Analysen av mediemisstroendet är tillrättalagd och saknar perspektiv. Resultatet av SOM-institutets undersökning om svenskars misstroende mot media har skapat debatt som ger en bristfällig och isolerad bild av mediemisstroendet då tyngdpunkten ligger på mediekonsumenter istället för medieproducenter, skriver Mats Sederholm i sin analys.
Med fler undersökningar som underlag syns misstroendet vara mer utbrett. Och ifall man ser till en global undersökning om människors förtroende så blir svaren häpnadsväckande. Hela den svenska mediedebatten faller ihop som ett korthus eller som ett skvättande i en ankdamm.
Del 1: Vinklingen till fördel för medieproducenterna
Boken ”Misstron mot medier” (MMM) är en publikation från Institutet för mediestudier som beställt en undersökning från SOM-institutet där man mäter förtroendet för journalister. Medieexperter analyserar studien från alla de tänkbara vinklar medan andra författare i boken mest ger uttryck för sina personliga åsikter.
Mediemisstroende – Illustration: Mats Sederholm
Kunden har alltid fel
Efter några kapitel och efter några författares utsagor om mediekonsumtion och mediekonsumenter så stiger förväntan på en analys av medieproducenterna.
Framme vid kapitlet: ”När bjälken sitter i betraktarens ögon: om fientliga medier-fenomenet” skrivet av Jesper Strömbäck och Bengt Johansson så blev det uppenbart att boken saknar en balanserad analys. De skriver om ”fientliga medier-effekten” och ägnar ett helt kapitel åt analyser och undersökningar som i grunden går ut på att beskriva mediekonsumenter som vilseledda och lättmanipulerade. Bland slutsatserna finner man:
”Människor är inte objektiva när de bedömer mediernas bevakning.”
”Att det finns de som hävdar att medierna är partiska eller obalanserade åt det ena eller andra hållet behöver inte betyda att det är sant”.
Men att bjälken kan sitta i journalisters och redaktörers ögon tycks vara helt främmande.
En lång artikel i ETC lutar sig mot samma tema, fientliga-medier-fenomenet är förklaringen. Den psykologiska människan ställer till det för sig själv medan den psykologiska redaktören eller psykologiska journalisten inte finns och åter igen så går medieproducenterna fria.
Sanningsversionen som prioriteras
Misstanken om bokens subjektiva syn på mediemisstroendet förstärks när sanning och korrekthet berörs. Att sanning är likhetstecken med korrekta fakta är ett budskap från media, vetenskapen och politiker som knappast undgått någon det senaste halvåret. Bakom detta finns en uppsjö av felaktiga fakta skapat av nättroll och alt.-media men här finns också en subtil fientlighet gentemot folkjournalistik och mediekonsumenter.
”Korrekta-fakta-versionen” av sanningen gagnar traditionella media eftersom de prioriterar den noggrannheten. Med fokus på korrekta fakta kan de också leda bort uppmärksamheten från en annan version av felaktiga sanningar, deras egen ”utvalda-fakta-versionen” eller åsiktsjournalistik. Hur man med enbart korrekta fakta kan skapa lögner har jag för övrigt utvecklat i min krönika ”Korrekta fakta, vem bryr sig?”.
Var finns analysen om oberoendet, om åsikt och fakta?
”Misstron mot medier” tar också upp oberoende/opartiskhet-aspekten av sanningen men ytterst sparsamt. Eller kanske det är samstämmigheten i de traditionella media som är oroande snarare än bristen på oberoende. Det borde kunna grävas rejält i detta ämne eftersom medias bevakning av exempelvis Donald Trump och Brexit närmast kan liknas vid en och samma röst.
Som prenumerant på DN så har jag både erfarit och konstaterat att efter i storleksordningen 3500 artiklar om Donald Trump [se sökning] det senaste halvåret så är nästan alla kritiska, ogillande eller spydiga. Det borde vara intressant att fråga sig ifall mediekonsumenter kan förlora förtroendet för media under sådana här omständigheter. Men likadant här, analysen saknas helt eller nämns bara delvis.
