Johan Thyberg: Misstänkt korruption mellan Vetenskapsrådet och Karolinska Institutet

För en tid sedan fick Johan Thyberg från några yngre, disputerade forskare vid Karolinska Institutet (KI) ett långt, anonymt, välformulerat och till synes vederhäftigt brev om vad de upplevde som ett stort problem i sina forskarkarriärer. Brevet handlar om korruption mellan Vetenskapsrådet (VR) och KI.

Text: Johan Thyberg, pensionerad professor i cell- och molekylärbiologi KI, legitimerad läkare sedan tidigare känd för sina avslöjanden om skandaler på Karolinska.

Brevet inleddes på följande sätt:

”This is to call your attention about, from our point of view, a clear case of fast promotion with a clear lack of meritocracy of a young researcher at Karolinska Institutet, probably due to a corrupted system established between KI and Vetenskapsrådet. Although difficult to prove, these cases are deeply affecting both young and senior researchers and the only thing they can do is to remain in front of these situations and feel frustrated while observing how public resources are waisted”.

Brevskrivarna menar alltså att det faktum att mycket stora summor satsas på ett fåtal unga forskare försvårar för många andra lika eller kanske till och med mer meriterade att få möjligheter att etablera sig som självständiga forskargruppsledare.

Detta system med stora anslag till ett begränsat antal sökande är för övrigt något som i hög grad drabbar även mer seniora forskare på svenska universitet och högskolor. Ett problem i sammanhanget är att den sökandes kontaktnät inom akademin direkt eller indirekt ofta tycks få stor betydelse för hur besluten om tilldelning av anslag fattas.

Att brevet var anonymt förvånar inte. Den under senare tid omtalade tystnadskulturen på KI och i andra delar av samhället gör det i hög grad riskfyllt för enskilda att gå ut med kritik av det slag som här görs.

Att det de anonyma brevskrivarna tog upp var ytterst relevant bekräftades när jag någon dag senare för en tidigare KI-kollega berättade om innehållet i deras brev. Denne förstod omedelbart vad saken rörde sig om och nämnda att hen och ett antal andra kollegor nyligen hade diskuterat det specifika fall brevskrivarna tagit upp och uttryckt sin stora förvåning över den pengarullning som här frodades.

Kontakter viktigare än meriter för Vetenskapsrådet

De anonyma brevskrivarna tog i sitt brev upp en ung forskarassistent som vi kan kalla ERA, hens seniora mentor professor Urban Lendahl samt det statliga Vetenskapsrådet (VR) som typfall på det ”korrupta system” de känner sig uppleva. Jag beslutade mig därför att titta lite närmare på vad som förevarit. Det jag då utgått ifrån är främst ERA:s publikationer enligt databasen PubMed samt hens ansökningar om forskningsanslag från KI och VR.

Det ska från början poängteras att det som sägs här inte är kritik mot ERA som enskild forskare. Hen är uppenbarligen på många sätt en framåt och framgångsrik sådan.

Vad saken gäller är istället om vi i Sverige har ett system där kontakter och nätverksbildning i många fall tycks vara lika viktigt eller kanske till och med viktigare än verkliga meriter.

Särskilt betydelsefull blir denna fråga när det rör sig om hur statliga myndigheter som KI och VR fördelar de medel som skattebetalarna bidrar med. Ett grundläggande begrepp är i detta sammanhang det som kallas ”likabehandlingsprincipen” och är fastlagt i grundlagen. I 1 kap 9 § av Regeringsformen definieras detta på följande sätt: ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”.

ERA avlade 2003 examen som filosofie magister i molekylärbiologi vid Stockholms Universitet. Året därpå började hen arbeta hos professor Ernest Arenas på Institutionen för Medicinsk Biokemi och Biofysik (MBB) vid KI. Fem år senare disputerade hen där på en avhandling rörande vissa faktorers betydelse för hjärnans utveckling.

Avhandlingen bestod av fyra delarbeten varav ERA var förste författare på två. Två av arbetena var vid detta tillfälle tryckta medan de övriga förelåg som manuskript. Det ena av dessa senare arbeten tycks aldrig ha kommit i tryck att döma av PubMed. De tre publicerade arbetena trycktes i tidskrifter med tämligen ordinär impaktfaktor.

