Äntligen skulle de stora företagen få upp ögonen för dem och ösa sina produkter och pengar över dem. Men det uppstår ganska omgående ett stort problem. Eftersom alla människor sänder ut sina liv och vill upp på samma scén samtidigt, finns det inte längre någon publik.
Få är intresserade av att se individer äta frukost, ett par ben på en strand eller av att se ännu ett “inspirerande”
träningspass genomfört av en person som alla vet vill sälja proteintillskott åt ett företag som denne är “sponsrad” av. Statistik säger att någonstans mellan 70-80% av bilderna aldrig blir sedda av någon. Majoriteten av den publik dessa individer lyckas samla på sig, är alltså inte alls intresserade.
Människor väljer att följa varandra med en förhoppning om att de själva ska få en stor publik, så att de i sin tur kan sända ut sin storhet. Det innebär alltså att vi nu har ett digitalt landskap med miljarder kopplingar till varandra, som är på låtsas. Hypernarcissister som sänder ut sina liv i tomheten.
Dessa plattformar likt Instagram var naturligtvis väldigt spännande och roliga i början. Men besvikelsen ligger nu i att alla inser att vi kanske inte var så himla intressanta och att publiken helt uteblev eftersom alla är lika tråkiga. Allt som sänds ut är en kopia på en kopia på en kopia. I jakten på att sticka ut bland dessa hundratals miljoner användare tar vi till allt mer vulgärt beteende för att få de likes vi anser att vi förtjänar.
Instagram förstår detta och svarar då med att försöka skapa diverse filter för att upplevelsen ska ändras men det är fortfarande samma bilder. Den enda skillnaden är nu att bilderna nu är tagna med hundnos på. Och när alla över en natt samtidigt försöker ta sig upp på scen med hundnos är läget fortfarande detsamma. Det finns inget unikt med filtren så länge alla har tillgång till dem.
Exakt samma symtom kan vi se på en plattform som Twitter. Det är en liten skara personer som har tillräckligt många följare för att faktiskt vara en opinionsbildare. Alla andra vill vara det, eller vill sälja sig själva, en tjänst eller en produkt. De sänder då sina budskap rakt ut i ingenting och kan bittert konstatera att deras förmåga att påverka och influera inte ens är mätbar, vilket gör att de till slut tröttnar och Twitters affärsmodell
imploderar.
En amerikansk forskare har visat på att cirka 15% av USA:s befolkning kommer att kunna ställa om sina liv till den digitala revolutionen, vilket alltså innebär att 85% inte kommer att kunna göra det. Och 2013 offentliggjordes ekonomisk statistik som talar om att de ekonomiska klassklyftorna i USA idag är på samma nivå som 1917.
Vi har alltså gått bakåt 100 år i denna utveckling, och detta trots politiska försök att utjämna klyftorna och klasskillnaderna genom diverse insatser som exempelvis bidrag och utbildning. Det har alltså inte alls fungerat. Tvärtom, eftersom alla aktioner mot något, leder till motsats önskat resultat.
I internets begynnelse var det flera framstående personer som var övertygade om att internet skulle jämna ut och minska klassklyftorna. Idag finns inget som tyder på att det är så. Det är precis tvärt om. Digitalt utanförskap skapar informationsålderns nya underklass. Alienationen kommer att öka i svindlande fart och är priset vi får betala när teknologins utveckling multipliceras i hastighet varje år.
Text: Mike Blixt
Babylon som är skriven av författaren och entreprenören Mike Blixt är en något misantropisk bok och omvärldsanalys av en sinnessjuk värld. Boken släpps som ljudbok och fysisk bok under vintern. NewsVoice publicerar exklusivt alla 50 kapitel från boken som en serie debattartiklar.
Relaterat
- Bokens hemsida: www.babylonbok.se
- Författarens hemsida: www.mikeblixt.net
Det går att att utjämna klyftorna och klasskillnaderna men då måste fler människor rösta på partier som är för staters självständighet, d.v.s. tar människorna ut ur frihandelsunioner där monopolkapitlet styr. Dessutom måste dessa partier vara för progressiv beskattning som utjämnar klyftor och klasskillnader i samhället.