Det skulle också vara värdefullt ifall medieprofessorer eller andra experter kunde lyfta dessa frågor eftersom media själva är i stort sett knäpptysta. Extremt få journalister skulle erkänna en brist på opartiskhet. En av de få som berört saken är Joris Luyendijk som i DN skriver:
Joris Luyendijk – Foto: Bengt Oberger, Wikimedia
”Och konsekvensen är att journalister blir partiska inför de nyheter som de lovat att bevaka objektivt. För hur rapporterar man neutralt om Trumps påstående att han blivit avlyssnad av Obama?”
Intressant och samtidigt skrämmande. Hur det kan vara så svårt att rapportera utan att ”tycka” borde vara ett annat ämne att ta upp.
Att tyngdpunkten och buggen i mediemisstroendet är förlagd till mindre vetande människor blir tydligt i fallet med CNN-reportern Jimmy Carr [se video ovan] som under en intervju med dold kamera får frågan:
”Would it be ’fair to question the intellect of the American voter,”.
Carr svarar: ”Oh, no. They’re stupid as shit.”.
Förutom detta berättar han också om att cheferna på CNN uppmuntrar sina anställda att fokusera på påstådda men obevisade kopplingar mellan Trumps presidentkampanj och ryska influenser.
Brittiska Daily Mail skrev om detta den sista juni. Efter två veckor saknades fortfarande nyheten om avslöjandet i svenska traditionella media. Jag tipsade för säkerhets skull Expressen, Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och SVT om detta, men svenska media föredrar tystnad liksom att inte svara mig på frågan om nyheten är en bluff eller om den är sann.
MMM som jag nu refererat till skänker ändå nyanseringar av mediemisstroendet tack vare författare som Andreas Ericson och Edvard Lind som släpper taget om vetenskapligt kliniska vinklingar och tillrättalagda analyser. De försöker att bredda perspektiven och gör även mediearbetare till människor exempelvis när Ericson tar upp några exempel på förnekelsestrategier hos media:
”Kanske känns det också skönt att få nypa till envisa kritiker genom att bunta ihop dem med fascister. Men risken är att den slutgiltiga effekten blir lite som den vid sängvätning – kanske varmt och gott i början men snart betydligt obehagligare eftersom man riskerar att alienera stora grupper som medierna är beroende av som både konsumenter och finansiärer.”
Snart publiceras del 2 i denna analys.
Text: Mats Sederholm, bearbetning Linda Bjuvgård – Klar Sikt
Makten slutgiltiga mål är inte mer pengar och inflytande, där är till för smörja underhuggare. Maktens slutgiltiga mål är att bygga om mentala strukturer så att misshagliga tankar stoppas innan de ens når medvetandet. Ett mentalt och kognitivt reflexivt stoppsystem. Det är vida mer överlägset än det nakna våldet Jan Helin är ett typexempel på lyckat resultat.
Hej Mats! Du har naturligtvis rätt, men jag vill borra mig än djupare ner i surdegen. Förskolereformen. I mediekoncernernas styrelserum detaljstyr inte makten över chefredaktörernas olika val och vinklingar. Styrningen börjar långt, lång tidigare. Det skiljer mellan ”Hur” man tänker och ”Vad” man tänker.
Barn lär sig att vissa frågor får de aldrig ställa emedan andra går hur bra som helst att ställa. De som lyder belönas. Kollektiv bestraffning är legio – lära dem idka tystnad och självcensur inför auktoriteter samt att tränas i sin självstympelse mot det egna jagets impulser. Det skiljer mellan ”Hur” man tänker och ”Vad” man tänker.
De barn som mot förmodan har modet att ifrågasätta, vägrar lyda utesluts ur gemenskapen. Tvingas man läsa eller göra tillräckligt många meningslösa saker som man vet är helt meningslösa händer något med en över tid. Man gör det samt avancerar till nästa pinnhål och lyder nästa order och arbetar sig slutligen igenom och får sitt betyg och till slut man dessa värderingar till sina egna.