Efter disputationen började ERA arbeta som så kallad postdoc hos professor Urban Lendahl på Institutionen för Cell- och Molekylärbiolog (CMB) vid KI. Enligt sitt CV har hen under 2012 även verkat som postdoc hos professorerna Elaine Fuchs och Mary Hatten vid Rockefeller University i New York.

Att döma av PubMed har dock inga vetenskapliga publikationer kommit fram från den vistelsen. Att döma av KI:s hemsida finns ERA idag åtta år efter sin disputation kvar på CMB och har en förhållandevis stor forskargrupp, totalt elva personer enligt KI:s hemsida. Parallellt har hen även etablerat sig på en institution vid KI i Huddinge. Hur stor hens grupp där är framgår inte av institutionens hemsida.

Av de handlingar jag fått ut från Vetenskapsrådet framgår att ERA första gången självständigt sökte projektanslag där 2013 inom ämnesområdet naturvetenskap och teknik (project grant junior researchers). Bakgrunden till projektet var att tidigare forskning visat att genetiska defekter kan vara inblandade i uppkomsten av funktionsdefekter i hjärnan. Vad ERA avsåg att göra var att i studier på möss använda molekylärgenetiska metoder för att ”tysta” vissa gener och se hur detta under embryonal- och fosterutvecklingen påverkar uppbyggnaden av nervsystemet.

Projektet skulle drivas vid Urban Lendahls laboratorium på CMB. Inga medarbetare var angivna (allt enligt ansökningsblanketten). Den beredningsgrupp som behandlade ansökan gav mycket goda vitsord beträffande nyhetsvärde, projektets vetenskapliga kvalitet och den sökandes meriter. Beslutet blev för den sökandes del också mycket positivt, 900.000 kronor per år för åren 2014-2017, totalt 3,6 miljoner kronor.

Man kan då fråga sig på vilka grunder VR fattade sitt beslut? Att döma av publikationsdatabasen PubMed hade ERA efter disputationen 2009 fram till ansökningstillfället 2013 publicerat ett drygt tiotal vetenskapliga artiklar (varav en ingick i avhandlingen och två hade accepterats för publikation men ännu inte kommit i tryck). Av dessa är tre översiktsartiklar. Bland originalartiklarna är det endast två ERA är förste författare på (normalt den som är huvudansvarig för experimenten) och endast en där hen är siste författare (normalt den som är huvudansvarig för projektet).

Huruvida hen under de cirka fem år som förflutit mellan disputationen och ansökan om detta anslag (ett halvårs föräldraledighet borträknat) visat den grad av produktivitet och självständighet som normalt krävs för att från Vetenskapsrådet erhålla fyra års anslag med belopp i den aktuella storleksordningen är tveksamt. Än mer anmärkningsvärt blir förhållandet när man i PubMed kan konstatera att ERA nu nästan fyra år efter det att anslaget erhölls bara publicerat tre vetenskapliga artiklar, alla översiktsartiklar.

På dessa fyra år med ett anslag om 3,6 miljoner kronor har alltså ännu inte en enda originalartikel kommit ut.

Ett år efter det att ERA sökt och erhållit det ovan beskrivna anslaget söker hen på nytt pengar från VR, den här gången inom ämnesområdet för medicin och hälsa. Projektet gäller återigen att ”tysta” gener under embryonal- och fosterutvecklingen för att därigenom erhålla en bättre förståelse av deras betydelse för bildningen av olika vävnader och organ samt uppkomsten av sjukdomar. Det rör sig alltså i huvudsak om samma projekt som hen året före fick ett fyraårsanslag om 3,6 miljoner kronor för.

Återigen får ERA mycket goda omdömen av den beredningsgrupp som granskar hennes ansökan och erhåller ett treårsanslag med 975.000 kronor för 2015, 720.000 kronor för 2016 och 705.000 kronor för 2017, totalt 2,4 miljoner kronor. Sannolikt tillhör det inte vanligheterna att en och samma forskare två år i rad söker och får flermiljonsanslag för i princip samma projekt.

