Resultatet av SOM-institutets undersökning om svenskars misstroende mot media har skapat debatt. Debatten ger dock en bristfällig och isolerad bild av mediemisstroendet då tyngdpunkten ligger på mediekonsumenter istället för medieproducenter.
Text: Mats Sederholm, bearbetning Linda Bjuvgård – Klar Sikt | Läs även Sederholms kortare version på SVT Opinion
Med fler undersökningar som underlag syns misstroendet vara mer utbrett. Och ifall man ser till en global undersökning om människors förtroende så blir svaren häpnadsväckande. Hela den svenska mediedebatten faller ihop som ett korthus eller som ett skvättande i en ankdamm.
- Del 1: Vinklingen till fördel för medieproducenterna
- Del 2: Medias förnekelseretorik samt undersökningarna som får debatten att framstå som en ankdamm
Förnekelseretoriken
SOM-studiens slutsats om misstroendet bland SD-sympatisörer och invandrarfrågor har blivit efterdebattens kärnfråga. En delvis uppfriskande debatt med Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmos självklara, men under omständigheterna djärva utsagor om självrannsakan i media. Det mest tragiska är somliga journalisters fullständiga förnekelseretorik:
”Misstroende mot medier är nu programmatiskt drivet som del av en populistisk politisk retorik sedan flera år.” – SVT:s Programdirektör Jan Helin [artikel]
”Hitler litade inte heller på medier” är titeln på Aftonbladets Anders Lindbergs artikel.
”.. låga förtroende i just invandringsfrågan har mycket lite med journalistik att göra”. -Fredrik Virtanen Aftonbladet [artikel]
Eller varför inte Lars Truedsson (författare i MMM!, journalist och föreståndare för Institutet för Mediestudier) version när han i en artikel i DN debatt menar att stackars media är utsatta för de som vill mucka gräl med dem:
”Just nu finns ett samhällsklimat där starka politiska krafter vill ha strid med medier, eftersom de tror att det ger dem sympati.”.
Journalisten Ann-Marie Åsheden replikerade och skrev om utvecklingen efter SD:s propaganda 2005:
”Det blev motpropaganda. Både från politikerna och från medierna. I mediernas fall är det särskilt allvarligt, eftersom de därmed inte kom att uppfylla sin demokratiska mission att vara balanserade, relevanta och konsekvensneutrala.”
Heder till den här typen av självständigt ifrågasättande som annars nästan helt saknas i en debatt präglad av en förmäten (medveten och omedveten) grundinställning av etablissemanget.
Slutsatsen av SOM-studien och experters omdömen är alltså att misstroendet främst kommer från SD-sympatisörer och att det handlar om invandrarfrågor. Den här kopplingen tycks också bekräftad av andra undersökningar men misstroendet är utbrett långt utanför denna grupp.
Problemet är att man i sökandet efter svaret på anledningen till mediemisstroendet har lagt tyngdpunkten på mediekonsumenterna snarare än hos medieproducenterna eller enklare uttryckt: Misstroende är per definition något som härrör från de misstrogna och inte det som misstros.
Dessutom visar det sig att det finns skäl att rucka på SOM-institutets slutsatser och därmed också på debatten eftersom den är så dominerad av SOM-institutet. För vad händer om man tar in andra undersökningar, stämmer bilden fortfarande? Och ifall man låter utländska opinionsinstitut ställa frågor till svenskar, hur ser det ut då? Är hela den svenska debatten en ankdamm?
Vilken undersökning har rätt, den trevligaste eller?
Läs fortsättningen av denna artikel på Klar Sikt
Text: Mats Sederholm, Klar Sikt
