Klockan halv sex svensk tid under söndagsmorgonen den 3 september sprängde Nordkorea vad de påstår vara sin första vätebomb, tio gånger starkare än Hiroshimabomben. Vad ligger bakom den nordkoreanska skräcken, isoleringen från omvärlden och ett alltmer aggressivt militärt beteende?
Text: Kersti Wistrand, föreningen Humanism & Kunskap
I Hagfors i Värmland har FOI, Totalförsvarets forskningsanstalt, en station där man registrerar seismiska signaler. Där kan man förutom geologiska jordskalv se styrkan på underjordiska explosioner och kärnvapenladdningar. Klockan halv sex på söndagsmorgonen den 3 september, på dagen 78 år sedan Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig, kunde FOI konstatera ett skalv med magnituden 6,3 på Richterskalan.
Samtidigt meddelade nordkoreanska medier att man detonerat sin första vätebomb en mil under marknivå. Det är därmed Nordkoreas sjätte kärnvapentest.
FOI:s analys visar att sprängkraften är mellan 100 – 200 kiloton, dvs mellan fyra till tio gånger starkare än den bomb som sprängdes i Hiroshima. Det kommer att dröja ytterligare flera dagar innan radioaktiviteten kan uppmätas och då endast i angränsande länder som Kina, Ryssland, Sydkorea och Japan, inte hos oss i Sverige.
Forskarna får då leta efter spårmängder i små mängder. Det anses inte föreligga någon hälsofara.
I serien ”Maktspelet kring kärnvapen I – III” skrev jag för ganska exakt två år sedan om de första vätebomberna som detonerades av USA (1954), Sovjet (1961), England (1957) och Kina (1967). Där redogör jag för vätebomben och kärnvapenutvecklingen fram till för några år sedan, se LÄNK
Omvärlden har unisont fördömt Nordkoreas agerande, så även Sverige som skrivit under och ratificerat det internationella avtalet CTBT, som innebär att kärnvapentester är förbjudna. Natten till den fjärde september svarade Sydkorea med att sända upp en kraftig missil, Trump kallar Korea för en skurknation och förordar upptrappat handelskrig.
Nordkorea påstås förbereda en ny ballistisk robotuppskjutning som svar. Just nu har FN:s säkerhetsråd snabbinkallats till samtal.
Men vad ligger bakom Nordkoreas vilja till försvar, starka militarisering och aggressiva politik? Fokus har i massmedia oftast lagts på despotiska och narcissistiska ledare.
Det är en förenklad sanning. För att förstå, måste man även fråga sig hur landets invånare, som en gång i tiden varit tvungna att samspela och acceptera ledarskapet, levt och haft det under tidernas gång? Finns det några känslomässiga upplevelser i deras historia som kan förtydliga och få oss att bättre förstå?
Låt oss blicka tillbaka på Nordkoreas historia.
Nord- och Sydkorea idag
Efter andra världskrigets slut, då Japan kapitulerade, delades det 1948 längs den 38:e breddgraden i Nord- och Sydkorea. Den norra delen tillhörde Sovjets ockupationszon medan den södra kom att tillfalla USA:s zon. Republiken Korea (Sydkorea) utropades den 15 augusti 1948.
Som svar på detta upprättades den Demokratiska folkrepubliken Korea den 9 september samma år. Meningen var att dessa två delar skulle återförenas så småningom, men detta har aldrig skett. Ett försök gjordes i och med Koreakriget 1950- 53, där USA och Kina ställde upp på var sin sida. Just nu råder stora spänningar.
Marxistisk-leninistisk linje
Frånsett att Nordkorea tidigt följde en marxistisk-leninistisk linje, kan man undra över den skillnad i samhällsklimat som uppenbarligen råder inom Koreas två halvor.
Till att börja med utvecklades båda de koreanska länderna jämbördigt ekonomiskt sett, fastän båda utformades till olika typer av regimer med militären som maktbas. Vi får i detta sammanhang inte glömma de två amerikanska atombomber som vid andra världskrigets slut fälldes över Japan i Koreas omedelbara närhet.