Några år efter de ovan redovisade tilldelningarna av stora summor söker ERA 2017 åter anslag från Vetenskapsrådet inom ämnesområdet medicin och hälsa och det program som går under benämningen ”utveckling av metoder för ersättning, begränsning och förfining av djurförsök”. Vad det rör sig om är en direkt fortsättning av hens tidigare VR-anslag från 2014 och 2015 om totalt 6 miljoner kronor som fortfarande idag inte har resulterat i en enda originalartikel. Detta borde självklart vara – och är vanligtvis – något som Vetenskapsrådet reagerar inför när en ansökan om förlängning av ett tidigare projekt kommer in. Så dock inte i detta fall. Hen får återigen mycket goda vitsord från beredningsgruppen och erhåller ett nytt treårsanslag om 800.000 kronor var för 2018, 2019 och 2020, totalt 2,4 miljoner kronor.

I detta sammanhang bör noteras att ERA i sin VR-ansökan från 2017 skriver att hen sedan 2013 dragit in 41 miljoner kronor i anslag, inklusive två VR-anslag. Dessa anslag skulle just löpa ut men hade som nämnts ännu inte enligt PubMed resulterat i en enda originalartikel. Att Vetenskapsrådet mot denna bakgrund ändå förnyar hens anslag med 800.000 kronor per år i ytterligare tre år är ytterst anmärkningsvärt. På vilka grunder ansåg man att hen behövde än mer pengar och hade kvalificerat sig för detta?

Vad ska andra forskare med likvärdiga eller till och med betydligt bättre meriter som år efter år inte får en krona från VR tro? Kan de se det på något annat sätt än att de kämpar förgäves i ett ”korrupt system”, dessutom understött av statliga myndigheter? Detta är i alla fall uppenbarligen hur mina anonyma brevskrivare upplever situationen.

Den 26 oktober 2017 publicerade Ämnesrådet för Medicin och Hälsa sina beslut om medelstilldelning för år 2018 och de närmaste åren därefter. Av 1222 inkomna ansökningar beviljades 244, en beviljandegrad av 20%. Konkurrensen var alltså mycket hård och det är självklart av största vikt att besluten fattats på sakliga grunder. För att få en viss uppfattning om hur ERA:s meriter stod sig gentemot andra forskare i samma ansökningsomgång gjorde jag en enkel stickprovsundersökning.

Tio slumpmässigt utvalda sökande med grundvetenskaplig inriktning (liksom ERA) som fått avslag på sina ansökningar om projektbidrag jämfördes med ERA avseende vetenskapliga produktion under åren 2014-2017 i form av publicerade artiklar upptagna i PubMed (fram till 15 november 2017).

De utvalda var fem kvinnor och fem män från olika universitet i Sverige, alltifrån Lund till Umeå. Karriärmässigt hade de position alltifrån postdoc till relativt nyutnämnd professor. Sex stycken valdes från samma ämnesgrupp som ERA, MH-3R (utveckling av metoder för ersättning, begränsning och förfining av djurförsök) och fyra stycken från andra ämnesgrupper.

Att ERA både 2014 och 2017 söker anslag inom denna ämnesgrupp kan synas något märkligt och får kanske i första rummet betraktas som taktiskt och politiskt korrekt (användning av stora mängder försöksdjur ses av många med ogillande). Vid kontroll hos Stockholms djurförsöksetiska nämnd och Enheten för djurskydd vid Länsstyrelsen i Stockholm får jag uppgiften att ERA 2014 sökte och erhöll tre tillstånd för djurförsök.

Dessa tillstånd gäller sammantaget för användning av 20.000 möss under de närmast kommande åren. Att kalla detta ett program för ersättning och begränsning av antalet djurförsök verkar minst sagt magstarkt. Vad tänker Vetenskapsrådet på när man delar ut anslag som dessa?

Resultatet av min enkla granskning visas i Tabell 1 och kan knappast sägas vara annat än remarkabelt. Medan ERA inte har publicerat en enda originalartikel under de senaste 3-4 åren trots stora anslag från Vetenskapsrådet (6 miljoner kronor) så har de tio av VR ratade forskarna alla kommit ut med ett flertal sådana rapporter, i medeltal 11 publicerade originalartiklar. Och många av dessa artiklar är tryckta i tidskrifter med god impaktfaktor (IF – ett mått på hur frekvent artiklar i tidskriften citeras) såsom Proceedings of the National Academy of Sciences USA (IF 9,7), Journal of Experimental Medicine (IF 12,0), Cell Reports (IF 8,3), EMBO Reports (IF 8,6) och Cancer Research (IF 9,1).

