NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. Den 28:e april invigde ”Ministry of Awqaf and Islamic Affairs of the State of Qatar” moskén ”Umm Al-Mu’minin Khadijah” i Malmö. Qatar – det Muslimska Brödraskapets epicentrum och basen för dess missionerande megafon – betalade över 3 miljoner euro för uppbyggnaden av moskén som är nästan 2000 kvadratmeter stor och rymmer upp till 2000 personer, vilket gör den till Skandinaviens största moské.
Text: Judith Bergman, Gatestone Institute, New York | Originalartikeln är återpublicerad med tillstånd
Något som är förvånansvärt med denna nya megamoské är att invigningen enligt de allmänna medierna i Sverige aldrig har ägt rum. Inte en enda nyhetskanal har nämnt invigningen. De svenska myndigheterna har också varit tysta om ämnet. Malmös borgmästare Katrin Stjernfeldt Jammeh skrev på sina Facebook- och Twitterkonton om invigningen av ett nytt kontor för armérekryter i Malmö och om att den svenska kustbevakningen flyttar sina aktiviteter till hamnen i Malmö, men hon nämnde inte invigningen av Skandinaviens största moské. Malmö kommuns hemsida höll också tyst om ämnet.
För information om vad som pågår i Sverige måste man alltså vända sig till ”Qatar News Agency” som rapporterade:
”Chefen för avdelningen för islamiska affärer vid Ministry of Awqaf and Islamic Affairs, Khalid Shaheen Al Ghanim, sade att moskén byggdes och möblerades på staten Qatars bekostnad för över 3 miljoner euro under bevakning av Ministry of Awqaf och i samarbete med Skandinaviens Waqf i Malmö.”
”Han tillade att Umm Al-Mu’minin Kadijah-moskén är Skandinaviens största och ligger på första och andra våningen i Skandinaviens Waqfs fyravåningsbyggnad. Moskén är utrustad med faciliteter för personer med särskilda behov av att utföra böner och andra för barn och kvinnor.”
”Invigningsceremonin besöktes av representanter för de lokala myndigheterna, representanter från islamiska institutioner i Sverige och Danmark samt ett antal affärsmän.”
Organisationen i Sverige som ligger bakom megamoskén är svenska waqfen, mer känd som Islamiska Förbundet i Malmö. I sina stadgar beskrivs den svenska waqfen som en ”ett religiöst och kulturellt samfund som är registrerat som en ideell organisation”, samt ”politiskt självständig”.
Grannarna till megamoskén, som egentligen aldrig skulle blivit en moské enligt waqfens egna ansökan om byggtillstånd utan bara ett ”kulturellt centrum” (i ansökan talas det om ett ”aktivitetscentrum för ungdomar och familjer i Malmö med fokus på Rosengård”) protesterade när de fick reda på planerna år 2010. Malmö kommun viftade bort dem. ”Det är som vilken församlingsaktivitet som helst, och jag finner det svårt att se att det finns något att oroa sig för”, sade Dick Johansson, representant för Malmö kommun, vid tidpunkten.
Det visade sig att det trots allt finns en del att oroa sig för.
Flera av svenska waqfens medlemmar kommer från Islamistiska Kulturföreningen, vars talesman och frontfigur Ammar Daoud beskrevs i en artikel från 2006 av tidningen Sydsvenskan som den danska imamen Abu Labans ”lärjunge”. Laban, som dog år 2007, var känd för sina jihadistiska kopplingar och för att ha uppviglat till upplopp i den muslimska världen mot Danmark efter publiceringen av Muhammedkarikatyrerna i danska tidningen Jyllands-Posten år 2005. Han drev på sin egen danska waqf – Islamisk Trossamfund – i Köpenhamn.
Laban utpekade Sayid Qutb, Muslimska Brödraskapets huvudideolog, som sin förebild, och var en frekvent gästpredikant vid en av Svenska Kulturföreningens källarmoskéer i Rosengård.
