kapat och fällt. Det var så stort, så kraftfullt, ändå såg det så tragiskt ut när det låg på sidan så där. Jag är glad att jag inte kunde ta ett foto.
Likriktning och politisk hygien
Jag har tänkt på tunnelbanan att under dessa kväljande dagar sedan valet, har något påtagligt förändrats i Amerika. Jag återvände, den 7 november, från en liten ö (Runmarö) på svenska östkusten dit jag beslutat mig för att flytta (inte på grund av Trump). När valdagen närmade sig, utan någon form av icke orwellsk-rapportering i svenska medier, ville jag hellre hänga här i New York, med insikten att här skrivs det historia, den ultimata krocken mellan värderingar, på ett sätt eller annat, den klassiska världen mot ”the new world order”.
Vad menar jag med klassisk? Minns du världen, innan Soros osedda hand, innan de ilskna, aldrig tillfredsställda, progressiva PK-drakarméerna fanns överallt? Tiden då demonstranter bar på hemmagjorda plakat, tiden då dessa inte såg ut som MK ultra-kontrollerade zombies? Minns du glädjen och julfesterna? Jisses, till och med Rockefeller-julgranen såg nu ut som en i gisslan tagen av en aggressiv armé eller motsvarande.
Allting nuförtiden är skam och vrede. Detta är slutfasen i den politiskt korrekta pesten. Människor kan inget annat göra, utom en sak, att vara en del av det universella beteendet [Uni-Activity] vilket är ”handel” med skam, skuld, identitetsvrede och förolämpningar. Sociala medier är den värsta skamdjungeln, i motsats till skogen av hänförelse, förtrollning.
Det får inte finnas någon glädje, ingen kärlek, ingen tillit. Här finns bara politisk hygien och det ändlösa skamspelet. Vi förväntas alla att gå omkring simultant anklagande och skamfyllda, skyfflande splitter av förakt fram och tillbaka i ett tillstånd av politisk hysteri som en gång var modus operandi för extremister och fanatiker. Ja, även för mentalpatienter.
Om du försöker att dämpa någonting, får du en stark känsla av att de snart kommer efter dig, men deras värld, om ”de” slutligen lyckas erövra oss alla, är en värld av elände. Eländet är språket, frömjölet, orsak och verkan.
”De” har dödat allt liv, var min bekymmerslösa tanke där jag stod på perrongen vid 103:e gatan medan jag väntade på tåget och tittade på människor med grötfärgade vinterkläder som gick på tåget.
Vi vet en sak, vi måste nu – om vi ska betraktas som ”människor”, vara bedrövade angående Donald Trump, inte bara här, utan runt hela världen.
Del 3 – sista delen – publiceras inom kort.
Text och foto: Celia Farber i New York för NewsVoice och Truth Barrier | Se även Del 1
