MEDIADEBATT. Konstnären Markus Andersson fälldes för att, enligt honom, ha tittat i en tidning och samtidigt målat av ett Expressen-foto på Christer Pettersson och en syndabock från en känd äldre målning. Fallet är ett unikt svenskt rättsfall som visar hur långt etablissemanget är villigt att gå för att lägga munkavel på fel åsikter, anser konstnären. Mats G. undersöker hur det står till med svensk yttrandefrihet. Andersson friades i HD.
Text: Mats G.
”Tolerans gentemot de intoleranta leder till intolerans. Intolerans gentemot de intoleranta leder till tolerans” – Lars Gustavsson, författare
Lars Gustavsson, författare:
”Tolerans gentemot de intoleranta leder till intolerans. Intolerans gentemot de intoleranta leder till tolerans”.
Dokumentärfilmen Min film är en resa i begreppen höger, vänster, verklighet, sanning och identitet. Jag försvarar ingen tes, ideologi grupp eller person utan vill veta var gränsen för yttrandefriheten går och vem som ska avgöra det.
År 2013 träffade jag konstnären Markus Andersson som genom sin konst blev utmålad av konstkritiker och journalister som främlingsfientlig och högerextrem. Målningen ”svenska syndabockar” polisanmäldes 2006 för upphovsrättsligt intrång av Expressens fotograf Jonas Lemberg. Den ingick i en serie tavlor som Markus målat som ifrågasätter den mediala bilden av förövare, till framför allt politiska mord, men också andra oklara rättsfall. Den juridiska processen tog elva år där Markus fick rätt i Högsta domstolen 2017.
I januari i år satt jag i högsta domstolen och lyssnade på olika anföranden i det upphovsrättsliga målet om Markus målning som polisanmälts. Vi var en liten skara åhörare och förutom min roll som filmare fanns SVT på plats som tydligen gör en serie om märkliga rättsfall. Och visst är detta fall märkligt, att det ledde ända upp till högsta juridiska instans? ”Därför att något inte står rätt till”, säger Markus när jag pratar kort med honom i pausen i rättegången. Expressen ville ha det ända upp i Högsta domstolen, menar han. Frågan är varför, undrar jag. Är det för att stympa yttrandefriheten?
Markus målning är en kritik på det bombardemang av bilder som media dagligen förser oss med. Han ville vända på begreppen om medias budskap om rätt och fel, gott och ont.
” Istället blev det en inskränkt debatt om jag tittat i massmedia eller inte säger han – självklart har jag tittat i massmedia då det är mediekritik det handlar om.”
Tydligen yrkade Jonas Lembergs advokat på ersättning för ”plagiatet”, men hur kan Markus målning hota inkomsten av bilden när en get finns ditmålad i bakgrunden?
”Geten” är väldigt igenkännbar för konstkritiker världen över som symbol grundad på en målning från 1800-talet av William Hollman Hunt ”the Scapegoat” som finns på Tate Britain i London, berättar konstkritikern Joakim Borda-Pedreira som Marcus anlitat som vittne i domstolsförhören. Han menar att det är ett allegoriskt mytologiskt motiv, där geten inom biblisk tradition fick verka som syndabock för ett samhälles fel och misslyckanden, som man sen kanaliserade på det stackars djuret som offrades.
Markus intention med målningarna är svårt att ta miste på. Frågeställningen är rak och klar, men istället vändes blicken mot en trivial detalj i sammanhanget. Var det högst medvetet eller handlar det om hur media fungerar?
Farliga ”gränser” som inte får överträdas
”När man väljer perspektiv i vardagen och talar om vad som är normalt, vanligt och riktigt och vad som faller utanför, sätter man gränser för samhället, samtidigt som man kontrollerar och bevakar dessa gränser. Dessutom säljer man på gränserna”, skriver medieforskaren Bengt Nerman.
Markus skapade en gräns när han målade sina tavlor, ansåg journalisten Katrine Kielosi en artikel 2007. I och med att han målade blonda barn och kvinnor och nordisk natur drog han inte bara en gräns mellan ”oss” och ”dem” utan han föraktar även ”den andre” genom denna gränsdragning. ”De fula och svaga”, som Kielos skriver.
Katrine Kielos läser in Markus konst genom den position och kontext hon befinner sig inom och inom det journalistiska fältet speglar journalisterna varandras uppfattningar. I och med att han målade figurativt i traditionell stil med olja på duk blev han politisk reaktionär och således ”politisk suspekt” och rent av ”nationalsocialistisk.”
Ingela Lind, DN:
”Hans konst är nationalsocialistisk – eller rör sig i alla fall i närheten av den kulturen” ”Jag kan ganska mycket om Tredje rikets konst, och jag ser samma koder i Marcus Anderssons tavlor. Något slags fornnordiskt storvulenhet.”
Katrine Kielos:
”Jag skulle vilja hävda att den nationalism som bor i Anderssons konst inte går att särskilja från främlingsfientlighet. Det som Andersson idealiserar som rent vackert och starkt är det nordiska. Och hans idealisering bygger på att det finns något annat som är smutsigt fult och svagt. Detta andra blir ovillkorligen, på grund av den kontext all samtida konst verkar i, andra kulturer än vår egen. Därför menar jag att det finns mycket tydliga främlingsfientliga drag i Anderssons konst.”
Kongressen för kulturens frihet
Jag tycker mig se att logiken flyter fram ur 60- och 70-talets radikalism och CIA, kulturkrigen som tog form från början av 1950-talet, även om de marxistiska tankeströmningarna från tex Frankfurtskolan börjat påverka synen på kulturen i USA och Europa innan dess.
Genom Kongressen för kulturens frihet som initierades 1951 inom kulturkriget med Sovjetunionen och kommunismen knöts i Sverige genom hemliga fonder från bla: Aspeninstitutet, Rockefeller och Ford Foundation hundratals journalister, författare konstnärer till den amerikanska kulturen och etablissemanget. Detta påverkade kulturen i Europa på djupet, något jag ska återkomma till.
Ett av huvudmålen för det globalistiska kapitalet har alltid varit att försvaga de europeiska nationalstaterna och undergräva den nationella identiteten. Jag tror inte att det är ett vågat påstående att man till detta använt den nya vänstern.
Den italienske marxisten Antonio Gramsci menade att marxisterna måste uppnå ”kulturell hegemoni”, ett övertagande av samhällets intellektuella liv genom kulturen och offentligheten. Det som brukas beskrivas som kulturmarxism.
Fortsättning följer…
Text: Mats G.
