REPLIK. Börje Peratt skriver en artikel ”Trump – fiendens fiende” om Trump prydligt smyckad med fakta och referenser, men som alla märker så är det egentligen en uppgörelse med alternativare och en politisk positionering av sig själv som det handlar om.
Text: Mats Sederholm, Klar Sikt
Jag kan hålla med honom vad gäller de som håller stenhårt på Trump liksom bortförklaringarna. Det är utan tvivel en viktig markering som jag stöttar, men jag kan också förstå varför de började hålla på Trump. Med ett etablissemang som med sina normer styrt människor så länge så blir det lätt att en del ropar YES när någon äntligen säger sig vilja rensa upp i det politiska träsket. Eller ge media en smäll på truten.
Politiker och media är två av de tre samhällstoder som härskar i vårt samhälle. Trump själv är kapitalist och utgör den tredje stoden. Clinton vill inte göra upp med någon av de tre utan agerar som en förvaltare av den makt och det elände som varje dag kostar människor livet eller som orsakar psykiskt lidande och som håller den där rika procenten som dominerar, om ryggen.
Peratts angrepp på Trump och citerandet av hans uttalanden är i sig varken felaktiga eller ovärdiga att beakta i sak. Frågan är vad han verkar för med valet att ge sig på Trump specifikt? Hur mycket av en alternativ värld vill han ha och hur mycket humanist är han? Han liksom alla andra i etablissemanget springer likt knattefotbollsspelare på Trump-bollen. Det intressanta är vad detta egentligen förmedlar.
Peratt utmålar idioter och upphöjer ”moral och den goda viljan”. Det skulle lika gärna kunna varit någon äldre redaktör på någon av våra borgerliga main-stream-media-tidningar som skrivit artikeln.
För om man inte längre kan se Clinton och Trump som pest eller kolera utan enbart Trump som den ”sjuke” så ser man ju heller inte det sjuka samhälle som Clinton representerar.
Att Trump lägger på några vedträn till i denna gigantiska brasa borde inte vara i fokus, åtminstone inte om man eftersträvar ett i grunden annat samhälle vilket Peratt med sitt ensidiga angrepp på Trump inte har i fokus. Snarare har han med sin artikel just klivit in i stugvärmen hos det svenska etablissemanget som efter några års konsekvent ställningstagande för ena parten i presidentvalet tydliggjort att de alla främst är systemförvaltare.
Att Peratt avsäger sig vara Clinton-anhängare lurar möjligtvis honom själv. Hela vår världsordning med den liberala marknadsekonomin, tron på konkurrenssamhället, kapitalism, övervakningskultur och politikers ständiga lögner och löften i valkampanj efter valkampanj samt medias kontroll över verklighetsbilderna, borde ha lett fram Peratt till liknande uppgörelseartiklar med grunderna i gällande ordning, Clinton-ordningen, men de finns inte.
Istället kan man i Peratts analys av kapitalism och kommunism läsa:
”Därför krävs en stabil, stark, kompetent och moraliskt högstående samhällelig organisation både i stat och kommun. Det ger också företagsamheten och den fria marknaden ramar för en för samhället gynnsam verksamhet.”
Den för etablissemanget så självklara, goda och omedvetna världsbilden. Den klassiska hierarkiska synen på mänsklig organisation, den liberala åskådningen som de senaste åren tappat människors förtroende runt hela jorden och som varje dag rostar sönder lite mer. (Perattartikel: Kapitalismen råder kommunism undertrycker).
Hans inställning till Clintons partikollega Barack Obama:
”Obama har tvärtom gjort vad han kan för att inte hetsa till krig och inte skickat stridande trupp till Mellanöstern.”
Ja, förutom att han var president medan man drog iväg närmare 3000 drönare bara mot Pakistan med såväl civila som militära offer och dessutom var delaktig i kriget mot Libyen, oavsett hur han såg på saken i efterhand. Peratts politiska inställning är uppenbar och en sak men vad som verkligen borde oroa läsaren är hans människosyn.