När motståndsviljan är bruten är barnen skolmoget – det betyder öppen för indoktrinering, för politisk formning. De har slutat lyssna inåt samt vara stolta över sig själva, över vilka de är, utan stolta hur de uppför sig. Barn lär sig bli vad andra förväntar sig. Förnekar man barns deras grundläggande behov uppstår smärta, spänning samt sjukliga symtom. Den som lyckas uppmuntras med ett noga uträknad belönings- och graderingssystem. De riktar nu hela sin uppmärksamhet utåt mot sin omgivning stället. Nedbrytning tar många och under tiden protesterar barn. Skiljer man ett barns upplevelse ifrån känslan blir inte längre upplevelsen och känslan samma sak och vem eller vad ska då barnet lita på då? När det till slut finns mer av bortträngningar och försvar än av känslor har indoktrineringen segrat. En sådan varelse kan inte lita på sina känslor längre för de vet inte vad de känner eller förnimmer därför att de inte känner eller förnimmer något. Vad som finns kvar endast en dominans av försvar. En sådan varelse tror därför inte att det finns något som är sant. De tror bara att det finns olika sidor av ett påstående. Oron som skapas mynnar ut i sjukliga symtom: huvudvärk, mardrömmar, mörkerrädsla. Här träder samhällets elit in: barnläkare, kuratorer och skolpsykologer (som själva försakar sig genom utbildningssystemet) övertygar att symtomen är normala för ett barn. De hävdar alltså att sjukdomssymtomen är en medfött sjuklig process. Den som kontrollerar alla upptänkliga sjukliga symtom bäst är den friskaste. Men här uppstår det ett problem. Om man anser att sjukdomssymtom hos barn är medfödda, eller rent av ett naturligt tillstånd tvingas man samtidigt att beakta begreppet försvar. Tror man att försvar är nödvändiga hindras man att undersöka och finna de underliggande orsakerna. Så fixar eliten detta: tesen blir självuppfyllande och det uppstår ett cirkelresonemang: Den som kontrollerar bäst är den friskaste. Detta är elitens professionella idéer om ett rationellt beteende som ytterst har till syfte att styra så många människor som möjligt. Skolan levererar här en ideologisk tjänst och tanken är att den ska leverera en ny generation undergivna, lydiga kontrollanter och administratörer som agerar i elitens intresse. Syfte är att människor skall göra de här värderingarna till sina egna. Det är min analys i vart fall.
” istället fråga hur det kan komma sig att så många journalister kan tycka så lika?”
Bra fråga.
Somliga tror att det finns en konspiratorisk förklaring men det gör inte jag.
Min förklaring är att det råder ett normsystem gemensamt för journalister, tidningsägare och för de etablerade i samhället överlag. Detta normystem av tankar, åsikter, hyfs, gränssättningar skapar en kultur som man som nyanställd journalist eller som man förmodligen redan under utbildningen, blir en del av och som man sedan och också försvara eftersom ”den är jag”.
Och som yrkesgrupp eller vilken grupp som helst med samma identitet så försvarar man sig helt enkelt. Precis som vi som individer inte vill vidkännas våra fel och tillkortakommanden. Man vill höra ihop, man vill dela på samma värderingar, de som skapar identiteten och gör att ”jag är jag” och att mitt arbete är något väldigt viktigt annars är ju inte ”jag bra”.
Kunskaper och utbildningar är inte vad som styr människor, det är deras behov av tillhörighet.
Intressantare vore om man för ett ögonblick bortser från vad MSM säger eller gör/inte säger eller gör, för att istället fråga hur det kan komma sig att så många journalister kan tycka så lika? Hur går processen till – vi talar ju inte om ett politiskt parti här. I regel slutar analysen här, när det kommer till likriktningen av MSM. Men ställer man inte dessa frågor i allenhet kring MSM, och i synnerhet till sig själv, upprepas allt och man blir lika förvånade varje gång. Istället borde man ställa frågorna och av svaren kunna förutsäga vad som komma skall. Mönster upprepar sig alltid, därför att de är mönster. Annars vore det inte mönster.
