Finska inbördeskriget – en hundraårig traumatisk tragedi

Den 6 december 1917 kom Finlands självständighetsförklaring gentemot Ryssland. Sju veckor senare utbröt finska inbördeskriget. Det blev mycket kort, 3-4 månader, men blodigt, brutalt och med ett inbördeskrigs alla grymma kännetecken – och med den infernoliknande slutstriden om Tammerfors vid påsktiden 1918 som en tragisk, avgörande katastrof.

Text: Christer Nilsson, historiker och författare 

Men krigets kollektiva trauma blev mycket långt. Kvinnor i vapen var då också något revolutionerande och förknippades med stor grymhet. I röda gardet fanns 1,500 kvinnor som deltog i striderna i Tammerfors och Helsingfors. Förutom gevär hade kvinnorna en kniv för närstrider.

Finlands inbördeskrig följde en ganska typisk mall: en inre krutdurk av spänningar med djupa klassklyftor och politisk polarisering; och en yttre, internationell tändande gnista. Finska inbördeskriget blev en sidogren till de ryska bolsjevikernas statskupp i november 1917. Lenin hade sedan godkänt Finlands självständighetsförklaring den 6 december övertygad om att de finska socialistiska partierna skulle följa bolsjevikernas exempel och sedan ansökan om en frivillig anslutning till det blivande Sovjetunionen.

Vapentåg med gevär och kanoner började nu rulla från Petrograd till Finland. Samtidigt förhalade ryssarna hemtagningen av de 75,000 beväpnade soldater som fanns kvar i landet, med baktanken att de skulle påskynda den finska revolutionen. Det skulle visa sig bli en grov felbedömning.

Det ryska kejsardömets kollaps innebar att statsmakt, maktstruktur och ekonomi i Finland förstördes. Spannmålsleveranserna upphörde, inflationen galopperade och folk frös och svalt. Storstrejk utbröt i november där mord förekom och den 27 januari 1918 förklarade de röda i Helsingfors att revolten inletts och att en revolutionsregering tillsatts. Samtidigt började de vita skyddskårerna under general Gustaf Mannerheim att avväpna ryska trupper i Österbotten. Allt eftersom bolsjevikernas ställning i Ryssland stärktes radikaliserades förloppet i Finland. Och det blev alltmer tydligt att socialdemokraternas starka vänsterflygel riktade in sig på en revolution, med upprättandet av en proletariatets diktatur.

En djup varaktig söndring och en stark misstänksamhet mellan ett delat folk blottlades brutalt. Hatstämningar piskades snabbt upp med inslag av ett allt mer accelererande våld. Finska inbördeskriget präglades av en tydlig klasskamp enligt de röda – medan de vita kallade kriget för en frihetskamp mot Ryssland. Brytpunkten gick mellan de besuttna vita och de icke-ägande röda. Mellan å ena sidan den bildade svensktalande klassen (företagarna, köpmännen, storböndernas och herrgårdarnas folk) – och å andra sidan industriproletariatet i städerna och jordbrukets underklass av lantarbetare och torpare. Klassklyftor som hade tillåtits växa under århundraden tills de nu fick en explosiv sprängkraft. Den geografiska vattendelaren gick mellan de rödas fästen i Egentliga Finland, Nyland, Tavastland, Satakunda och södra Karelen, medan Österbotten, Savolax, mellersta och norra Finland behärskades av de vita.

Senaten hade flytt från det farliga Helsingfors till Vasa. Mannerheims skyddskårer var bättre organiserade med yrkesofficerare från den upplösta ryska armén. Därutöver kom den svenska frivilliga brigaden, cirka 1 100 man varav många var yrkesmilitärer. Brigaden innehöll en del senare bemärkta militärer bland andra Axel Rappe, G.M. Törngren och Archibald Douglas.

Befälhavaren Harald Hjalmarsson gick ett tragiskt öde till mötes. Han tog sitt liv året efteråt – möjligen kan upplevelserna av alla avrättningarna ha spelat in. Hans son, Jarl Hjalmarsson, blev ledare för högerpartiet 1950-1961. En av dem som byggde upp brigaden i Stockholm var historikern Olof Palme (1884-1918) som också deltog i slutstriden i Tammerfors där han stupade. Hans brorson och namne blev svensk statsminister 1969-1976 och 1982-1986.