Mot denna bakgrund finns det förvisso fog för att ifrågasätta om Vetenskapsrådet som statlig myndighet tillämpar grundlagens krav på saklighet och opartiskhet (likabehandlingsprincipen).

Och saken blir förvisso inte bättre av det faktum att det inte bara är den statliga myndigheten Vetenskapsrådet som strött pengar över ERA trots modesta meriter. Samma sak har också gjorts av den statliga myndigheten KI. Från den då nyöppnade enheten CIMED – Centrum för Innovativ Medicin, ett organ för samarbete mellan KI och Stockholms Läns Landsting – tilldelades hen 2015 ett junior investigator grant om 2 miljoner kronor per år för femårsperioden 2015-2019, totalt 10 miljoner kronor.

Även Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse – en stiftelse som ERA:s seniora mentor och samarbetspartner Urban Lendahl har nära kontakter med (se nedan) – har förvisso inte heller låtit henne gå lottlös. Tillsammans med en kollega vid MBB, den institution där ERA avlade sin doktorsexamen, fick hen 2016 från stiftelsen ett femårsanslag om 34 miljoner kronor. Enligt KI är hens del av detta anslag nästan 17 miljoner kronor, det vill säga 3,4 miljoner kronor per år i fem år.

Tabell 1

Projektstöd från ämnesrådet för medicin och hälsa vid Vetenskapsrådet 2017 – jämförelse mellan ERA och tio andra slumpmässigt utvalda sökande med grundvetenskaplig inriktning som fick avslag på sina ansökningar om projektstöd

När jag från KI i början av november 2017 rekvirerade en lista över ERA:s anslag från 2010 och framåt bekräftades bilden av en ung forskare som på några få år fått bidrag i en storleksordning som flertalet forskare inte lyckas inkassera ens under en livslång karriär. På denna åttaårsperiod från 2010-2017 har ERA enligt KI tilldelats totalt drygt 48 miljoner kronor i anslag (Tabell 2). Av detta belopp kommer drygt 27 miljoner kronor från statliga källor som KI, Vetenskapsrådet och SFO (Regeringens satsning på strategiska forskningsområden) samt från Stockholms Läns Landsting (SLL)

Hur är då penningkaruseller av detta slag möjliga? Som nämnts ovan uppfattas de av andra forskare som exempel på korruption inom den akademiska världen. Inflytelserika kontaktnät är sannolikt en stor del av förklaringen. De exakta mekanismerna är dock svåra att klarlägga eftersom det rör sig om sådant som sker i det fördolda och aldrig präntas ner i protokoll eller tjänsteanteckningar. I många fall rör det sig sannolikt också om mekanismer som är omedvetna.

Tabell 2

Anslag till ERA enligt uppgifter från KI i november 2017*

ERA gjorde sitt avhandlingsarbete hos professor Ernest Arenas på MBB och gick sedan vidare som postdoc till professor Urban Lendahl på CMB. Dessa är båda väletablerade KI-professorer och stamcellsexperter, även om deras kompetens inom detta område verkar ha allvarliga brister. De var båda bland de drivande krafterna bakom rekryteringen av skandalkirurgen Paolo Macchiarini, en läkare och forskare som man trodde skulle ta stamcellsforskningen ut på kliniken och revolutionera verksamheten där. Det förskräckande resultatet av dennes aktiviteter på KI och Karolinska Universitetssjukhuset är idag känt över hela världen. Urban Lendahl var dessutom tidigare medlem i Nobelförsamlingen och sekreterare i Nobelkommittén vid KI innan han i december 2016 lämnade dessa uppdrag på grund av sin inblandning i Macchiarini-skandalen. Ernest Arenas är däremot än i dag ledamot i Nobelförsamlingen.

Urban Lendahl är vidare en person som haft och fortfarande har ett avgörande inflytande på fördelningen av mycket stora pengar inom KI. Han var tidigare Director för StratRegen, en del av Regeringens mångmiljonsatsning på strategiska forskningsområden (SFO), i detta fall regenerativ medicin.  Även denna post har han fått lämna i kölvattnet av Macchiarini-skandalen. Efter ombildningen av ledningsorganisationen för StratRegen har istället Ernest Arenas kommit in som Co-director vid sidan av professor Eva Hellström Lindberg från Medicininstitutionen i Huddinge. Enligt KI:s hemsida sitter Urban Lendahl däremot kvar som Director för WIRM, Wallenberginstitutet för Regenerativ Medicin, en annan enhet inom KI med stora finansiella resurser.