Likriktningen i samhället är bra mycket mindre i dag, än för säg 40 – 45 år sedan, då vi 60-talister växte upp. Ett statlig samordnad, utjämnad, uniformerad samt konformistiskt skolsystem, där likriktningen var total. Ett enda uppbärande regeringsparti, som alla andra partier måste förhålla sig till. Blygsam eller obefintlig invandring. Inget EU-medlemskap. Inget internet. Sett i det perspektivet borde dagens unga journalister springa ur ett myller av mångfald. Så är inte fallet. Ställ de viktigast frågor istället. Hur går likriktningnsprocessen till? När börjar den. Hur tar den sig uttryck? Går den att identifiera? Går den att undvika?
Slutsatserna ”Människor är inte objektiva när de bedömer mediernas bevakning.”
”Att det finns de som hävdar att medierna är partiska eller obalanserade åt det ena eller andra hållet behöver inte betyda att det är sant.” gav mig en ordentlig skrattattack. .. 😀 .. Ja jisses!!
Bra artikel Mats!
Analysen av mediemisstroendet är tillrättalagd och saknar perspektiv. Resultatet av SOM-institutets undersökning om svenskars misstroende mot media har skapat debatt som ger en bristfällig och isolerad bild av mediemisstroendet då tyngdpunkten ligger på mediekonsumenter istället för medieproducenter, skriver Mats Sederholm i sin analys.
http://pbs.twimg.com/media/DFK-xTTUwAA9au3.jpg
Makten slutgiltiga mål är inte mer pengar och inflytande, där är till för smörja underhuggare. Maktens slutgiltiga mål är att bygga om mentala strukturer så att misshagliga tankar stoppas innan de ens når medvetandet. Ett mentalt och kognitivt reflexivt stoppsystem. Det är vida mer överlägset än det nakna våldet Jan Helin är ett typexempel på lyckat resultat.
Hej Mats! Du har naturligtvis rätt, men jag vill borra mig än djupare ner i surdegen. Förskolereformen. I mediekoncernernas styrelserum detaljstyr inte makten över chefredaktörernas olika val och vinklingar. Styrningen börjar långt, lång tidigare. Det skiljer mellan ”Hur” man tänker och ”Vad” man tänker.
Barn lär sig att vissa frågor får de aldrig ställa emedan andra går hur bra som helst att ställa. De som lyder belönas. Kollektiv bestraffning är legio – lära dem idka tystnad och självcensur inför auktoriteter samt att tränas i sin självstympelse mot det egna jagets impulser. Det skiljer mellan ”Hur” man tänker och ”Vad” man tänker.
De barn som mot förmodan har modet att ifrågasätta, vägrar lyda utesluts ur gemenskapen. Tvingas man läsa eller göra tillräckligt många meningslösa saker som man vet är helt meningslösa händer något med en över tid. Man gör det samt avancerar till nästa pinnhål och lyder nästa order och arbetar sig slutligen igenom och får sitt betyg och till slut man dessa värderingar till sina egna.
När motståndsviljan är bruten är barnen skolmoget – det betyder öppen för indoktrinering, för politisk formning. De har slutat lyssna inåt samt vara stolta över sig själva, över vilka de är, utan stolta hur de uppför sig. Barn lär sig bli vad andra förväntar sig. Förnekar man barns deras grundläggande behov uppstår smärta, spänning samt sjukliga symtom. Den som lyckas uppmuntras med ett noga uträknad belönings- och graderingssystem. De riktar nu hela sin uppmärksamhet utåt mot sin omgivning stället. Nedbrytning tar många och under tiden protesterar barn. Skiljer man ett barns upplevelse ifrån känslan blir inte längre upplevelsen och känslan samma sak och vem eller vad ska då barnet lita på då? När det till slut finns mer av bortträngningar och försvar än av känslor har indoktrineringen segrat. En sådan varelse kan inte lita på sina känslor längre för de vet inte vad de känner eller förnimmer därför att de inte känner eller förnimmer något. Vad som finns kvar endast en dominans av försvar. En sådan varelse tror därför inte att det finns något som är sant. De tror bara att det finns olika sidor av ett påstående. Oron som skapas mynnar ut i sjukliga symtom: huvudvärk, mardrömmar, mörkerrädsla. Här träder samhällets elit in: barnläkare, kuratorer och skolpsykologer (som själva försakar sig genom utbildningssystemet) övertygar att symtomen är normala för ett barn. De hävdar alltså att sjukdomssymtomen är en medfött sjuklig process. Den som kontrollerar alla upptänkliga sjukliga symtom bäst är den friskaste. Men här uppstår det ett problem. Om man anser att sjukdomssymtom hos barn är medfödda, eller rent av ett naturligt tillstånd tvingas man samtidigt att beakta begreppet försvar. Tror man att försvar är nödvändiga hindras man att undersöka och finna de underliggande orsakerna. Så fixar eliten detta: tesen blir självuppfyllande och det uppstår ett cirkelresonemang: Den som kontrollerar bäst är den friskaste. Detta är elitens professionella idéer om ett rationellt beteende som ytterst har till syfte att styra så många människor som möjligt. Skolan levererar här en ideologisk tjänst och tanken är att den ska leverera en ny generation undergivna, lydiga kontrollanter och administratörer som agerar i elitens intresse. Syfte är att människor skall göra de här värderingarna till sina egna. Det är min analys i vart fall.
