Dr Agneta Schnittger: DN:s medicinreporter Amina Manzoor sprider sockermyter

DN:s medicinreporter Amina Manzoor skriver om vad DN anser är sant och falskt om ”sockermyter” i artikeln ”Medicinreportern ger svar om socker”. NewsVoice bad läkaren Agneta Schnittger kommentera Manzoors uppfattning om några av de ”myter” som hon tar upp. Det visar sig att DN förenklar i sina svar på komplexa frågor och även vilseleder läsarna att ta dåliga beslut för sin hälsa. 

Text: Agneta Schnittger, läkare

Vad som är bäst för vår hälsa och vilken mat vi skall äta har under en lång tid varit ett hett debattämne i såväl dagspress och radio/TV som i sociala media. DN: s reporter Amina Manzoor tar upp flera intressanta diskussionsämnen.

DN:s påståenden:

• Barn blir inte hyperaktiva av socker,
• socker är inte bättre än sötningsmedel,
• socker göder inte cancer,
• HFCS är inte ett extra farligt socker och man kan inte bli beroende av socker.

Dessa påståenden speglar en allmän uppfattning hos de tongivande experterna inom området för kost och hälsa.

De överensstämmer med de vanligen citerade epidemiologiska studierna, som ligger till grund för de rekommendationer och riktlinjer som Livsmedelsverket, Socialstyrelsen och Statens Beredning för Medicinsk Utredning (SBU), ger ut.

Svårigheterna ligger i att tolka dessa studier, som sällan ger orsakssammanhang, som sällan har pågått under tillräckligt lång tid, som ofta är bemängda med statistiska felaktigheter och som leder till slutsatser utifrån forskarnas förväntade resultat, vilket ligger i sakens natur. Vi skall granska dessa påståenden närmare.

DN:s och Amina Manzoors uppfattning om sockermyter granskas av Agneta Schnittger

Amina Manzoor påstår: ”Nej, barn blir inte hyperaktiva av socker”

Agneta Schnittger kommenterar: De barn som undersökts har varit barn som fått diagnosen ADHD. De har en komplex samling av symtom, dels tecken på utåt-agerande, hyperaktivitet och aggressivitet dels brist på uppmärksamhet, koncentrationssvårigheter och slutenhet.

Dessa symtom kan framkallas av många olika agens allt från traumatiska händelser i tidig ålder och genetiska enzymdefekter till inflammationsskapande förändringar i kosten såsom glukos och olika sorters proteiner i gluten och i mejeriprodukter.

Dessa agens har en gemensam nämnare. De leder till inflammatoriska förändringar i nervcellerna, som i sin tur rubbar balansen mellan flera olika neurotransmittorer. Medicinering med centralstimulantia höjer halten dopamin, men hjälper endast cirka hälften av barnen. Den andra hälften får svåra biverkningar.

Dopamin är en stimulerande neurotransmittor. Höga halter av transmittorn ger bl a ängslan, rädsla, känsla att falla i bitar, sömnrubbningar och panikattacker. Stora mängder socker frigör stora mängder dopamin i hjärnan.

Ref: Ref Johnson et al: ”ADHD Is it time to reappraise the role of suger consumption”, Postgrad Med 123(59); 39-49.

Noradrenalin är också en stimulerande neurotransmittor. Olika stresstillstånd sätter kroppen i alarmläge och ökar den stimulerande neurotransmittorn noradrenalin, vilken ber levern att frisätta mer energi i form av socker (glukos).

Glutamat, ett vanligt tillskott i industrilagad mat (E 621), är en stimulerande neurotransmittor, som verkar på nervcellerna och orsakar bl a hyperaktivitet.

Känt är att vissa personer snabbt blir aggressiva och har svårt att sitta still, när de äter socker och andra snabba kolhydrater.

Ref. Werbach 1992: ”Nutritional influences on aggressive behavior”, J Ortomol Med (7)1; 45-51.

Se vidare Ann-Marie Lidmarks bok: ”Bli frisk utan mediciner – Om ADHD och autism”.

Detta är några exempel på substanser som rubbas vid olika orsaker till hyperaktivitet. Denna komplexa bild av barn med hyperaktivitet lämpar sig således inte för epidemiologiska studier ej heller för metaanalyser. De bevisar ingenting. Man måste förstå vad som händer i hjärnan.

Amina Manzoor påstår: ”Nej, socker är inte bättre än sötningsmedel”

Agneta Schnittger kommenterar: Modern forskning visar att såväl naturligt socker som sötningsmedel sätter igång insulinsekretionen. Artificell sötma lurar kroppen att sända ut insulin i blodet och dammsuga blodet på sockermolekyler, vilket sänker ett normalt blodsocker. Detta leder till alltför lågt blodsocker, vilket omedelbart ger ett sockersug, ofta åtföljt av dåligt humör och intag av blodsockerhöjande mat.

Risken för överätning är stor. Ett svängande blodsocker infinner sig lätt till skada för blodkärl och nerver.

Ref. Diabetes. 2008 May;57(5):1349-54. doi: 10.2337/db08-0063. Epub 2008 Feb 25. ”Oscillating glucose is more deleterious to endothelial function and oxidative stress than mean glucose in normal and type 2 diabetic patients”.

Till yttermera visso lär sig kroppen efter en tid med artificiella sötningsmedel att hålla inne med insulinet eftersom det inte är säkert att blodsockret är för högt. Insulinet kommer då ut med en fördröjd verkan, även när vi äter vanlig mat, vilket gör att blodsockret får stiga för mycket innan det regleras.