Genom att USA placerade kärnvapenmissiler och artilleriburna kärnladdningar i Sydkorea nära gränsen till Nordkorea, kom Nordkoreas kärnvapenprogram att växa fram.
Under 1970-talet gick de båda landhalvorna åt skilda håll. Medan Sydkorea under amerikansk inverkan blev en av världens mer framträdande industrinationer och satsade på export, är Nordkorea så utarmat och fattigt att befolkningen stundtals svälter.
En växande reformrörelse i Sydkorea trotsade militärregimens lagar och en politisk liberalisering ägde rum 1997 då Kim Dae-Jung, en tidigare dödsdömd politisk fånge, valdes till Sydkoreas president. Dagens president heter Moon Jae-il.
Han valdes våren 2017 på ett program där han bl.a. fredligt ville närma sig Nordkorea. I dagsläget har han dock gjort en helomvändning och börjat rusta landet och nyligen besvarat Nordkoreas vätebombstest med militära övningar.
Nordkorea stelnade däremot i en kommunistisk familjedynasti med personkult kring landets ledare. Landet isolerade sig och byggde 1955 upp ett ideologiskt styrt ekonomiskt system, ”juche”, baserat på självförsörjning och självtillit.
1974, då Kim Jong-Il tog över makten efter sin döde far, gavs juche ökad ställning inom landet. Detta har i sin tur lett till fattigdom, då 1990-talets översvämningar och torka ledde till industriell kollaps och svält. I och med Sovjets fall hade den ekonomiska hjälpen därifrån även upphört.
1998 lät Kim Jung-Il utse sig själv till ”evig president” och chef för försvarskommissionen. Militären prioriterades framför allt annat och juche kom att ersätta marxism-leninismen. Då Kim Jong-Il dog 2011, efterträddes han av den nuvarande ledaren, sonen Kim Jong-Un.
Nordkorea är idag starkt militariserat med en armé på över en miljon soldater, medan folkmilisen består av ca fem miljoner man. Medborgarna är strängt övervakade och ovetande om vad som händer i omvärlden.
Dessutom är de i med få undantag förbjudna att lämna sitt land. De kan därför lätt manipuleras att fortsätta att tro att de lever under stort hot och att ett starkt kärnvapenförsvar är nödvändigt.
År 2014 publicerade FN en rapport om att regimen gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten. Nordkorea tros ha 150 000 politiska fångar i fängelser och arbetsläger. All kritik av regimen krossas genom godtyckliga gripanden, tortyr och avrättningar.
Nordkoreas desperata situation, skräck för omvärlden och hotfulla attityd hänförs ofta till delningen av Koreahalvön, men ligger historiskt sett längre tillbaka i tiden än så.
Koreas tidigaste historia
Korea har en mer än 1 500-årig lång intellektuell historia, tämligen okänd i Västerlandet. Av och till har koreanska halvön tillhört olika kinesiska dynastier, men blev ett enat rike från och med 600-talet. Taoism, konfucianism och buddhism blomstrade. Korea blev så småningom den bro över till de japanska öarna på vilken den kinesiska kulturen och filosofin överfördes.
Kina var det stora föregångslandet både för Korea och Japan. Högättade koreanska släkter kan ha varit tidiga härskare i Japan, liksom en hel del äldre japansk konst kan ha utförts av koreanska konstnärer.
Japans försök att erövra Korea under 1500-talet och framåt
Det påstås att Korea har invaderats 900 gånger under historiens lopp, men inga erövrare har lämnat så bittra spår och så skapat så mycken misstro och misstänksam som japanerna.
Under 1500-talets senare del gjorde Japan otaliga, men misslyckade försök att erövra den koreanska halvön, som krigshärjades mycket svårt. Befolkningen hade stora problem att återhämta sig och levde i skräck för ständigt nya anfall. Till slut valde dess ledare att isolera landet från omvärlden. Detta skedde 1637 och varade under 200 år.
