Det fria ordet – En film om yttrandefrihet och mediakritik

Dokumentärfilmaren Mats G. beslöt sig för att djupdyka i svensk mediavärld för att söka svar på frågor som många idag ställer om hur medierna blivit en makt som skriver sina egna regler, vaktar Sverige åt industrier, ligger med politiker och hatar både konkurrens och kritik. 

Text: Mats G.

”Vad vi kan konstatera är att vi, under de senaste två decennierna, har fått en instans i samhället – media – som utan demokratiskt mandat och utan demokratisk insyn fungerar som både polis, åklagare, domare och statskyrka. Och som i basen inte har ett samhälls- utan ett lönsamhetsuppdrag” – Bengt Nerman, ”Den offentliga lögnen” 1997

Samhällsuppdraget som aldrig fanns

Att spegla verkligheten och granska makten – så lyder två av journalisternas branschregler, men det är den politiska makten journalisterna säger sig ska granska, inte den ekonomiska makten, inte heller deras egen makt.

Bengt Nerman –  som var med och startade upp journalisthögskolan 1968 på uppdrag av dåvarande utbildningsminister Olof Palme, tillsammans med Lars Furhoff, som blev rektor för skolan, beskriver i sin bok ”Den offentliga lögnen” – att detta är en gigantisk bluff, att något sådant uppdrag inte finns, och aldrig har funnits.

Detta är en ideologisk konstruktion som bygger på att samhället måste hållas i balans av olika krafter, därför ska det finnas instanser i samhället som är objektiva, granskande, dömande och en sådan instans hade man tänkt sig att massmedierna skulle vara. Bengt Nermans kritik bygger på över fyrtio års forskning om media.

En resa in i ”högerextremismen”

Lasse Wilhelmsson

En dag i mars 2013 besöker jag Lasse Wilhelmsson. Orsaken är nyfikenhet på en man som utmålats som riksantisemit för hela svenska folket. 2012 tipsade TV-profilen Gina Dirawi om Lasses bok ”Är världen upp och ner” på Twitter – en samling artiklar Lasse publicerat genom åren. Det blev ett himla liv. Jonatan Leman på tidskriften Expo beskrev boken som väldigt antisemitisk. Gina bad om ursäkt, sedan blev allt bra igen, men anklagelserna mot Lasse ligger däremot kvar år efter år, som startade redan i början av 2000-talet när Lasse var med i Palestinarörelsen.

Lasse Wilhelmsson började sin politiska bana och aktivism genom Vietnam och 68-rörelsen. Han var ordförande för Täbypartiet under många år och var fackligt aktiv. Han var judisk marxist. Senare skulle han ta avstånd från både sin judiska identitet och marxismen och börja forska om sionismen. ”Det är där vändpunkten kom”, säger han när jag första gången träffar honom i hans hem några mil utanför Stockholm – från att ha haft möjlighet att få kritiska artiklar om Israel publicerat i diverse nät och dagstidningar, till smutskastning utan rätt till genmäle.

”Vid varje givet tillfälle finns en slags övergripande renlärighet. En slags tyst överenskommelse att inte tala om stora och obehagliga fakta” – Georg Orwell

Marcus Andersson

Samma dag som jag träffar Lasse tar han mig med till konstnären Marcus Andersson som bor på en liten gård i norra Uppland där han även har sin ateljé. Marcus är förmodligen en av de skickligaste konstnärerna i Sverige som gärna målar i olja och i traditionell stil. Han har ett lugnt eftertänksamt sätt. I bilen på väg genom det vackra landskapet där snön sakteliga började töa undan visade Lasse mig en kopia på en artikel skriven av en viss journalist vid namn Katrine Kielos, som arbetade på Expressen. Det är en mycket grov förtalstext med titel ”Mörkbrun skymning”, som anspelar på Marcus Anderssons konst som nazistisk.

Marcus Andersson får rätt till genmäle med artikeln: ”Smutskastning”, men sista ordet går till Katrine Kielos, vilket är vanligt inom journalistiken. Den artikeln är extra intressant att läsa för att förstå hur många journalister tänker.

Marcus erfarenhet av media är likt Lasses omfattande. Hur hans målningar på en utställning på moderna muséet 2006 skapade en sådan våldsam indignation från välkända konstkritiker att man kan få för sig att syftet var att rikta fokus bort från Marcus problemformulering, den underliggande mediekritiken, om hur förövare till olika allvarliga brott som ofta beskrivs som ensamma mentalt instabila personer, får stå som syndabockar – istället för att rikta fokus på de verkliga förövarna.