Det som här tagits upp som ett alarmerande exempel är något som i hög grad präglat svensk forskningsfinansiering sedan mer än tio år tillbaks. Det brukar kallas satsning på ”excellenta” forskare och ”starka” forskningsmiljöer. Vad detta innebär är att ett litet antal forskare får mycket stora anslag medan många andra lika eller till och med mer kompetenta får mycket lite eller ingenting. Som nyligen diskuterats av professor Göran Arnqvist i en debattartikel i DN är detta en ordning med dåligt vetenskapligt stöd (https://www.dn.se/debatt/daligt-vetenskapligt-stod-for-satsning-pa-elitforskare/). En del i problemet är också att forskare som lyckas få stora resurser från en källa, till exempel det statliga VR, ofta får stora anslag även från andra finansiärer, vilket därigenom ytterligare begränsar möjligheterna för andra att få en rimlig del av kakan.

Ett dilemma i sammanhanget är att det är mycket svårt att veta var och av vilka de stora vetenskapliga genombrotten kommer att göras. Av den anledningen är det som Göran Arnqvist skrev i sin artikel klokt att se till att så många grupper som möjligt förfogar över bra resurser snarare än att några få får väldigt mycket. Det är också ett faktum att ”storsatsningarna” ofta fallerar. Inte minst på KI finns flera aktuella exempel på detta.

Särskilt allvarligt blir problemet när personer inom Vetenskapsrådet själva varnar för bristande rättssäkerhet vid utdelandet av anslagen till vad som kallas ”framstående yngre forskare” och ”rådsprofessorer”. Vid sammanträdet i ämnesrådet för medicin och hälsa i december 2013 lämnade professor Elias Eriksson från Göteborg en anteckning till protokollet rörande just dessa anslag.

Han skriver där bland annat följande:

”Beredningen av fördelningen av dessa anslag når tyvärr inte upp till de krav på sakkunnig peer review som vi inom VR normalt ställer när det gäller beslut också avseende långt mindre anslag. Om dessa två program alls skall få en fortsättning är det därför nödvändigt att göra en översyn av beredningsprocessen, med målet att denna fortsättningsvis skall vara minst lika professionell och rättssäker som det mer reguljära peer review-arbetet inom VR”.

Hur Vetenskapsrådet 2013 behandlade ansökningarna om rådsprofessurer är för närvarande föremål för granskning hos JO.

De ytterst ansvariga på Vetenskapsrådet

De som idag är ytterst ansvariga för Vetenskapsrådets verksamhet och fördelningen av anslag är generaldirektör Sven Stafström, styrelsens ordförande Agneta Bladh och när det gäller det medicinska området även huvudsekreteraren i ämnesrådet för medicin och hälsa, Jan-Ingvar Jönsson.

Sven Stafström har en bakgrund som professor i fysik vid Linköpings Universitet och blev 2014 utsedd till generaldirektör för VR.

Agneta Bladh är en socialdemokratisk politiker med en lång karriär i statens tjänst bakom sig. Hon har tidigare bland annat varit generaldirektör i Högskoleverket. Under perioden 1998-2004 var hon statssekreterare i Utbildningsdepartementet med ansvar för forskning och högre utbildning. Hon utsågs i januari 2016 till ordförande i VR.

Jan-Ingvar Jönsson har också han anknytning till Linköpings Universitet som professor vid Institutionen för Klinisk och Experimentell Medicin. Han har sedan 2013 varit ledamot i ämnesrådet för medicin och hälsa och utnämndes 2015 till dess huvudsekreterare.

Hur ser dessa personer och de politiskt ansvariga inom Regeringen och Utbildningsdepartementet på de remarkabla förhållanden som belysts här gällande svensk forskningsfinansiering?

Avslutningsvis citeras slutstycket i det anonyma brev jag fick:

”Unfortunately, this is only one example of fast promotion, but it is not the only one. You have a voice in the Swedish society. We really need your help to at least point out these embarrassing cases. Science needs your determination to change the system for a better future, where meritocracy and at least some scientific excellence manage to take place”.

Text: Johan Thyberg, pensionerad professor i cell- och molekylärbiologi KI, legitimerad läkare