Redan år 2006 sade Abu Laban till dagstidningen Sydsvenskan att han ville ”hjälpa” sina svenska muslimska vänner att etablera en ny moské. Abu Laban och Ammar Daoud var missnöjda med den existerande moskén i Malmö, alltså Islamic Centers moské som Abu Laban hånfullt stämplat som ”mager på islam”.
År 2010 berättade Khaled Assi, chef för den svenska waqfen (en tjänst han innehar än idag), för en svensk journalist att han var ”inspirerad” av Abu Laban och hans waqf i Danmark. När journalisten frågade Khaled Assi huruvida hans organisation faktiskt höll på att bygga en moské berättade han för henne att ”det redan fanns en moské i Malmö” och att ”kulturcentrumet” bara skulle innefatta ”ett litet bönerum”.
När frågan om projektets finansiering togs upp sade Assi att waqfen ”inte var kopplad till någon organisation” och att alla finansiella bidragsgivare var ”individer från Malmö och Skåne”, men att de också skulle ta kontakt med ”individer” utomlands.
Vid invigningen av waqfens megamoské den 28:e april höll Malmös stadsråd Frida Trollmyr ett tal i vilket hon upprepade gånger använde termen ”kulturellt centrum” och aldrig ordet ”moské, som om vissa ord enligt sovjetiskt manér skulle kunna ändra på verkligheten:
”På många sätt är detta kulturella centrum unikt men samtidigt är det en av många mötesplatser som har bidragit till den mångfald som har gjort Malmö till den stad den är idag. Vi Malmöbor vet vad denna mångfald innebär och vi känner till alla dess styrkor – det är den som har gjort Malmö till den stad den är idag.”
Trollmyrs tal kommer att bli ihågkommit som det ögonblick då Malmö kommun slutligen gav efter helt för islam.
När den svenska självständiga nyhetssajten Samtiden försökte nå Trollmyr för en kommentar om hur den nya könsavdelade moskén motsvarar de svenska värderingarna om jämställdhet, om Trollmyrs syn på finansieringen av megamoskén från utländska diktaturer och vad detta innebär för Malmö i fråga om radikalisering informerade Trollmyrs sekreterare om att politikern inte hade tid att svara på några frågor.
I den före detta demokratin Sverige tar politikerna inte längre sitt ansvar gentemot medborgarna, och kan tydligen tysta ned vilket ämne som helst, oavsett hur allvarligt det är, inför folket som röstat på dem. Allmänna medier agerar i villigt samförstånd med myndigheterna genom att ignorera problemet.
Man skulle dock kunna tänka sig att minst en svensk journalist skulle vara intresserad av att avslöja de svenska myndigheternas hemlighet. Dessa är några av de många obesvarade frågorna:
- Hur blev det så att ett projekt som Malmö kommun godkänt som ett ”kulturellt centrum” slutade som Skandinaviens största moské?
- Hur blev det så att en organisation, den svenska waqfen, som ska vara ”politiskt självständig” och som menar att den tar emot finansiering från lokala muslimer, fick sin moské köpt och betalad för av Qatar, den största exportören – tillsammans med Saudiarabien – av wahhabism i världen?
- När blev Sverige en provins tillhörande diktaturen Qatar, där närvaron av qatariska tjänstemän vid invigningen av den Qatar-finansierade moskén i en stor svensk stad inte väcker den minsta uppmärksamhet i media, i synnerhet ingen kritik, som om denna typ av händelse var en helt vanlig vardagsföreteelse? Istället är den enda svenska reaktionen ett pinsamt fjäskande tal av en representant för Malmö kommun.
- Kort sagt, när röstade den svenska befolkningen ja till att bli ett qatariskt protektorat?
Text: Judith Bergman
[Gatestoneinstitutetes anmärkning] Samma dag som Gatestone Institute publicerade denna artikel på engelska (den 17e maj 2017) publicerade två nyhetskanaler i Sverige rapporter om megamoskén Umm Al-Mu’minin Khadijah.