När människor blir svikna av samhället oavsett om det är genom nedskärningar i de sociala systemen eller när jobb försvinner från orten och det demokratiska inflytandet ångats bort i globaliseringens namn så uppstår missnöje. Det SKA uppstå missnöje när samhället missköter sig och när demokratin dunstar bort till förmån för Peratts samhällsideal: En ”stabil, stark, kompetent och moraliskt högstående samhällelig organisation”.
Detta missnöje har sakta ökat i hela västvärlden under minst 10 år. När det går så långt att den amerikanska befolkningen i sin besvikelse inte väljer etablissemanget utan Trump så liknar Peratt honom med att vara en Råttfångare. Vad menar han? Är medborgarna att likna vid hypnotiserade lealösa offer eller råttor som leds ner till kanalen och undergången?
Vad som nu sker politiskt är inte resultatet av Trump, eller i värsta fall Marine le Pen, det är ett resultat av människors ifrågasättande. Och är man i symbios med människan och inte med systemen så ser man detta och jagar inte efter ikoner.
Alternativ till nuvarande demokratiska ordning avfärdar Peratt med ord som: Gatans Parlament eller ”Nazismen, Fascismen och Anarkiinfluerade terroristgrupper”. (Perattartikel: Gatans parlament)
Är det underligt att hans förening Humanism & Kunskap inte drar särskild många människor till sig?
Det blir inte bättre med hans kontinuerliga och starka personangrepp som han onyanserat sprider omkring sig. Hans påhopp på ”Klar Sikt” och indirekt mig i kommentarsfältet under sin egen artikel är för länge sedan en öppet utagerad historia efter ett språkligt missförstånd. Peratt saknar måttlighet och balans.
Peratt avslutar pompöst med:
”Och jag återkommer till slutsatsen från min forskning om medvetandets uppkomst: Människan behöver uppleva det värsta för att se vad hon inte vill ha.”
Vad trevligt Börje, men vet du, jag önskar inte dig det värsta och inte andra heller. Oavsett vad de har för politisk eller existentiell hållning. Helt enkelt för att jag över allt älskar människan med alla hennes svagheter och styrkor. Inte som en gammaldags och fjär despot a la Peratt, utan på riktigt.
Text: Mats Sederholm, Klar Sikt
@Martin, det var min mening att återföra diskussionen till ämnet, Trump, presidentvalet och opinionen.
Du har naturligtvis rätt att mäta en människas storhet, eller inte, i de kriterier du anser rimliga. De slutsatser du kommer till är, på en direkt fråga, vad långt de flesta skulle ha svarat inklusive undertecknat.
Jag hade själv ingen favorit i det här valet, men mina amerikanska vänner visade sin aversion mot Clinton och någon enstaka hoppades på Trump och en bättre ekonomi. Jag trodde att Clinton skull vinna med god marginal.
Det finns människor i Sverige som jublar över det amerikanska presidentvalets vinnare, eller Brexit för den delen, och tar det som en intäkt för att deras egen politik skall gå framåt i Sverige, dessa pekar Peratt ut i sin text. Sedan blir det allt svårare att sära på amerikanskt och svenskt, rätt och fel, sant och falskt, det är det mina inlägg syftar till att klargöra.
En förklaring är att Peratt menar att Trumps svenska fanklubb består av människor med en motsatt politisk uppfattning än den Trump och Republikanerna står för, men att de jublar över segern eftersom de vill åt etablissementet symboliserat av Clinton, därav uttrycket ”Fiendens fiende” vilket syftar på den oheliga allians som de ingår med sitt stöd till Trump, deras politiska fiende enligt Peratt. Peratt fortsätter sedan sin långa kamp mot Trumps svenska fanklubb som han anser är helt utan heder och insikt, inte helt olikt Don Quixotes attack på väderkvarnarna, när sedan Peratt, slagen av tingens allvar kastar, han ur sig en förbannelse över dessa svenska Trumpanhängare.
Nu kliver Sederholm in i matchen, inte helt olikt en viss Sancho Panza, och försöker styra upp det hela. Säger sig dela en del åsikter och avslutar med att luckra upp den något patetiska förbannelsen.