År 2006 sattes även en rättsprocess igång om anmälan för upphovsrättsligt intrång då Expressens fotograf Jonas Lemberg polisanmälde en målning föreställande Christer Petterson, där Marcus använt ett fotografi av Lemberg som underlag. Processen gick genom flera rättsinstanser och avslutades först i år 2017 – då Marcus vann i Högsta domstolen.

”Om det går upp för en att massmedierna är industrier med samma vinstbehov som alla industrier, men med den mycket speciella rollen att deras material är orden och verkligheten, har man kommit en god bit på väg. Då kan man börja se. Grundfrågorna kommer när man får klart för sig att vi aldrig ser världen naken” – Bengt Nerman

Dramafabriken

Den svenska dramafabriken använder noggrant utvalda händelser för att skapa ett slags teaterföreställningar, som saluförs under beteckningen ”nyheter”. Epiteten för att sätta dit kritiker av dessa föreställningar innehåller ofta ord som: ”Högerextremistiska nätverk”, ”rasbiologisk miljö”, ”högerextrema krafter”, ”ett hårdvinklande Kreml”, ”konspirationsteorier” och inte alls sällan ordet: ”antisemitisk”.

När ”Johan” och Fabian Fjälling på Granskning Sverige ringer upp och ställer frågor, som enligt mig felaktigt beskrivs som ”trollning”, eller när Bechir Rabbani knackar på hemma hos chefredaktören på Expressen Thomas Mattson måste anklagelserna om högerextremism sättas in i ett sammanhang enligt mediernas dramaturgiska uppbyggnad. Det krävs tydliga skurkar och hjältar.

Tillsammans med ”hotet” från ett aggressivt Ryssland, som via trollningar på nätet påstås driva ett propagandakrig mot Sverige i syfte att destabilisera landet, vävs dessa roller ihop till en helhet. Att ifrågasätta den gängse massmediala berättelsen (narrativet) blir detsamma som att vurma för Putin. Att försöka se händelser ur olika perspektiv blir att tro på konspirationsteorier.

Den främlingsfientliga högerextrema rörelsen tycks bli ett begrepp utformat för att få bort fokus från de obekväma sakfrågorna. Eskilstunakurirens ”granskning” får stå som bas, en modell som sedan sprids över hela MSM. Tillsammans med NATO Stratcom och Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB), ges ytterligare substans till olika dimensioner av hotbilden. Det hela förstärks av upprepning. Och det är synd om journalisterna – de goda.

”Syftet är att sprida främlingsfientlighet och hat mot politiker, opinionsbildare, journalister och vanligt folk. Nätverket är kopplat till den högerextrema sajten Fria tider, och bådas sajter lyfter fram debattörer  som tar ställning för Ryssland efter ockupationen av Krim och det ryskstödda inbördeskriget i Ukraina enligt Eskilstunakurirens granskning”, skriver SVT.

SVT är ett public service-företag som deltar i det man kan kalla skådespelet och har enligt min åsikt helt tappat sitt publicistiska uppdrag. Public service borde stå för en fördjupning av ett ämne och man borde försöka ge sig in själva sakfrågan på ett seriöst sätt och lyfta fram olika röster, vilket man helt försummat.

”Journalistiken och journalisterna är frihetens väktare och om de fråntas möjligheterna att göra sina jobb på grund av hat eller hot eller på grund av att deras journalistik ifrågasätts då har väktarna – de som ska försvara vår demokrati –  förlorat sin kraft” – Kulturminister Alice Bah Kuhnke

Utbildningsministerns syn på medierna visar på en utbredd okunskap om vad medierna är och vad de gör.

”De är inga sanningsspeglar. De är industrier, som måste producera material i ett enda streck, och  det  vanligaste materialet kallas nyhet, som ingår som ingrediens i det allra mesta” säger Bengt Nerman.

”Nyhet är alltså namnet på en viss produkt, det är inte en gud som tycker det är viktigt  eller människor i allmänhet som tycker det är viktigt, utan massmedierna har bestämt genom sin produktion, att detta är vad vi ska ta fram”

Att ifrågasätta journalisternas jobb är en förutsättning för en sann demokrati. Journalisterna verkar inte i en tillvaro där de kan spegla verkligheten då skillnaden på objekt och subjekt inte går att beskrivas i sådana termer.

”Alla uttalanden görs i ett sammanhang, av någon, i en avsikt, till någon” säger Nerman.

Efter Eskilstunakurirens ”granskning” åberopar nu Alice bah Funke en reglering av yttrandefriheten på nätet.

