NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. Kommer Ingmar Bergman hängas ut av #MeToo för att vissa skådespelerskor valt att ligga med honom för att få roller i hans filmer? Det frågar sig författaren och filmaren Dick Sundevall som arbetade för Bergman som ung fotograf. NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln från Magasinet Para§raf.
Text: Dick Sundevall, chefredaktör Para§raf
Egentligen hade jag inte varit ute efter att få arbeta med Ingmar Bergman. Var då som nu inte speciellt intresserad av borgerligt själsliv som många av filmerna handlade om. Hade visserligen sett de flesta av hans filmer men ryktet om demonregissören som körde hårt med folk var inte speciellt lockande.
Däremot ville jag väldigt gärna arbeta med den fantastiska filmfotografen Sven Nykvist, bilden ovan. Och vid 21 års ålder tänkte jag att då fick jag väl ta Ingmar Bergman på köpet. Ja, jag vet att det var en kaxig och om man så vill ganska omogen tanke – men jag var som sagt bara 21 år med allt vad det innebär av förvirring och att hålla på och komma ur tonåren.
Hade skickat in bilder till Svensk Filmindustri och förklarat att jag gärna skulle vilja arbeta som stillbildsfotograf för dem. Hade valt ut bilder som var i den stil som Sven Nykvist hade – om än inte i närheten av den höga klass hans bilder och framförallt ljussättning höll.
En dag, när jag nästan glömt bort det där ringde det i telefonen. När jag svarade, hördes en vänlig röst som sa:
”Hej, det är Sven Nykvist från SF. Jag och Ingmar har tittat på dina bilder och gillar dom. Skulle du vara intresserad att arbeta med oss, för vi ska…”
Där någonstans tappade jag honom. För Sven Nykvist, som för mig vid den tiden var den bästa av bästa i fotografins värld, hade just sagt att han gillade mina bilder…
När samtalet var slut och jag hade svarat ”ja” på allt han sa, insåg jag att jag under samtalets gång hade ställt mig upp och stod där i något som närmast kunde liknas vid givakt.
Bergman skulle spela in sin första film, Riten, i det egna bolaget Cinematograph.
Allt skulle spelas in i Filmstaden i Solna. Det skulle, som så ofta, handla om den konstnärliga friheten kontra byråkratins och maktens motstånd.
Det var bara fyra skådespelare som skulle vara med men inte vilka som helst: Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin, Erik Hell och Anders Ek.
Några dagar efter telefonsamtalet anlände jag på utsatt tid till Filmstaden för att träffa Sven Nykvist och filmens producent. Fick reda på att den Nikonutrustning jag hade inte skulle fungera, för att kamerahusen gav för högt ljud ifrån sig.
”Är det okey att du arbetar med Leica istället?” frågade Sven Nykvist.
”Javisst”, svarade jag, vilket jag hade svarat på vad han än hade föreslagit.
”Bra. Skriv ner här vad du behöver för kamerahus och objektiv så ordnar vi fram det. Och du, Ingmar vill träffa dig. Hans kontor ligger längst ner till höger i korridoren.”
Var faktiskt inte speciellt nervös inför att jag skulle träffa ”demonregissören” Ingmar Bergman, eftersom jag uppfattat det som att jag redan var med på tåget. Men väldigt nyfiken.
Jag knackade på och han ropade ”kom in”. Till min förvåning var det inte en myt att hans kontor bara bestod av en säng, en mindre bokhylla, ett sängbord och en stol. Inget mer.
Bergman pekade på stolen och bad mig sitta ner. Vänligt förklarade han vad det handlade om:
”Du kan ta stillbilderna först vid den sista repetitionen för då är allt klart med smink, ljussättning och allt annat.”
Han förklarade kortfattat vad filmen skulle komma att handla om och frågade om jag fått allt tekniskt klart för mig av Sven?
”Ja”, svarade jag.
”Har du några frågor?”
”Nej, inget jag kan komma på.”
”Så här är det, fortsatte han. Du ska få fram ett 30-tal bilder som ska användas som foajé- och pressbilder. Alla vi andra gör något annat. Vi gör en film. Ibland kan det bli lite spänt och då kanske jag tycker att du är i vägen och kastar ut dig ur studion. Men kom i så fall in igen när den scenen är färdig.”