Personligen tror jag att mängden svenska Trumpanhängare är så liten att den inte kan användas som målgrupp i svensk politik men journalister och mediernas förlust i Trumpvalet är däremot mycket stor för att inte säga fatal.
@Per Larsen
Jag anser inte att du besvarar det jag angriper i din kommentar, men slingrar dig. Varför vet jag inte, men jag misstänker att dessa sakfrågor stör dig. Meditera gärna istället på vad jag skrivit, acceptera det som stör dig, se varifrån störningen kommer och besvara när du nått acceptans och djupare insikt! Då kan ditt bidrag kanske ha ett värde.
@Martin, tack för repliken men mitt inlägg avsåg att vara en kommentar till Sederholms text som i sin tur är en replik till Peratts artikel. Min kommentar syftar på de försök till marginalisering av Trumps person som görs i texterna, texten av Peratt är svårbegriplig, förvirrad och utan sammanhang vilken Sederholm i sin text försöker att skapa ett sådant sammanhang genom att låtsas förstå Peratts text med dess ”prydligt smyckad med fakta och referenser” där prydligt smyckad är en synonym för irrelevant.
Du har helt säkert många fina åsikter, Martin, men nu var det Peratt/Sederholm texterna där den amerikanska presidentens duglighet, kapacitet och omdöme betygssätts av herrarna Peratt/Sederholm. En kommentar till din utläggning är att från 1960 och Kennedy, har presidentens fru påverkat det amerikanska folket och därmed väljaropinionen, det samma gäller hans välstånd, framgångar, antalet barn, utbildning, klasstillhörighet (om man kan använda det uttrycket) och sist men inte minst är den blivande presidentens förmåga att framträda i medierna avgörande och har varit så ända sedan Kennedy vann över Nixon 1960, Kennedy gjorde sig mycket bättre i TV än Nixon.
Trump liknar enligt amerikanska mått en statsman där Hillary påminner mer om en karikatyr på Jokern, Batmans svurna fiende, http://a1.ec-images.myspacecdn.com/images02/48/f938e1a5d9d3488ea58e5302ee4c2875/l.jpg. Det är amerikaner som väljer efter sin amerikanska måttstock, där finns inga likheter med svenska förhållanden och våra egna politiker.
Slutligen fick flera kommentatorer till Peratts text veta av textförfattaren kommentarer att vi hade missat innehållet i hans text, då undrar man om inte han själv har missat att beskriva detta svårfunna innehåll. Peratt svarar inte heller på en direkt fråga om hur rubriken ”Fiendens Fiende” knyter an till texten, i en länk till hans egen text finns en brist på vad som åsyftas och detta får vi inte heller något svar på.
@Per Larssen
Det finns en högerledd kongress som ska övertygas om den vänsterretorik som användes under valspurten och det verkar inte gå helt bra, men sänkning av skatter för de allra rikaste gick bra.
Jag anser inte att en människas storhet mäts i om:
– andra repeterar vad de sagt eller ej, för då skulle jag ansett Muhammed som stor, bara för att många muslimer anser det och repeterar vad han sagt. Sekterism mäter ingens storhet.
– man fötts rik. De säger väldigt lite om storhet. Har man skojat sig rik, ex. genom försäljning av ormolja är ”storheten” självklart starkt ifrågasatt.
– man har avlat många barn, för då skulle jag anse att varje ointelligent par med 12 barn skulle vara något stort. Tvärtom anser jag att dessa människor är naturens förbannelse, med goda matematiska, biologiska och arkeologiska bevis.
– man har en snygg ung hustru. Storhet mäts inte i något yttre. Olof Palme var en stor man, anser jag, men snygg var han definitivt inte. Jesus och Buddha var stora män för sin tid, men inte omgav de sig med yttre ting?
Men visst kan storhet till viss del mätas i hur man får ner arbetslösheten. Olof Palme fick ned den på runt 2%, helt utan hittepåjobb. Han sänkte arbetstiderna för människor, han fick dem att dela broderligt och systerligt på arbetsbördorna, han skapade ett samhälle där unga kvinnor med barn inte behövde söka sig till rika gubbar för att inte bli vräkta eller prostituera sig åt fula gubbar med ful trut, ett samhälle där kvinnan inte längre betraktades som avelskossa, men där kvinnan fick reella alternativ.