Med klarsynt strategi lät överbefälhavaren Mannerheim besätta viktiga järnvägsknutar för att kontrollera alla viktiga transporter. De röda som mönstrat 70 000 män – och kvinnor, ungefär lika många som de vita, hade svagare militär utbildning och ofta bristande disciplin. Vändpunkten kom med den bittra slutstriden i Tammerfors på vars gator lik staplades med döda soldater, arkebuserade fångar, vanliga civila och döda hästar. I Helsingfors och Viborg följde lika bittra strider om än av mindre omfattning. Huvudstaden intogs av tyska trupper. Den tyska militärledningen ingrep efter vädjan om hjälp från den vita sidan, med ett tydligt syfte att utvidga sitt inflytande i Finland.

Finska inbördeskriget offer

Det ohyggliga individuella lidande som finska inbördeskriget förde med sig kan omöjligen levandegöras med siffror och torr statistik.

Grottekvarnens nedmalande av de olycksaligas livsöden rinner som en fin blodig mäld mellan våra fingrar gäckande alla våra försök att få grepp om dem.

Omkring 10,000 människor avrättades bakom fronten, direkt eller efter domar av juridiskt olagliga, improviserade ståndrätter bemannade med domare, poliser, militärer, bönder eller affärsmän. En slags legitimitetens skenfäktning.

I maj 1918 tillsattes på den vita regeringens uppdrag Statsförbrytelsedomstolar i 144 olika avdelningar. Praktiskt taget hela Finlands juristkår togs i anspråk för att besätta alla domstolarna. Även dessa bröt mot rådande rättspraxis och åsidosatte normal rättssäkerhet. I praktiken blev de politiska domstolar  och det kunde räcka med att man varit medlem  i en fackförening eller en socialdemokratisk idrottsförening för att bli dömd.

• Över 75,000 ”röda” ställdes inför rätta.
• 15,000 dömdes till livstidsstraff eller långvarigt tukthus.
• 500 dödsdomar utfärdades, 125 verkställdes.
• 60,000 personer dömdes till förlust av sina medborgerliga rättigheter, bland annat rösträtten.

Domarna gick inte att överklaga, försvarare tilläts sällan och rättegångarna hölls bakom lyckta dörrar.

De förlorande rödas illdåd utreddes således i minsta detalj. Den segrande vita sidan skrev den officiella historien. Man hemlighöll eller tonade ner de egna missgärningarna. Locket lades på.  Först år 2004 kunde forskningsrapporten ”Krigsdödade i Finland 1914-1918” läggas fram. Där kunde anhöriga till dem som dött få vetenskapliga svar på vad som hänt.

Men denna ”sanningskommissions” resultat har mötts av en besvärande – och förvånande – tystnad. Fortfarande är smutsig byk otvättad. En blind fläck i rättssamhällets öga. Ännu har inte det officiella Finland velat vidgå att landets då lagliga institutioner deltog i beslut och handlingar som ledde till 10,000-tals oskyldiga landsmäns död. Inte minst gäller detta Mannerheims roll.

Mycket har slätats över och sopats under mattan av överbefälhavarens beryktade dagorder att: ”personer som ägnar sig åt sabotageverksamhet eller motsätter sig den vita sidans lagliga krigsmakt skall avrättas vid gripandet”.

Text: Christer Nilsson, historiker och författare (läs fler artiklar av Christer Nilsson)

Christer Nilsson har hittills skrivit sex böcker, bland andra: Folkets farsoter och kungarnas krämpor (1995), Sjuka statsmän och vad de ställt till med (2005), Fursten och folket – liv och död i slott och koja (2006), Stormaktsdrömmen – I svenskarnas spår under tusen år i Finland, Ryssland och Baltikum (2009), Stormaktstid – I svenska krigares spår (2011), som utsågs till Månadens Bok på Svenskt militärhistoriskt bibliotek.

Relaterat

• Tidningen Fokus: Finska inbördeskriget: Ett nedtystat trauma