”Det finns stora lakuner i Sverige, tomrum man inte rör” – Bengt Nerman

Vad är information?

”Tre regler gäller för den ideala bilden av information: du ska tala sanning. Du ska se till att  lämna den som läser eller lyssnar på dig alldeles fri att ta ställning. Du ska försöka visa det du säger från alla håll så att det blir synligt.

Det som idag kallas information kan vara sant, det kan vara falskt, det kan vara försäljning eller försök till köp, det kan vara försök att få någon att göra någonting, det kan vara reklam – det kan vara allting på en gång. Och det svåra i demokratin i  Sverige  idag är att urskilja vad det är vi får höra”.  – Bengt Nerman

Den franska socionomen Pierre Bourdieu beskriver det som ”mediernas ”fält”. Andra akademiska områden har också sina ”fält”, som ger ett mycket begränsat synfält där man hänvisar till varandra. Journalisternas information hämtas nästan alltid från andra journalister eller från spinndoktorer och tankesmedjor av olika slag. Det är en rundgång av information och speglingar och återspeglingar. Därför blir ett påstående ofta en ”sanning” efter några varv.

”Det journalistiska fältet får sin sociala betydelse av att de har ett faktiskt monopol på redskapen för produktion och spridning av information och via dessa, bestämmer över vanliga medborgares uppfattning om verkligheten”.  – Pierre Bourdieu

”Journalistiken ska vara opartisk, objektiv och konsekvensneutral”, enligt flera journalister på en fråga ställd av den tidigare publicistklubbens ordförande. Det är ideologin de fostras genom som ger deras svar. Journalisten uppfattas som en utanförstående betraktare och granskare som upphöjd tittar ut över samhället. Det ligger i massmediaägarnas intresse att den bilden efterlevs.

”En duktig kugge i ett maskineri, som hela tiden producerar material, en journalist som  inte tänker alltför mycket utan gör det han ska”, menar Bengt Nerman.

Pierre Bourdieu:

”Det som uppdagas är produkternas homogenitet eller likriktning. Sättet journalisterna speglar och återspeglar varandras information ger ett intryck av oerhörd instängdhet och mental avskärmning” … ”Information om informationen leder till en slags nivellering, en homogenisering av hierarkierna för vad som är viktigt. En cirkel av information.”

Karin Olsson kulturchef på Expressen:

”Vi jobbar i sanningsbranschen, det är det som är det vi gör. Vi kan ju inte ta ansvar för att andra sprider dåliga saker. Däremot kan vi granska det dom gör, vi kan sticka hål på myter och kämpa tillbaka så gott vi kan. Men vi kan ju bara luta oss tillbaka till vår kärnverksamhet och det är sanningen, god journalistik”.

Läs gärna detta citat igen och begrunda vad det är hon egentligen säger.

Är det ett bra exempel på god journalistik när Karin Olsson som är kulturchef på Expressen och Anders Bolling på DN när de hänvisar till en artikel av Washington Post som publicerade en ”forskningsrapport” om Rysslands påstådda inblandning i det amerikanska valet?

Svenska medier hänvisar väldigt ofta till kommersiella amerikanska medier som ägs av banker och storföretag. Mediebolagen är ju inkorporerade med den övriga makten.

Washington Post får i det här fallet  stå som garant för trovärdigheten. Washington post ägs av Jeff Bezos, som även äger Amazon.com och har lukrativa affärskontrakt med CIA.

Jeff Bezos är en av de största bidragsgivarna till Clinton Foundation. Kan det vara ett problem för trovärdigheten? När Fabian Fjälling söker efter fakta och kollar upp denna forskningsrapport visar det sig vara från en grupp  – ProporNot.com  – som tycks vara påhittad för ändamålet. En expertgrupp med en hemsida som skapats ett par veckor innan artikeln, där man också målar upp ett par hundra alternativa medier som spridande av fake news. Men artikeln var i sig själv fake news som spreds över hela världen.

Medierna som ska värna om demokratin, för en demokrati bör väl låta människor komma till tals, åsikter bör få komma fram, samtalet premieras, utan att dikteras uppifrån? Det är ofta istället samma maktpersoner som figurerar i media.

Bengt Nerman dog 2016 och det var endast en liten notis i de flesta tidningarna om hans person. Hans mediekritik var milt sagt skoningslös. Jag vill föra vidare hans idéer och laborera med vad  han ansåg om vad sann kommunikation är. Och vad demokrati egentligen betyder. För nu har vi inte demokrati, det lutar mer åt en korporativ fascism där media är en viktig kugge då de har patent på det fria ordet.

Text: Mats G.