Ref. Swithers&Davidson, ”Behav Neurosci.” 2008, 122:161-173.

Vi får samma effekt som ses hos prediabetiker. De har just ett fördröjt insulinsvar. Ref. Joseph R. Kraft. Se även Martin Ingvars böcker Hjärnkoll på vikten och Hjärnkoll på maten!

Sötningsmedel är livsmedelsindustrins svar på ett sockerbehov som grundlägges så tidigt som i spädbarnsåren, ja, tom under fostertiden genom moderns matvanor.

Sötningsmedel är ett svar på den ökade fetmaepidemin och ökningen av diabetes typ 2. De metabola effekterna av sötningsmedel är dock minst lika allvarliga som effekterna av det ökade sockerintaget. Fetmaepidemin kommer att fortsätta.

Amina Manzoor påstår: ”Nej, socker göder inte cancer”

Agneta Schnittger kommenterar: Redan på 1930-talet var den tyske forskaren Otto Warburg på det klara med hur cancercellernas energiförsörjning skiljer sig från friska cellers energiförsörjning. Warburg effekten! Han visade att cancerceller är beroende av syre och glukos för sin energiförsörjning i mitokondrierna, medan friska celler kan använda fett i form av ketoner för ATP-tillverkning utan tillgång till syre. Han fick sedemera ett Nobelpris.

Forskaren Thomas Seyfried har skrivit en bok, som heter ”Cancer as a metabolic disease, on the origin, management and prevention of cancer”. Han beskriver cancer som en mitokondriesjukdom. När cancercellerna inte får tillräckligt med syre för sin tillverkning av ATP, övergår de till anaerob förbränning genom den ineffektiva och inflammationsframkallande jäsningen av glukos. Cancercellerna har inte förmågan att utvinna de energigivande ATP-molekylerna ur ketoner, vilket däremot friska celler med fördel kan göra.

Ett sätt att strypa energigivande substrat till cancercellerna är att minimera tillförseln av kolhydrater och ersätta kolhydraterna med fett.

Friska celler kan således använda ketoner från fett för sin energiförsörjning.

Ett sätt att göda cancerceller är att just intaga kolhydrater i form av socker och stärkelse.

Intaget av protein bör vara lågt till normalt, då ett överskott av protein omvandlas till socker. Dessa dietråd verkar inte vara kända vid landets cancerkliniker.

Amina Manzoor påstår: ”Nej, HFCS är inte ett extra farligt socker”

Agneta Schnittger kommenterar: HFCS tillhör det dolda sockret i många industriellt framställda halv- och helfabrikat. Det används som sötningsmedel, för att tilltala vårt sötbehov och vårt välbefinnande. Vi måste läsa mycket noga på innehållsförteckningarna, om vi inte lagar mat från grunden. Tyvärr finns HFCS ofta i hög koncentration, särskilt i drycker som är kolsyrade, vilket i sig ökar upptaget från mage och tarm.

HFCS är en förkortning av High Fructose Corn Syrup. Man utvinner fruktos och glukos ur majsens stärkelse. Fruktos och glukosmolekylerna ingår båda i såväl sackaros som HFCS. Skillnaden är att HFCS är en lös blandning av monosackariderna fruktos och glukos, medan dessa molekyler sitter fast i naturliga bindningar i sackaros.

Fruktos tas upp direkt utan insulinstyrning via GLUT 5 och går genom portasystemet till levern för avgiftning. Stora mängder fruktos lagras i levern som fett. Man får en fettlever precis som vid intag av ett övermått av alkohol. Glukos i hög koncentration bromsas av insulinstyrt GLUT 4 och kommer vanligtvis ej upp i så stor koncentration som fruktos, så glukos kan passera levern för förbränning i resten av kroppen.

HFCS är alltså klart farligare än sackaros, som är klart farligare än glukos även hos en frisk person. Diabetiker skall minimera sitt intag av kolhydrater och definitivt inte inta större mängder sackaros eller fruktos. Ref. Grundläggande lärobok i biokemi.

Amina Manzoor påstår: Nej, du kan inte vara beroende av socker

Agneta Schnittger kommenterar: Människan har sedan urminnes tider kunnat överleva genom att finna tillräckligt med föda. Den söta smaken är väl inarbetad i våra överlevnadsgener. Den talar direkt till vårt välbefinnande hormon dopamin.

Centrum för belöningssystemet sitter i det mesolimbiska systemet i pannlobens hjärnbark och styrs från hjärnstammen och hypothalamus. Socker frigör dopamin i hjärnan, vilket ökar välbefinnandet för en kortare stund. Kroppen vill ha mer och ett begär efter socker uppkommer.

Ref Johnson et al: ”ADHD Is it time to reappraise the role of suger consumption”, Postgrad Med 123(59) ; 39-49

Samma belöningssystem som triggas av socker, triggas också av alkohol. Det är en erkänd sanning att alkohol är beroendeframkallande. Det finns en mängd studier gjorda på sockerberoende.

Ref: Change in food cravings, food preferences, and appetite during a low-carbohydrate and low-fat diet. (PubMed)

Findly 2008, ”The tired teen” Paediatr. Child Health 13:37-42.

Se även Martin Ingvars bok: ”Hjärnkoll på vikten” och Bitten Jonsson: ”Bli fri från ditt sockerberoende” samt Wendy Suzuki: ”Healthy Brain, Happy Life”.

Text: Agneta Schnittger, läkare

Relaterat

• DN:s artikel finns även sparad i Web Archive: ”Medicinreportern ger svar om socker”