Hej Ale
” istället fråga hur det kan komma sig att så många journalister kan tycka så lika?”
Bra fråga.
Somliga tror att det finns en konspiratorisk förklaring men det gör inte jag.
Min förklaring är att det råder ett normsystem gemensamt för journalister, tidningsägare och för de etablerade i samhället överlag. Detta normystem av tankar, åsikter, hyfs, gränssättningar skapar en kultur som man som nyanställd journalist eller som man förmodligen redan under utbildningen, blir en del av och som man sedan och också försvara eftersom ”den är jag”.
Och som yrkesgrupp eller vilken grupp som helst med samma identitet så försvarar man sig helt enkelt. Precis som vi som individer inte vill vidkännas våra fel och tillkortakommanden. Man vill höra ihop, man vill dela på samma värderingar, de som skapar identiteten och gör att ”jag är jag” och att mitt arbete är något väldigt viktigt annars är ju inte ”jag bra”.
Kunskaper och utbildningar är inte vad som styr människor, det är deras behov av tillhörighet.
Mats
Artikelförfattare
De här två anledningarna är dock i många fall
Intressantare vore om man för ett ögonblick bortser från vad MSM säger eller gör/inte säger eller gör, för att istället fråga hur det kan komma sig att så många journalister kan tycka så lika? Hur går processen till – vi talar ju inte om ett politiskt parti här. I regel slutar analysen här, när det kommer till likriktningen av MSM. Men ställer man inte dessa frågor i allenhet kring MSM, och i synnerhet till sig själv, upprepas allt och man blir lika förvånade varje gång. Istället borde man ställa frågorna och av svaren kunna förutsäga vad som komma skall. Mönster upprepar sig alltid, därför att de är mönster. Annars vore det inte mönster.
Likriktningen i samhället är bra mycket mindre i dag, än för säg 40 – 45 år sedan, då vi 60-talister växte upp. Ett statlig samordnad, utjämnad, uniformerad samt konformistiskt skolsystem, där likriktningen var total. Ett enda uppbärande regeringsparti, som alla andra partier måste förhålla sig till. Blygsam eller obefintlig invandring. Inget EU-medlemskap. Inget internet. Sett i det perspektivet borde dagens unga journalister springa ur ett myller av mångfald. Så är inte fallet. Ställ de viktigast frågor istället. Hur går likriktningnsprocessen till? När börjar den. Hur tar den sig uttryck? Går den att identifiera? Går den att undvika?
Läs även Sederholms kortare version på SVT Opinion
https://www.svt.se/opinion/tillrattalagd-analys-om-misstron-mot-medier
Slutsatserna ”Människor är inte objektiva när de bedömer mediernas bevakning.”
”Att det finns de som hävdar att medierna är partiska eller obalanserade åt det ena eller andra hållet behöver inte betyda att det är sant.” gav mig en ordentlig skrattattack. .. 😀 .. Ja jisses!!
Bra artikel Mats!