Bergman var fortfarande vänlig när han sa det där men det var ingen tvekan om att han menade just vad han sa.
Några veckor senare började inspelningarna och mycket riktigt blev jag utkastad. Två gånger, med några dagars mellanrum. Varje gång kom Gunnar Björnstrand ut när scenen var klar och rökte med mig. Första gången förklarade han:
”Det där är inget att bry sig om. Han kommer inte att vara sur på dig när vi går in igen.”
Vilket mycket riktigt Bergman inte alls var. Tvärtom så småskrattande han och sa:
”Jag hade ju förvarnat dig om det där Dick. Hann du ta dina bilder?”
”Javisst, svarade jag lättad.”
Andra gången det hände hade Bergman tagit i hårdare när han kastade ut mig. Och när Gunnar Björnstrand återigen kom ut, sa han:
”Kände du inte att du kom för nära oss skådespelare när det var spänt och det smattrade på som fan om kameran?”
”Jodå, men jag behövde dom där närbilderna och tog därför väldigt många eftersom jag räknade med att bli utkastad.”
Han skrattade och när vi gick in berättade han skrattande med hög röst för alla där inne med vad jag hade sagt. Fan också, hann jag tänka. Men det möttes av skratt från alla, inklusive Ingmar Bergman. När spänningar släpper är det skönt att få skratta.
Visst kunde Bergman ta i ordentligt ibland under de här dagarnas inspelning. Men varje gång tyckte i varje fall jag att det var befogat. Det kunde handla om att någon av skådespelarna var dåligt påläst någon dag eller att scriptan hade missat något som innebar att en scen måste tas om. Eller att vi fick vänta på någon som kom för sent någon morgon. Alltså en befogad irritation.
En regissör måste vara en odiskutabel chef, för att det ska fungera. Som en kapten på ett större fartyg, för att inte allt ska kapsejsa. Visst kunde skådespelarna diskutera hur olika scener skulle tolkas och visst hade Sven Nykvist ofta synpunkter på än det ena och än det andra men vem som till slut bestämde var det ingen tvekan om.
Någon farlig ”demonregissör” såg jag dock aldrig till. Tvärtom visade Bergman en hel del hänsyn, som när det var en sekvens där Ingrid Thulin var ganska avklädd, se bilden ovan. Av hänsyn till henne kördes då alla ut ur studion som inte behövde vara där. Och när jag hade tagit de bilder jag behövde blev även jag utkörd.
Det mest dramatiska som hände, där man möjligen kunde ana något av ”demonregissören”, var när Erik Hell i sin rollgestaltning skulle få en hjärtattack. Scenen filmades uppifrån, se bilden nedan. Och den behövde tas om gång på gång, eftersom Bergman inte tyckte att Erik Hell fick till rätt ansiktsuttryck av smärta. Det var säkerligen den tionde tagningen när Bergman sparkade till honom på smalbenet i det ögonblick när det skulle komma ett ansiktsuttryck av stor smärta.
I den färdiga filmen blev scenen väldigt bra. Tveklöst upplevde man det som just en hjärtattack. Naturligtvis kan det diskuteras att en regissör brukar våld mot en skådespelare för att få till det som han vill men Bergman bad upprepade gånger Erik Hell om ursäkt efteråt och förklarade varför han gjort det.
Det blev ingen synlig skada på benet och var väl inte värre än de sparkar var och en av oss fått på vristerna om vi någon gång spelat fotboll.
Efter andra dagens inspelningar hör jag Bergman och Nykvist prata om att de ska gå och titta på de så kallade ”dagstagningarna”. Så jag hänger på, ung och helt omedveten om att ingen annan fick vara med vid de sessionerna.
Efter en stund vänder sig Bergman om och frågar var jag är på väg?
”Jag tänkte att det skulle vara bra om jag kunde se hur ni har tänkt med bilderna så att jag ligger rätt”, svarade jag.
Bergman tittar på Nykvist som lite småskrattande nickar. Och Bergman säger:
”Följ med då. Men du får sitta en bit bakom oss och vara tyst. Jag vill inte höra ett knyst från dig.”