Man kan endast ana den misstänksamhet och rädsla som måste ha uppstått och fortlevt hos invånarna i den tidens Korea och som ledde till denna isolering. Landet kom att kallas ”det slutna kungadömet” eller ”Erimitkungadömet” och västerländska resenärer vittnar om elände, korruption och brist på upplysning. Dessutom kämpade man med näbbar och klor att inte öppna landets gränser.
Förhållandet Korea – Japan
1876 tvingades dock landet av Japan att bryta sin isolering och öppna sig utåt omvärlden. Japanerna mördade den koreanska drottningen Min. England, Frankrike, Tyskland, Kina, Ryssland, USA och Japan tävlade nu om att få inflytande över Korea och därmed tillgång till dess råvaror. 1894–95 drogs Korea in i kinesisk-japanska kriget och 1904–1905 i det rysk-japanska kriget, innan det slutligen blev japansk koloni 1910 till 1948 då japanerna förlorade i andra världskriget.
Fram till 1945 försökte japanerna utplåna den koreanska identiteten. En etnisk utrensning av stora mått bedrevs.
Det blev förbjudet att tala koreanska i skolorna, alla koreaner tvingades anta japanska efternamn, 100 000-tals koreaner tvångsrekryterades till hårt kroppsarbete i Japan eller till tjänst i japanska armén under andra världskriget. Koreanska kvinnor tvångstogs till fronten där de måste leva som prostituerade och betjäna de japanska soldaterna. Hela det koreanska samhället tvingades betjäna japanerna under andra världskriget.
Svält rådde där medan ris exporterades till Japan. Japans kolonialisering av Korea under 1900-talet har mer än något annat i hela dess historia gjort koreanerna illa och svetsat samman dem. Än idag har den äldre generationen i Korea svårt att glömma och förlåta, medan den japanska populärkulturen samtidigt börjat strömmar in till ungdomsgenerationen i Sydkorea.
Säkerhetsrådet fördömer
Det sittande säkerhetsrådet använder en skarp ton mot Nordkorea och USA:s FN-ambassadör Nikki Haley, som står Trump nära, meddelade den 4 september:
”Kim Jong-Uns handlingar kan inte ses som självförsvar. Med sina ansvarslösa robotuppskjutningar och kärnvapenhot visar han att han tigger om krig. Tiden för halvmesyrer i säkerhetsrådet är förbi. Nu måste vi uttömma alla våra diplomatiska resurser innan det är för sent.”
President Trumps uttalanden
Med ovan tecknade historiska bakgrund kan man något lättare förstå det nordkoreanska samhällets misstro mot omvärlden samt de hot som det upplever riktade mot sitt land. Det är inte enbart frågan om en despotisk och narcissistisk ledare som styr och ställer.
Befolkningen inklusive dess ledare lever även i traumatiska minnen från tidigare decennier, om inte självupplevda, så säkert berättade inom släktena. Det är därför inte helt korrekt att likställa den arrogante och skrävlande Trumps ledarstil med Kim Jong-Uns även om de båda uppvisar narcissistiska drag.
Trumps twittrade bombastiska fraser – ”Nordkorea är en skurkstat” m.m. – upplevs som översittarmentalitet med kränkande och djupt sårande förolämpningar mot ett sedan länge sargat och lidande land. Retorik med starka provokationer som detta bidrar säkert mer än vi anar till upptrappning av konflikten.
Med en president som kunnat uppvisa mer kunskap och empati kring Koreas historia, skulle troligen denna upptrappning kunnat hejdats i tid, men varken Trump eller Kim Jong-Un verkar ha förmågan att kunna ge sig.
Text: Kersti Wistrand | Artikeln har tidigare publicerats på Humanism & Kunskaps hemsida
Källor
- CNN: Haley: Kim Jong Un ’begging for war’
- Populärhistoria: Japanexperten Monica Braw (2002), Utrikespolitiska institutet
- Sakerhetspolitik.se: Fördjupning Korea