Jag anser att riktig storhet mäts i hur väl en president lyckas övertyga andra i att skapa långsiktig balans med naturen för framtidens generationers allra bästa. I eftermälet.
Det är vanligt att folket gör kardinalfelet att välja pest i stället för kolera, d.v.s. det som globalistisk media visar upp. Globalistisk media spottar på Trump för att det gör honom populär, ungefär såsom globalkapitalets egen agent i Vänsterpartiet gjorde mot Jimmie Åkesson med ”rasist”, vilket gynnade den hövlige Jimmie Åkesson.
Trump är taktisk som är folklig och når ut till folket genom sina egna kanaler, folkets egen kanal, Twitter, givetvis, men Trump behåller monopolkapitalismen, precis såsom Clinton gjorde. Skillnaden mellan bombnyliberaler och bombhögern är minimal. De är inte verkliga antagonister, de är likt tvillingar, i Sverige likt sjulingar. Monopolkapitalismen är deras gemensamma gener, Vänsterpartiets kommunister undantagna.
Förändringarna till nationalisering för USA:s monopolkapitalister är både nödvändiga och smärtsamma p.g.a. budgetunderskott om USA inte vill sluta likt Grekland. Trump lockar monopolkapitalet med lägre skatter. Detta har skapat investeringar och minskad arbetslöshet. De lidande blir sannolikt ensamstående kvinnor, sjuka och gamla.
Trump vann valet med Bernie Sanders retorik, kandidaten med allra mest stöd hos folket, kandidaten som mörkades nästan helt i monopolkapitalets medier och som röstades bort av demokraternas s.k. ”superdelegater” på DNC, demokraternas nationella kongress.
Men surprise surprise, folket kommer inte få vad de ville ha. Trots detta kallas det ”demokrati” och de som pompöst kallar sig ”demokrater” är heller inte demokrater. Bernie Sanders kunde ha gått sin egen väg eller gått samman med Jill Stein och vunnit valet, men vad gjorde karlfan, han stöttade drottningen av kaos…
Jag tycker det säger allt.
@Mats skriver: ”Politiker och media är två av de tre samhällstoder som härskar i vårt samhälle. Trump själv är kapitalist och utgör den tredje stoden.”
Trump framstår som en mycket framgångsrik politiker, medieman och affärsman, i alla tre disciplinerna är han en vinnare.
Att besitta amerikanska presidentposten tala för sig själv, hela världen härmade honom en gång i tiden med ”You’re fired!” och slutligen är han rik, har många barn och snyggast tänkbara hustru.
Senaste nytt från Trump: Arbetslösheten nere på rekordlåga 4,4 % i april med 211 000 nya jobb.
Vill nog lägga mig i mitten mellan Börje Peratt och Mats Sederholm, Gällande Trump med tanke på Trumps tvitter om valsegern i Frankrike, där Donald Tusk EU:s permanente rådsordförande från Bryssel skriver:
”Grattis till Emmanuel Macron, grattis till fransmännen som valt frihet, jämlikhet och broderskap och sagt nej till fejknyheternas tyranni”,
Notrea att det var bland annat genom ”fejknyheternas tyranni” som Trump kunde vinna valet i USA. När MSM i USA unisont och ensidigt sablade ner Trump. Visar nu Trump att han i själva verket är en globalistförespråkare, när han hyllar en kankir sprungen ur Rothschild som även är en produkt av ENA (École nationale d’administration) i Strasbourg, där bland annat Giscard d’Estaing och Francois Hollande haft sin hemvist?
Skribentens text är alltid sann enligt honom själv, antingen rent faktamässigt eller som en lögn som berättar sanningen. Det var konstnären Picasso som uttryckte sig så om konsten; att den var en lögn som berättar sanningen.
Börje Peratts uppenbara användande av olika måttstockar för olika maktpersonen och hans totala brist på självinsikt därvidlag gör honom till något av en gåta.