Och så blev det. Om inte alla dagar så dock ibland när Bergman var på gott humör och frågade om jag ville följa med. Jag tror att det handlade om att jag var yngst av de som var inblandade i den där inspelningen och att de kanske tyckte att det var roligt att jag fick lära mig lite av varje. Eller om det var det där med att jag var beredd att vara kvar någon timme eller två när alla andra hade fått sluta för dagen?
Det tog många år innan jag fattade fullt ut vilken ynnest det varit att jag fått sitta där och lyssna på Bergmans och Nykvist resonemang om manus, rollprestationer, smink, kläder och inte minst ljussättning, bildvinklar och bildutsnitt.
När jag till slut förstod det, hade jag börjat bli allt mer intresserad av att skriva och sökt in på Journalisthögskolan. När jag efter utbildningen hade börjat som reporter på TV-aktuellt, var det inte längre bara landets fotografer som börjat förstå Sven Nykvist storhet.
Redan 1974 fick han sin första Oscar för bästa foto i filmen Viskningar och rop. När jag senare i livet blev producent för filmkrönikan i SVT med Nils Petter Sundgren som programledare, hade Nykvist fått sin andra Oscar för fotot i Fanny och Alexander. Han blev därmed en av ytterst få svenskar som fått två Oscarstatyetter.
Men hur var det då med Ingmar Bergman och de kvinnliga skådespelarna? Han var gift några gånger och fick många barn.
Sannolikt hade han också förhållanden men andra kvinnor. Om han hade det när han var gift och därmed var otrogen, vet jag inte.
Säkerligen var det en del kvinnliga skådespelare som mer än gärna ville ligga med den store konstnären Bergman. Om några av dem var gifta och därmed otrogna, vet jag inte heller. Andra kanske han försökte få i säng men där han blev nobbad eftersom de inte alls hade lust med det. Och ytterligare andra kanske kröp i säng med honom med hopp om att det kunde hjälpa dem i karriären – fast de egentligen inte alls hade lust att ligga med honom.
Visst händer det att folk ligger med varandra utan att båda är så värst tända på varandra. Det händer väl i de flesta äktenskap, utan att någon därmed har tvingat sig på den andra. Och visst har många av oss som varit med ett tag, kanske alla, varit med om att ha samlag som vi i efterhand insett att vi kunde ha varit utan.
Varför vi då hade hamnat i just den där sängen med just den där personen, kan vi ju fundera över. Men hur det gick till och varför vi hamnade där, vet rimligen bara vi själva. Förhoppningsvis kommer vi fram till att det inte var för att vi trodde att vi skulle ha någon personlig vinning av det förutom den rent sexuella njutningen.
Så om det nu finns kvinnor som haft sex med Ingmar Bergman bara för att de trott att det ska gynna deras karriär, så kanske de ska ligga lite lågt med det? Jag skulle göra det. Därtill är det osmakligt att försöka kasta skit på en person som är död och därmed inte kan försvara sig. Metoo-initiativet är alldeles för viktigt för att skitas ner av sånt.
Någon kanske undrar över vad en sådan här artikel har att göra i ett rätts- och kriminalmagasin, så låt mig förklara det. Jag tycker att vi ska vara stolta över att en svensk filmkonstnär internationellt ses som en av filmhistoriens främsta. Därtill har han som få andra skrivit manus och regisserat massor av fantastiskt starka kvinnoroller.
Jag ville med den här krönikan återge några av mina personliga erfarenheter av honom. Berätta om den vänliga och rent av ibland ödmjuka Ingmar Bergman jag fick möjlighet att arbeta med. Och förhoppningsvis därmed försvara honom eller i varje fall i någon mening nyansera bilden av honom. I bästa fall förekomma att han nu efter sin död ska bli nästa man att hängas ut.
Text: Dick Sundevall, chefredaktör Para§raf
Dick Sundevall har i nära 40 år arbetat med rätts- och kriminalfrågor för press, film och TV. Han skrivit åtta böcker och flera tusen artiklar genom åren. Dick är mångfaldigt prisbelönad journalist och författare bla med utmärkelsernq Guldspaden och Ordfronts Demokratipris.
